V och SD följs åt igen

 Två svenska partier har tills nu drivit frågan om Sveriges utträde ur EU (Svexit) - V och SD.

Möjligen har erfarenheterna från Brexit fått Vänsterpartiet att ”pausa” sitt krav på utträde och SD att göra detsamma.

”Vänsterpartiet bör inför EP-valet 2019 lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget. I stället bör vi formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster tillsammans med andra europeiska vänsterpartier”, säger Jonas Sjöstedt.

– Jag är övertygad om att Sverige inte kommer att lämna EU på överskådlig tid och jag kommer inte heller att driva det, säger Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.

Söndagen den 26 maj 2019 är det val till EU-parlamentet.

Läs mer om valet här:

”Nej till EU” 

Min blogg 2013: ”Jonas Sjöstedt går arm i arm med SD och denengelska konservativa regeringen” 

Gott Nytt År 2019!

Alla vet att då våra tidmätare den 31 december 2018 slår om från klockan 24.00 till 00.01 januari 2019 inget särskilt annat händer. 

Vi vet att allt fortsätter som det gjort varje dag i miljontals år.

Ändå firar vi Nyårsafton och berättar för varandra vad som hänt under det gångna året och spekulerar i vad vi hoppas ska hända de närmaste 365 dagarna.
Som om det vore ett bokslut över 2018 och som om 2019 vore starten på något nytt.

I medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya året. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Medierna kommer att räkna upp ett urval händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden.
Vad har vi att minnas? Vad kan vi hoppas på?

Vi människor befinner oss allt jämnt i en pågående ekonomisk och finansiell kris med globala växande skuldproblem, och med diverse växande bubblor.
Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljö och människa så att framtida värden eroderar.

Terrorattacker hemsöker den demokratiska världen. Inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det fanns ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna mellan olika grupper, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.

Den ekonomiska världsordningen styr de nationella politikernas handlingsmöjligheter i stället för tvärtom.
I demokratierna kommer extrema populistpartier till höger och vänster med enkla lösningar men de kan inte annat än att förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder.
Vi ser det i Polen, Tjeckien, Ungern och Italien.
Putinism i Ryssland, Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Den ekonomiska utvecklingen får sociala och kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken. Kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.

Nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.

Så låt oss, utan ideologiska skygglappar och dogmatiska sanningsanspråk, fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Beträffande mina personliga nyårslöften är de helt överflödiga sedan ålder, sjukdom och mediciner har minskat mina begär till ett minimum.
Man orkar helt enkelt inte synda längre.

Skål tamefan och Gott Nytt År!

Några nyårsledare

DN
Eskilstuna Kuriren 

Expressen
SvD 
AB  
ETC
GP 

Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser

Varför uppstår populistiska partier, Trump, extremhöger? Varför sker Brexit? Varför tycks den politiska kartan ritas om på de mest märkliga sätt, just nu? Till exempel i Frankrike?
Finns det underliggande gemensamma orsaker till alltsammans?
Och hur kunde rörelser som nazism, fascism och kommunism bli så dominerande under första halvan av 1900-talet?
Hur kan vi förklara dagens politiska turbulens?

Jag menar att det är förändringar i kapitalismen som orsakar en del förändringar på den politiska ytan.

Och med kapitalismen menar jag då den historiskt givna världsordning som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar uppfanns för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.
Kapitalismen är den verklighet vi alla lever i och i vilken vi söker politiska lösningar.

Kapitalismens ekonomi handlar om hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna är, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.

Det är inte politik som skapat kapitalismen utan kapitalismen som skapat politiken.
De politiska ideologierna är alla olika förhållningssätt till kapitalismen.
Liberalismen vill anpassa politiken till kapitalismen (låt-gå-politik), socialister och socialliberaler vill förändra kapitalismen, kommunismen vill ersätta kapitalismen (krossa kapitalismen). Konservatismen vill ignorera kapitalismen genom att ersätta den med nationalism, religion, etnisk rensning, goda traditioner, lag och ordning.

En viktig del av kapitalismens ekonomiska system är finansmarknaden som den vuxit fram från medeltiden till idag.
Finansmarknaden i den kapitalistiska världsordningen styr världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar i form av värdepapper, finansiella instrument, råvaror och handelsvaror till exempel banktjänster, försäkringar, pensionsfonder.
Kapitalismen avgör hur marknadsekonomins förändras och bestämmer gränserna för hur vi lever våra sociala och vårt kulturella liv.

Ursprungligen - från medeltiden och framåt - var finansmarknaden till för att förse ekonomin med samlade resurser, som kunde ökas och satsas i olika produktiva verksamheter.
Men den funktionen verkar ha upphört.

Alt fler börjar inse det.

Den prisbelönade ekonomijournalisten Andreas Cervenka försöker i sin bok ”Vad gör en bank?” avslöja vad som händer.
Vi tror oss veta svaret på frågan vad en bank är till för.
”Bankerna lånar pengar av folk som de sedan lånar ut till produktiva verksamheter.”

Men glöm det! Det var länge sedan.
Det var på den tiden då man fick ränta på utlånade pengar och då pengar användes för investeringar i produktionen. I dag en myt.

I dag har vi i stället minusräntor och krympande investeringar.
Skulder bokförs som tillgångar och blir enorma fantasitillgångar och blir växande en bubbla som en vacker dag spricker och det blir kris i världsekonomin.
Av de pengar som skapas i dag är det bara en liten del som trycks av Riksbankerna. Nästan alla pengar är virtuella och skapas av bankerna i det ögonblick de beviljar nya lån. Och det gör de hela tiden. Lånar du tre miljoner till en ny bostad, skapar banken dessa pengar genom ett klick på en dator och plötsligt finns de där utan att ha funnits där innan.

Banken räknar dessa pengar som en tillgång, eftersom de har en fordran på dig. De äger bostaden du lånat till.
Utan att ha producerat en enda lägenhet har bankerna lyckats få dig att betala in en stor del av din lön till dem varje månad. Men du betalar i riktiga pengar som du har arbetat ihop.

De av banken ”skapade pengarna” lånas ut till andra finansplacerare som i sin tur tjänar virtuella pengar på att låna ut dem fast de inte finns i verkliga produktiva livet. För varje transaktion växer bubblan av virtuella ”värden”.

Bankerna tjänar pengar på att ge ut pengar och placerar sina ”tillgångar” på finansmarknaden som ger snabba och lätta ”vinster”. De långsiktiga investeringarna i realtillgångar och verkliga produktiva investeringar lönar sig inte för kapitalplacerarna.
Men då sedan bubblan brister blir det vi skattebetalare och löntagare som tvingas betala med riktiga surt förvärvade pengar via skatter och löner. Det har redan hänt i Sverige 1990–1994 och 2008–2009 och det kommer att hända igen.
Under de senaste åren har världens skuldberg vuxit groteskt, något som inte alls motsvaras av ökad produktivitet.
Finansmarknaden har förlorat kontakten med den produktiva ekonomin som lever en tynande tillvaro. Produktionen stagnerar. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Sådan är dagens finanskapitalism.

Detta - och en del andra fenomen i kapitalismens funktionssätt - leder bland annat till att:

1. Investeringar och produktion minskar eller upphör. Arbeten försvinner. Skatteunderlag blir lägre i förhållande till behoven.

2. Politiker får allt mindre makt och minskade möjligheter att styra sina länders ekonomi.
Arbetslösheten är hög, sämre skatteintäkter leder till försämrad välfärd.

3. Detta skapar misstro hos väljarna som inte har överblick över problemen. De tror att allt är politikernas fel.

4. Väljarna litar inte längre på politikerna, misstror politiken och därmed demokratin.
De ger flyktingar och invandrare skulden för försämringarna. Förr var det judarna.

5. Det blir lätt för populister att ”förklara” det politiska läget och ge enkla lösningar, skylla osäkerheten på bristande vilja och förståelse från de etablerade politikerna.

6. Populistpartierna skapar ytterligare politiskt kaos vilket ytterligare försämrar politikens möjligheter. Instabila regeringsunderlag.

7. Politikernas lovvärda försök att etablera politiskt samarbete med andra länder genom institutioner t.ex. EU möts av misstro.

8. Populisterna skyller försämringarna på EU och det internationella samarbetet.

”Vad gör en bank?” Andreas Cervenka Natur o Kultur 2017 

Lag mot stöd till utländska organisationer i Ungern, SR

Nyval i Finland 

Trump och Macron del av samma trend, Jonna Sima AB Ledare 
Den politiska utvecklingen i Finland Yle på svenska

Nationella folkomröstningar är odemokratiska

Brexitomröstningen i England genomfördes 23 juni 2016 och resulterade i att de som röstade för att England skulle lämna EU vann med 51,9 procents röstandel.

I folkomröstningen om konstitutionen den 16 april i Turkiet samlade ja-sidan 51,3 procent för en ändring av konstitutionen, mot 48,7 procent för nej-sidan.

I bägge fallen var det mycket komplicerade och sammansatta ekonomiska, inrikes- och utrikespolitiska och juridiska frågor som folket skulle rösta om.

Man kan med starka skäl undra över hur pass insatta i frågans viktiga detaljer väljarna var och hur mycket av i konsekvenserna av ett ja eller ett nej de kunde förutse.

I bägge fallen innebär omröstningsresultatet hur som helst att halva befolkningen bestämmer över den andra halvan när det gäller alla medborgares ekonomiska och sociala framtid.

Folkomröstningar innehåller oftast endast två alternativ- Ja eller Nej - och resultatet formar sig oftast kring 50-50.
Som t.ex. i de stora svenska nationella folkomröstningarna om
Rusdrycksförbud, 27 augusti 1922, Ja 49,0 procent, Nej 51,0 procent.
EU-medlemskap, 13 november 1994, Ja 52,3 procent, Nej 46,8 procent.               
Införande av euron 14 september 2003   Nej 55,9 procent, Ja 42,0 procent.

Resultatet vid ett val där en knapp majoritet vunnit över en relativt stor minoritet i en för alla gemensam fråga tvingar en stor missnöjd minoritet att rätta sig efter en knapp majoritets beslut. Några få procent av väljarna får fälla det avgörande beslutet.

Möjligheterna till kloka och eftertänksamma kompromisser existerar inte.

Majoritetsval är utmärkta i mötesverksamheten inom föreningar för att avgöra ett mötes uppfattning. Men när det gäller frågor med konsekvenser för hela föreningens framtid frångår man enligt mötespraxis och de flesta stadgar majoritetsprincipen och avgör med en kvalificerad majoritet.

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris  

Exitism - att lämna gemenskapen

Den person som ställde sig utanför samhällsgemenskapen kallades i antikens Grekland för ”idiotos”. Nygrekiskans ”idios” betyder idag ”själv”, ”personlig”, ”privat” eller ”egen”.

I europeiska språk gled så småningom betydelsen över till att en sådan person var ovetande om vad som förekom i samhället och denna okunnighet förklarades med att personen ansågs ha mindre intelligens, d.v.s. vara en ”idiot”.

Det kommer jag att tänka på efter Brexit och jag funderar över hur det är med svenska rörelser som verkar för utträde ur EU-gemenskapen.

I nätdokumentet ”Vänsterpartiet i EU-parlamentet” kan man läsa att

”Vänsterpartiet arbetar med det långsiktiga målet att Sverige bör lämna EU.”

Samma mål som de högerpopulistiska partierna i hela Europa har och som de konservativa i det sönderfallande England nu lyckats uppnå med Brexit.
För övrigt bildades vänsterpartiet 1917 just genom att en liten grupp lämnade den socialdemokratiska gemenskapen för att starta eget. Därefter har partiet alltid varit en liten grupp som stått på sidan om och, ofta tillsammans med högern, skällt på sossarna fast från andra hållet.

Nu menar jag inte att vänsterpartister är idioter eller ens att Vänsterpartiet är idiotiskt; vad jag är ute efter är fenomenet ”exitism”, att i missnöje, frustration och okunskap lämna en gemenskap.

Jag möter det ibland hos vänner och bekanta som inte utan en viss självtillräcklighet berättar hur de lämnat föreningar som de tillhört. Orsaken till utträdet brukar vara att föreningen inte gjort som de velat. Inte sällan anser dessa personer att de tvingats lämna föreningen därför att alla andra medlemmar i föreningen tycks vara idioter.
Om man inte är nöjd med en förening som man gått med i kan ju detta bero på att man inte riktigt förstod föreningens mål och medel då man begärde medlemskap. I sådana fall är det ju inte meningsfullt att vara med. Återstår att gå ur.
Alternativet är ju att stanna kvar och försöka påverka föreningen i den riktning man önskar och inse att man inte kan få sin vilja igenom till hundra procent utan tvingas att kompromissa.

Men ibland skymtar det fram att man lämnat föreningen för att man inte fått gehör för de egna förslagen och därför anser att föreningen är kass.
Jag har vänner som förväntat sig att facket ska ställa upp och försvara deras personliga sak i alla lägen. De tycks se facket som en advokatbyrå som ska tillvarata deras personliga intressen och när så inte sker går de ur. De har svårt att se att meningen med föreningen är det gemensamma intresset, de långsiktiga målen och de fackliga intressena i sin helhet.
En annan vän tillhörde en båtklubb men kunde inte förlika sig med de plikter som följde på medlemskapet, till exempel att ett par nätter om året gå bryggvakt och att delta i de gemensamma vår- och höstbestyren. Han gick ur båtklubben och eftersom han inte är fattig hyrde han in sig på en marina och betalade för sin båtplats.

Att miljöpartiet valde att stanna kvar i regeringen trots att de tvingades ge upp några av sina hjärtefrågor anser jag vara ett moget handlande.
Och att jag själv är kvar som medlem i socialdemokraterna trots att jag inte alltid sympatiserat med dess politik beror på att jag inte tror på exitismen som förändringsmetod.

Det må vara förnuftigt att gå ur en gemenskap när det inte passar men i så fall tillhör jag de oförnuftiga som försöker ändra inifrån och då tänker jag på vad George Bernard Shaw sa: ”Den förnuftige mannen anpassar sig till världen; Den oförnuftige försöker oupphörligen att anpassa världen till honom själv. Därför ligger all mänsklig framgång hos den oförnuftige mannen.”

Jag hade hoppats på mindre exitism och mer oförnuftig förändringsvilja från britternas sida.
Man kan nämligen vara EU-kritisk utan att gå ur gemenskapen.

AB 

SvD ToveLifvendahl 

Om meningen med föreningen 

DI, Bankslakt efter brexit 

Petter A Månsby i GP

Svaret väcker tusen frågor

Svaret i den engelska folkomröstningen om EU blev Brexit.

Folkomröstningsresultatet kommer länge att ge upphov till analyser, kommentarer och debattinlägg eftersom frågorna är många.

Själva folkomröstningsinstitutet bör bli föremål för diskussion.

Är det rätt att en liten majoritet i England kan avgöra en så komplex fråga som har konsekvenser för hela Europa?
Vad vet brexitväljarna om EU? Vilka motiv har de för att rösta som de gjorde? Kunde väljarna förutse vilka konsekvenser ett utträde skulle ha?
Är ett folkomröstningsresultat egentligen bindande för den engelska politiska ledningen enligt den engelska konstitutionen?
Att brexitväljarna har uttryckt ett missnöje tycks alla bedömare vara ense om, men ett missnöje med vad?
Är valresultatet ett uttryck för samma politiska trend som gett upphov till de nationella populistpartiernas framgångar inom demokratierna? Är det alltså ett uttryck för demokratins kris?
Vilka konsekvenser kommer det engelska utträdet ur EU få för det engelska folket? För Europa?

Frågorna är många.
Svaren ligger i framtiden.

AB Ledarkrönika 

DN

SvD

Europaportalen 

FinancialTimes

Sydsvenskan Per T Ohlson

DN Ledare 160629