Exitism - att lämna gemenskapen

Den person som ställde sig utanför samhällsgemenskapen kallades i antikens Grekland för ”idiotos”. Nygrekiskans ”idios” betyder idag ”själv”, ”personlig”, ”privat” eller ”egen”.

I europeiska språk gled så småningom betydelsen över till att en sådan person var ovetande om vad som förekom i samhället och denna okunnighet förklarades med att personen ansågs ha mindre intelligens, d.v.s. vara en ”idiot”.

Det kommer jag att tänka på efter Brexit och jag funderar över hur det är med svenska rörelser som verkar för utträde ur EU-gemenskapen.

I nätdokumentet ”Vänsterpartiet i EU-parlamentet” kan man läsa att

”Vänsterpartiet arbetar med det långsiktiga målet att Sverige bör lämna EU.”

Samma mål som de högerpopulistiska partierna i hela Europa har och som de konservativa i det sönderfallande England nu lyckats uppnå med Brexit.
För övrigt bildades vänsterpartiet 1917 just genom att en liten grupp lämnade den socialdemokratiska gemenskapen för att starta eget. Därefter har partiet alltid varit en liten grupp som stått på sidan om och, ofta tillsammans med högern, skällt på sossarna fast från andra hållet.

Nu menar jag inte att vänsterpartister är idioter eller ens att Vänsterpartiet är idiotiskt; vad jag är ute efter är fenomenet ”exitism”, att i missnöje, frustration och okunskap lämna en gemenskap.

Jag möter det ibland hos vänner och bekanta som inte utan en viss självtillräcklighet berättar hur de lämnat föreningar som de tillhört. Orsaken till utträdet brukar vara att föreningen inte gjort som de velat. Inte sällan anser dessa personer att de tvingats lämna föreningen därför att alla andra medlemmar i föreningen tycks vara idioter.
Om man inte är nöjd med en förening som man gått med i kan ju detta bero på att man inte riktigt förstod föreningens mål och medel då man begärde medlemskap. I sådana fall är det ju inte meningsfullt att vara med. Återstår att gå ur.
Alternativet är ju att stanna kvar och försöka påverka föreningen i den riktning man önskar och inse att man inte kan få sin vilja igenom till hundra procent utan tvingas att kompromissa.

Men ibland skymtar det fram att man lämnat föreningen för att man inte fått gehör för de egna förslagen och därför anser att föreningen är kass.
Jag har vänner som förväntat sig att facket ska ställa upp och försvara deras personliga sak i alla lägen. De tycks se facket som en advokatbyrå som ska tillvarata deras personliga intressen och när så inte sker går de ur. De har svårt att se att meningen med föreningen är det gemensamma intresset, de långsiktiga målen och de fackliga intressena i sin helhet.
En annan vän tillhörde en båtklubb men kunde inte förlika sig med de plikter som följde på medlemskapet, till exempel att ett par nätter om året gå bryggvakt och att delta i de gemensamma vår- och höstbestyren. Han gick ur båtklubben och eftersom han inte är fattig hyrde han in sig på en marina och betalade för sin båtplats.

Att miljöpartiet valde att stanna kvar i regeringen trots att de tvingades ge upp några av sina hjärtefrågor anser jag vara ett moget handlande.
Och att jag själv är kvar som medlem i socialdemokraterna trots att jag inte alltid sympatiserat med dess politik beror på att jag inte tror på exitismen som förändringsmetod.

Det må vara förnuftigt att gå ur en gemenskap när det inte passar men i så fall tillhör jag de oförnuftiga som försöker ändra inifrån och då tänker jag på vad George Bernard Shaw sa: ”Den förnuftige mannen anpassar sig till världen; Den oförnuftige försöker oupphörligen att anpassa världen till honom själv. Därför ligger all mänsklig framgång hos den oförnuftige mannen.”

Jag hade hoppats på mindre exitism och mer oförnuftig förändringsvilja från britternas sida.
Man kan nämligen vara EU-kritisk utan att gå ur gemenskapen.

AB 

SvD ToveLifvendahl 

Om meningen med föreningen 

DI, Bankslakt efter brexit 

Petter A Månsby i GP