Den person som ställde sig utanför samhällsgemenskapen
kallades i antikens Grekland för ”idiotos”. Nygrekiskans ”idios” betyder idag ”själv”,
”personlig”, ”privat” eller ”egen”.
I europeiska språk gled så småningom betydelsen över till att en sådan person
var ovetande om vad som förekom i samhället och denna okunnighet förklarades
med att personen ansågs ha mindre intelligens, d.v.s. vara en ”idiot”.
Det kommer jag att tänka på efter Brexit och jag funderar över hur det är med
svenska rörelser som verkar för utträde ur EU-gemenskapen.
”Vänsterpartiet arbetar med det långsiktiga målet att
Sverige bör lämna EU.”
Samma mål som de högerpopulistiska partierna i hela Europa har
och som de konservativa i det sönderfallande England nu lyckats uppnå med
Brexit.
För övrigt bildades vänsterpartiet 1917 just genom att en liten grupp lämnade
den socialdemokratiska gemenskapen för att starta eget. Därefter har partiet alltid
varit en liten grupp som stått på sidan om och, ofta tillsammans med högern, skällt
på sossarna fast från andra hållet.
Nu menar jag inte att vänsterpartister är idioter eller ens att
Vänsterpartiet är idiotiskt; vad jag är ute efter är fenomenet ”exitism”, att i
missnöje, frustration och okunskap lämna en gemenskap.
Jag möter det ibland hos vänner och bekanta som inte utan en viss
självtillräcklighet berättar hur de lämnat föreningar som de tillhört. Orsaken
till utträdet brukar vara att föreningen inte gjort som de velat. Inte sällan
anser dessa personer att de tvingats lämna föreningen därför att alla andra
medlemmar i föreningen tycks vara idioter.
Om man inte är nöjd med en förening som man gått med i kan ju detta bero på att
man inte riktigt förstod föreningens mål och medel då man begärde medlemskap. I
sådana fall är det ju inte meningsfullt att vara med. Återstår att gå ur.
Alternativet är ju att stanna kvar och försöka påverka föreningen i den
riktning man önskar och inse att man inte kan få sin vilja igenom till hundra
procent utan tvingas att kompromissa.
Men ibland skymtar det fram att man lämnat föreningen för
att man inte fått gehör för de egna förslagen och därför anser att föreningen
är kass.
Jag har vänner som förväntat sig att facket ska ställa upp och försvara deras
personliga sak i alla lägen. De tycks se facket som en advokatbyrå som ska
tillvarata deras personliga intressen och när så inte sker går de ur. De har
svårt att se att meningen med föreningen är det gemensamma intresset, de långsiktiga målen och de fackliga
intressena i sin helhet.
En annan vän tillhörde en båtklubb men kunde inte förlika sig med de plikter
som följde på medlemskapet, till exempel att ett par nätter om året gå
bryggvakt och att delta i de gemensamma vår- och höstbestyren. Han gick ur båtklubben
och eftersom han inte är fattig hyrde han in sig på en marina och betalade för
sin båtplats.
Att miljöpartiet valde att stanna kvar i regeringen trots att de tvingades ge
upp några av sina hjärtefrågor anser jag vara ett moget handlande.
Och att jag själv är
kvar som medlem i socialdemokraterna trots att jag inte alltid sympatiserat med
dess politik beror på att jag inte tror på exitismen som förändringsmetod.
Jag hade hoppats på mindre exitism och mer oförnuftig förändringsvilja från
britternas sida.
Man kan nämligen vara EU-kritisk utan att gå ur gemenskapen.
Inlägg
