Partipolitik och ideologi

”Främst ideologiska skäl ligger bakom Alliansens avhopp från bostadssamtalen” säger Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet i dagens SvD.

Och vaddå? Är inte all politik grundad på olika ideologier?

Kanske inte, för ofta klagas det över bristen på ideologi i partipolitiken.
Kampen om mittenväljarna gör att partierna lämnar ideologin för att vinna röster säger man. Politiken urvattnas.

Men är det så?

Torbjörn Tännsjö, som ofta tänker tankar till dess yttersta konsekvenser, argumenterar i Tidskrift för Politisk Filosofi nr 2 för att ideologierna inte bör vara grunden för de olika partier som konkurrerar om väljarnas röster. Grunden för partierna ska i stället vara det ekonomiska intresset. Huvudfokus bör ligga på plånboksfrågorna. Men med den restriktionen finns ändå ett betydande utrymme för ideologierna i politiken, anser Tännsjö.
Han anser att ideologierna bör finnas inom partierna inte i kampen om väljarna.

Hans artikel väcker tankar.

Alla partier, utom enfrågepartierna, har en mer eller mindre uttalad grundideologi - nyliberal, socialliberal, konservativ eller socialistisk - som de bygger sina politiska program på.
För att kunna genomföra sin politik måste de vinna väljarmajoritet för den egna politiska linjen.
En stor del av väljarkåren ser däremot inte till de ideologiska skillnaderna eller så har de ingen uppfattning om ideologierna utan väljer parti utifrån hur de uppfattar partiernas valfrågor utifrån tillfälliga stämningar, känslor, plånboksmotiv eller andra mer eller mindre välgrundade idéer. En stor del av väljarkåren är ointresserad av politik men kan väckas till valurnorna genom enstaka frågor.
De väljer valsedel som om de väljer mellan AIK, IFK, Degerfors eller andra supporterklubbar.

Marginalväljarna blir en allt viktigare grupp att slåss om för partierna av två orsaker: Det är en växande och alltmer avgörande grupp och de blir fler på grund av att skillnaderna mellan blocken förefaller allt mindre.
Utslätningen mellan blocken gör att de ”oideologiska” marginalväljarna får allt svårare att välja. Detta leder till att populistiska partier kan framställa sig som att de står mitt emellan vänster och höger. Men det kan de göra bara en kortare tid, snart är de tvungna att bekänna färg.

Men enfrågepartierna ställer till kaos i politiken som därmed blir än svårare att ideologiskt urskilja eftersom svaga majoriteter leder till kompromisser och ställningstaganden som ser ut som svek.
Medierna får svårare att skildra nyanser, och att förklara komplicerade sammanhang och hemfaller därför åt förenklade förklaringar. Allt samverkar till att öka politikerföraktet. Som gynnar populistiska partier. Som ökar svårigheterna till orientering i det politiska landskapet.
Partier som påstår sig vara mer ideologiska än andra, d.v.s. sådana som skryter över att de följer kartan oavsett hur landskapet ser ut, får aldrig fler väljare än cirka 10 procent eftersom de sällan attraherar marginalväljarna.
Vänsterpartiet (SKP, VPK) som snart firar hundraårsjubileum, är ett exempel.

AB