Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris  

Populistparti kan utlösa ekonomisk världskris

Den politiska instabiliteten och osäkerheten i världspolitiken är stor efter valutgången i USA.

Men det finns fler orosmoment.

I morgon röstar Italien om förändring av konstitutionen. Förslaget syftar till att stärka politikens makt över den ekonomiska utvecklingen. Blir det ett nej har den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi sagt att han avgår. Då väntar troligen nyval nästa år.
Det valet kan populistpartiet Femstjärnerörelsen vinna vilket kan utlösa en ekonomisk världskris.

Femstjärnerörelsen, Italiens största oppositionsparti, vann 26 procent av rösterna i parlamentsvalet 2013 och har vunnit borgmästarposterna i Rom och Turin.

Ett problem är att Italiens ekonomi är nära kris.
Renzi vill ändra konstitutionen just för att ge politiken starkare muskler i kampen mot spekulationsekonomin.
Femstjärnerörelsen lovar att lösa problemen genom alexanderhugget att Italien går ut EU och skippar euron.

Italiens BNP per invånare är12 procent lägre än 2007.
Samtidigt har de italienska bankernas aktievärde halverats i år och de har dåliga lån på 3500 miljarder kronor. Ekonomen Steve Eisman har räknat ut att de kan få tillbaka 20 procent av pengarna. Enligt statistik från Europeiska centralbanken har 1000 miljarder kronor lämnat Italien det senaste året.

Om långivarna får ta en del av skulderna innebär det att tiotusentals vanliga sparare ruineras eftersom de äger bankobligationer.
Det skulle skapa panik i hela banksystemet vilket kan utlösa en ekonomisk katastrof i västvärldens ekonomier.

Artikel av Andreas Cervenka i dagens SvD

Gunilla von Hall om folkomröstningen i SvD 

Intervju med Steve Eisman i TheGardian 

Tomas Lundin om folkomröstningen i SvD

Femstjärnerörelsen, Movimento cinque stelle, (M5S) i Wikipedia 

Visst var socialdemokraterna ett missnöjesparti! Förslag till definitioner.

Ett parti kan bygga sin agitation på medborgarnas missnöje eller besvikelse och är därmed ett missnöjesparti men behöver därför inte vara ett populistparti.

Socialdemokratin i Sverige var ursprungligen ett missnöjesparti, men har aldrig varit ett populistparti.
Socialdemokratin byggdes ur ett utbrett missnöje med den rådande makten som inte brydde sig om de stora sociala klyftorna i samhället eller att flertalet av medborgarna inte hade rösträtt.
Fackföreningsrörelsen samlade och organiserade missnöjet till en rörelse för demokrati och ökad ekonomisk, social och kulturell jämlikhet. För att kunna skapa en politisk förändring bildade arbetarrörelsen det socialdemokratiska partiet. Partiet skapades alltså ur en bred folkrörelse.
Socialdemokratin bestämde sig tidigt för att genomdriva sina krav med demokratiska metoder.
I realiteten utgjorde socialdemokraterna därmed en spärr mot den populistiska vänsterrörelse som lovade en snabb, mer genomgripande och enkel förändring genom en befriande revolution.
De frisinnade liberalerna stödde till en del sossarnas krav men var rädda för att arbetarrörelsen skulle förhindra medborgarnas frihet om de fick makten.
De konservativa krafterna och arbetsgivarna formade sig som en motkraft för att hindra det som de uppfattade som arbetarrörelsens orealistiska och överdrivna krav.
Kampen pågår alltjämt.

Hur känner man igen ett populistparti i dag?

 Partiet

1. Bygger inte på en bred organiserad folkrörelse utan styrs av några få ledare.

2. Har ett begränsat medlemsunderlag eller saknar medborgarorganisation. Medlemsinflytandet är litet om det finns.

3. Bortser från att samhället består av olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Vädjar därför till ”folket”, ”medborgarna”, ”vanliga människor”, ”du och jag”, ”vi”, ”svenskarna” som om alla medborgare har samma intresse ekonomiskt, socialt och kulturellt.

4. Utser en ekonomisk, social eller kulturell grupp i samhället som orsak till flera samhällsproblem.

5. Påstår sig ensamt företräda det verkliga folkintresset, folkets verkliga vilja eller åsikt.

6. Skyller motgångar på att det är motarbetat av media och etablissemang. Misstror demokratin. Bygger på konspirationsteorier, t.ex. att politikerna är korrumperade.

7. Lägger fram några enkla förslag som ska lösa komplicerade politiska problem. Påstår sig inte vara som de gamla partierna utan representera något helt nytt i politiken

8. Förordar direktdemokrati t.ex. folkomröstning, internetröstning, som metod för att avgöra komplicerade och sammansatta ekonomiska, sociala och kulturella problem.

9. Ideologin eller programmet är motsägelsefullt. Olika förslag hänger inte samman eller står i strid med andra punkter i samma program. Enfrågeparti.

10. Ger löften som är dåligt underbyggda eller ekonomiskt, socialt eller kulturellt omöjliga.

I kampen om väljarna påverkar populistpartierna de etablerade partiernas retorik, innehåll och t.o.m. ideologi. Samtliga partier blir därmed mer eller mindre populistpartier.
Gränsen mellan etablerade partier och populistpartier är flytande.
Men om sju av de tio uppräknade punkterna stämmer på ett parti tror jag att man kan kalla det för populistparti.

Susanna Popova: Är populismen som den objudne gästen frånhelvetet? DN 161211

Katrine Marcal "Svaret till populisterna får inte bli mer elitism" AB 170108

Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".

Donald Trump har lovat att skattesänkningar och investeringar i infrastruktur ska leda till 25 miljoner nya jobb.

Ser man till detta, och Trumps övriga vallöften, är de typiskt populistiska i den meningen att de, ned till köksbordsnivå, lovar förenklade politiska lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Trump anser att han vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
USA dras med samma problem som alla andra västländer, inklusive Sverige – arbetslöshet, ökande sociala klyftor, vikande ekonomi, globalisering.

Globaliseringen innebär bland annat, på gott och ont, att världens kapital snurrar omkring som i ett virtuellt rouletthjul utan att landa i reella investeringar, att nationsgränserna inte längre är gränser utan att världen är en enda ekonomisk, social och kulturell enhet, att det investeringskapital som finns söker sig dit till där produktionen är billigast och att nationella politiker får allt mindre makt att påverka de ekonomiska, sociala och kulturella förändringarna.
För västländernas medborgare innebär globaliseringen, på ont, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Om man tar Sverige som exempel: Åren 1950-1970 kunde Sveriges industriproduktion exportera och sälja till resten av världen som efter världskriget hade fullt upp med återuppbyggnad av sin produktion. Svenska företag - varv, verkstad, skog, bil, metall, textil - gick för högvarv, kapitalinkomsterna och lönerna ökade, skatterna kunde höjas så att politikerna hade råd att bygga en skattefinansierad välfärd.
Men omkring 1970 hade Sveriges konkurrenter i världen kommit ifatt. Den svenska textilindustrin tvingades till Portugal, Baltikum och Asien, Japan tog över varvs- och bilindustrin, Kanada o Finland hade skog och pappersindustri. Stålindustrier lades ner. Kort sagt Sverige ekonomi blev tvunget att rätta mun efter den krympande matsäcken. Arbetslösheten ökade och började kosta stora pengar.
De svenska väljarna, som hade kopplat samman det ökande välståndet med socialdemokratin, började tvivla på partiet som 1976 fick lämna över regeringsmakten till sina borgerliga konkurrenter.
Den politiska kontinuiteten och stabiliteten, med fyrtioårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav, ersattes av olika regeringar, oftast minoritetsregeringar, med olika lösningar på problemen. Allt medan globaliseringen gjorde politiken alltmer kraftlös.
Missnöjet med politikerna bland väljarna ökade.

Vid riksdagsvalet 1991 fick det nya partiet Ny Demokrati 6,7 procent av rösterna. S och V fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket, dagens allianspartier, fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare.
1991 års valundersökning visade att 53 procent av Ny Demokratis väljare röstade på partiet på grund av "nya fräscha tag", behovet av att "röra runt i grytan" samt att partiet ansågs veta hur "vanligt folk tycker och tänker". I riksdagsvalet 2014 fick Sverigedemokraterna 12,9 procent av rösterna. Också det partiet påstod sig veta hur "vanligt folk tycker och tänker". Och att skylla problemen på invandringen vilket redan Ny Demokrati hade gjort.

Den parlamentariska situationen förvärrades efter valet 2014, det blir allt svårare att driva en politisk linje.

Missnöjespartier och enkla lösningar får ökade möjligheter att vinna anhängare.

DI 9 november 2016

DI 12 november 2016