Vilken makt har politiker i en demokrati?

Äntligen stod Greta i talarstolen.

– Det finns ingen planet B, det finns ingen planet bla, bla bla. Det här är allt vi hör från våra så kallade ledare: ord, ord som låter bra men hittills inte lett till handlingar, sade hon.

Ungefär samma sak, men på ett mer sofistikerat sätt, säger professor em vid KTH, ordförande för European Academies’ Science Advisory Council (EASAC) och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien Christina Moberg i en understreckare i SvD 211110.

”Världsvetenskapsdagens budskap är viktigt att uppmärksamma. Det är bara genom medborgarnas engagemang och med beslut baserade på vetenskapliga fakta som vi kan möta globala utmaningar och utveckla livskraftiga och hållbara samhällen, för nuvarande och framtida generationers skull. Förhoppningsvis kommer deltagarna i Glasgow att inse detta och lyssna till vetenskapen. ”
Så avslutar hon sin artikel.

Politikerna lyssnar inte. De bara pratar. Hur utbredd är inte den uppfattningen?
Det är en uppfattning som skapar förakt för politiken och därmed för demokratin.
Den stärker populister som säger att andra partier bara pratar, vårt parti kommer att handla.

Uppfattningen göds delvis av det politiska systemet.

Det finns till exempel en stor skillnad på vad politiker säger sig vilja göra inför ett val och vad de sedan har möjlighet att genomföra.
Vad en politiker sagt sig vilja göra brukar av motståndare, i efterhand med facit i hand, vändas till att politikern ”har lovat” men svikit.
Inte sällan är det politikern själv som säger att ”jag lovar att…” Men ingen politiker kan lova att genomföra något. Möjligen kan hen säga ”jag lovar att verka för att…”.
Men felsägningen leder naturligtvis till ett missnöje med politikerns ”svek”.

En annan fråga är i hur stor utsträckning som våra nationella politiker rår över vad som händer i vår globaliserade värld men som påverkar situationen i vårt land.

Hur kan våra svenska politiker påverka världsproduktionen, finans-, kapital-, valuta- och råvarumarknaderna som har en stark inverkan på alla enskilda länders ekonomi?  
Miljöförstörelsen är global. Vad kan svenska politiker göra för att hindra Indiens och Polens kolanvändning? Skogsavverkningen i Brasilien och Indonesien?
Hur kan de påverka de multinationella företagen som ofta är ekonomiskt starkare än enskilda nationalstater?
Vad kan Sveriges politiker göra för att antingen ta emot eller hindra den växande strömmen av flyktingar som vill in i landet?
Visserligen finns internationella politiska organ som FN, EU, Världsbanken, OECD med flera, men beslutsvägarna där är långa och krångliga.

Det finns också, och har alltid funnits, en motsättning mellan olika intressen inom samhället. Enskilda vinst- och ägarintressen kan stå mot allmänintressen, individen mot kollektivet, stad mot land, industri och produktion mot natur, fattig mot rik.
Politikernas uppgift är att balansera dessa motsatta intressen. Men vilka möjligheter har de att ens påverka?

Om det enbart vore politiker som styrde och ställde i Sverige skulle vi inte ha en demokrati och ett öppet samhälle.

Sverige styrs inte enbart av politiker utan även av kapitalister, omvärlden, tillfälligheter, organisationer och rörelser, media, kulturen och många fler.

Kanske skulle forskningen inrikta sig på att analysera hur stor, eller begränsad, makt politiker på olika nivåer egentligen har och var den egentliga makten ligger?

SVT Nyheter Greta Thunbergs diss mot politikerna: Bla, bla, bla

SvD Under strecket Cristina Moberg: Varför vill politikernainte tro på vad vi vet?

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki 

Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".

Kapitalismen hotar demokratin

Kritik av vänstern I

Vänsterpartiets nygamla slogan: Allt var bättre förr.

”Det var inte svårt att hitta en bostad. En stark arbetsmarknad sysselsatte nästan alla. Jag växte upp i världens bästa land.”

Nooshi Dadgostar, född 1985, drömmer sig tillbaka till sin barndom under sitt tal i Almedalsveckan 4 juli 2021.
Den tid hon minns bör ha infallit 1990 när arbetslösheten kraftigt ökade och kriserna avlöste varandra.
Men det är klart, barndomsminnen är ofta förskönande eftersom barn är omedvetna om mycket som komplicerar tillvaron.

Dessvärre, för Dadgostar, är att barndomsförenklingarna kvarstår.
Allt var bättre förr anser hon. I alla fall politiken och i synnerhet socialdemokraterna.
Hon beskriver nästan lyriskt Sveriges väg från fattigdom till välfärdsland. Hon berättar att ”Den svenska modellen var stark”. Hon talar om ”En tid som kännetecknas av politisk handlingskraft och inte undfallenhet.”. ”Folkskolan lärde barnen att läsa och skriva. Utbildningen byggdes ut och Sverige blev en kunskapsnation att räkna med.”
Hon talar om tiden 1936-1990.
Att utvecklingen skett under socialdemokratiska regeringar nämner hon naturligtvis inte. Och inte heller att hennes parti hela tiden kritiserade dessa regeringarna.
Däremot citerar hon Per Albin Hanson (1885-1946), socialdemokratisk statsminister under krigsåren, ”Övermodet är inte demokratiskt, demokrati är ansvar. Gärningen är den bästa agitatorn. Ju större ansvar dess färre överord.”

Sen kommer Dadgostar in på nutiden och hon gör ohämmat flera populistiska övertramp.
”I 30 år har olika regeringskonstellationer haft samma problem. De vill bli valda men saknat beslutsamheten och viljan att göra vad som krävs för att samhället ska bli starkare. Handlingskraft har ersatts av passivitet.”

Så kan man naturligtvis säga om man bortser från att problemet är att sverigedemokraterna har en vågmästarroll i riksdagen, att moderaterna samarbetar med SD och att ingen partikonstellation har majoritet i den lagstiftande församlingen. 
Vad värre är att vänsterpartiets ledare inte ens antyder att den nationella politiska makten i dag begränsats och domineras av globala marknadsaktörer och institutioner. Kapitalismen finns inte längre på Vänsterpartiets karta. Att världens ekonomiska kriser har påverkat människors tilltro till de demokratiska institutionerna tycks inte vara något problem för V.
Allt handlar om den svenska inrikespolitiken och dess politiker.
 
Därefter ger hon ganska ohämmat röst åt rena politikerföraktet.
”Posering och snabba utspel har ersatt verklig förändring. Ingenting är på riktigt. Nu heter det yrkespolitiker, inte förtroendevald. En del är sina egna, inget väljarnas röst. Där bakom tystas svenska folket. Politiker är inte alltid längre ett språkrör för folkviljan.”

Folkviljan. Populismens eviga snuttefilt.
”Dom människor som riksdagen ska representera, de förtjänar bättre. Att bli lyssnade på.”.
”Det blir ett politiskt spel istället för ett politiskt hantverk. Och jag förstår den som inte längre litar på politiker.”

Jimmy Åkesson eller Donald Trump kunde inte ha sagt det bättre.

Dadgostars tal under Almedalsveckan 
Populism 

Är det möjligt att vara antikapitalist?

Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.

Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.

Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein

Demokratins kris och eliterna

Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.

I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”

Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard, Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.” står det i programmet.

Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.

Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.

Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.

Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.

Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.

Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”

Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?

Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.

Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet

Det går inte att jämföra socialism och kapitalism!
Demokrati, kapitalism och utveckling
Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Demokratins problem allt tydligare
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Politikerföraktet närs av dumhet och okunnighet

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 

Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.

Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:

1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.

Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Demokratins kris och väljarnas missnöje
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Vanligt folk o missnöjespartier”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser"

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Andra

Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrike upplever en demokratinskris”
Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014 

Jonas Hinnfors SvD Debatt 27 juli 2017 ”Demokratins sätt att fungera håller på att nå vägs ände”

Stig-Björn Ljunggren: "Den demokratiska ordningen rämnar", Fokus

”Var finns makten i världen?” Mats Wingborg

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Vänsterns kamp mot väderkvarnar

I en ledare i ETC 2017-03-13 hävdar Kajsa Ekis Ekman att ”Kapitalismen bygger fler murar än någonsin”

Det vore intressant om det var sant. Men är det så?

Några bevis får man inte av Ekman.
Hon skriver: ”Vid tiden för Berlinmurens fall fanns bara ett tiotal murar. I dag finns 70 stycken. De flesta av dem har byggts på 2000-talet och ännu fler håller just nu på att byggas.”
Varifrån kommer den uppgiften?
Ekman hänvisar till författaren Claude Quétel som skrivit om syfilisens historia att ”forna tiders murar kunde handla om att hålla pesten borta eller om att stänga in människor, är dagens murar av en helt annan karaktär”.

Ekmans huvudtes är ”Dagens murar är monument över ojämlikhet”. Och jag håller med om det men undrar om det inte alltid varit så?

Visst byggs både synliga och osynliga murar under kapitalismen, om man räknar kapitalismen som en historiskt betingad världsordning som vuxit fram under de senaste femhundra åren. Men vad skiljer dem från andra i historien?
Det verkar som Ekman vill skylla på globaliseringen. Men globaliseringen är lika mycket ett resultat av marknadsekonomin som av kapitalismen.
Det vore intressant om Ekman kunde hänvisa till någon studie som visade på hur kapitalismen hindrar den fria marknaden.
Sådana finns men inte är det murarna.

Och vad skiljer den kapitalistiska muren från den feodala eller antika muren? Vilka murar är typiska för kapitalismen?
Det är den intressanta frågan som Ekis Ekman inte berör.
Enorma murar byggdes för tusentals år sedan i Jeriko, Babylon, Kina, i de romerska och bysantiska rikena.
Visbys ringmur står kvar som ett tecken på murens historiska roll.
Försvarsmurar, fängelsemurar, befästningsmurar, murar som skydd mot sand, folk, sjukdomar, utomstående, fattigdom och annat.

Fysiska murar byggs i i dag i USA, Israel/Palestina, Europa och Nordkorea oftast för att hålla främlingar borta eller att hindra de egna invånarna från att ta sig ut. Men alla är byggda utifrån politiska beslut.
Det finns tullmurar och handelshinder som ska skydda den inhemska produktionen. Under medeltiden och framåt hade varenda stad en tullmur som skulle skydda skrånas intressen.
Då byggdes handelshinder för att skydda producenterna från konkurrens.
En mur är till för att skilja det ena från det andra.
Vanligen är murarna ett skydd för att bevara rådande hierarkiska ekonomiska, sociala och kulturella ordning. Och alltid har de varit monument över ojämlikheten.

En vanlig torpare kom inte genom slottsmuren utan vidare. Vårt kungliga slott är fortfarande välbevakat.  I dag kan du inte passera receptionen till bankpalatsen vid Kungsträdgården i Stockholm utan att bli stoppad.
På vissa bankkontor är du tvungen att passera en sluss för att komma in och uträtta dina bankärenden. Flygplatser är hårt bevakade.
Du kan inte passera ett vändkors på galor och rockkonserter utan att visa upp en biljett. De stora idrottsarenorna släpper in dig bara om du kan bevisa att du har betalat. Murar och hinder, överallt och alltid dessa murar. Krig och konflikter skapar murar
Men vad skiljer kapitalismens murar från murarna tidigare i historien?
Man kan inte slappt skylla allt djävulskap på ”kapitalismen” utan att ha riktiga belägg för sambandet.
Tyvärr är det vänsterns dilemma att ständigt vilja vara bålda riddare i kampen mot kapitalismen men ständigt gå till strid mot väderkvarnar.

Globala ekonomiska klyftor http://wid.world/

Lever socialdemokratin?

Sveriges Radio Konflikt ställde i går frågan ”Är socialdemokratin död?” och gav sig ut på reportageresor till Nederländerna, Frankrike och Storbritannien innan frågan, med inbjudna gäster, skulle diskuteras.

De diskuterande gästerna var Jenny Andersson, professor vid Sciences Po i Paris, Lars Trägårdh som skrivit mycket om socialdemokraterna och välfärdsstaten och Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, en tankesmedja med vänsterperspektiv.
Ingen av de tre trodde på socialdemokratins snara död men betonade olika överlevnadsstrategier.
Hur frågan om socialdemokratin besvaras beror naturligtvis på vad man menar med ”socialdemokrati”. Vilket inte reddes ut före debatten.
Socialdemokrater i Europa är en samling partier men ganska olika beträffande ursprung, tradition, uppbyggnad och politisk ställning. Den nordiska socialdemokratin skiljer sig till exempel från den sydeuropeiska. Greklands Pasok, för att ta ett exempel, är ju som parti närmast utplånat.
Eller menar man med socialdemokrati ett idéinnehåll som i idag, särskilt efter ”socialismens” bankrutt, närmast är socialliberalt?
Den sociala liberalismen, som idé, lever sitt liv inom många olika partier även utanför de socialdemokratiska men utsätts för attack från s.k. nyliberala och konservativa idéer.
Jag anser att socialdemokratin i dag bäst förvaltar de socialliberala idéerna.
 
De som längtansfullt blickar tillbaka på den svenska socialdemokratins storhetstid 1930-1970 bör inse att allt är förändrat.
Den svenska ekonomiska expansionen under guldåren gav socialdemokratin möjlighet att bygga folkhemmets välfärd som förbättrade den enskilda medborgarens ekonomiska, sociala och kulturella ställning. Arbetarrörelsen var ett kluster av levande folkrörelser som gav de enskilda inflytande och mening med livet. Socialdemokratin kunde fördela landets inkomster på ett klokt sätt.
 
Men med ökad global konkurrens där de svenska industrierna flyttade till låginkomstländer och tog med sig arbetstillfällena ökade arbetslösheten. Staten förlorade skatteinkomster samtidigt som behoven ökade. Försämringen i välfärden ledde till medborgarnas missnöje.
Kapitalmarknaden orkade inte längre investera i reell produktion utan blev ett globalt kasino för skuldförflyttningar. De världsekonomiska kriserna blev vanligare och djupare.
Samtidigt blev ”socialismen” som idé komprometterad av de bolsjevikiska misslyckade experimenten.
Strukturförändringarna innebar samtidigt att Sverige förändrades från en industrination till en tjänsteekonomi.
De medborgare som identifierat sig som ”arbetare” blev färre.

Medborgarna började misstro det socialdemokratiska receptet och började rösta på borgerliga alternativ. Dessa satsade på att sänka skatterna ”för att få fart på ekonomin” vilket gav statskassan än mindre inkomster. Välfärdssektorn dränerades på statligt kapital. Svaret blev därför privatisering som skulle ge nytt ekonomiskt tillskott men som på grund av konstruktionen gjorde ont värre.
De ständiga regeringsväxlingarna gjorde politiken mindre långsiktig och konsekvent och försvagade politikens möjligheter att manövrera i den globala ekonomin.
Missnöjet med politikerna, politiken och demokratin ökade.

Populistpartier dök upp och inbillade medborgarna att de kunde lösa problemen genom att landet skulle gå ur EU och genom att stoppa invandringen.
De missnöjda började stödja populistpartierna vilket skapade ytterligare kaos i det politiska livet.

Politiken fick allt sämre möjligheter att lösa människornas problem och politikerna blev allt mer desperata för att vinna väljare. I desperationen lovar partierna runt men lyckades hålla tunt.
Missnöjet och politikerföraktet ökar ytterligare.

Nu är även demokratin i fara.

Europapodden

ETC

Fronesis

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris