Kritik av ”vänstern” I

Vänsterpartiet är ett populistiskt parti.

Ett exempel: I en lördagsintervju, SR P1 i oktober 2021, blev Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar utfrågad av radiojournalisten Monica Saarinen.
Vid minst tre tillfällen under intervjun sa Dadgostar att skillnaden mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna är att de andra partierna bara pratar. Vänsterpartiet däremot handlar.

Att beskylla andra politiker för att bara prata har alltid varit populistiska partiers primära argument.

Att misstänkliggöra politikers goda vilja leder till politikerförakt som i sin tur leder till politikförakt som i sin tur leder till demokratiförakt.
Det leder alltså raka vägen till Sverigedemokraterna och trumpismen.
Hur har Vänsterpartiet hamnat där?

Partier som vill att kapitalismen ska ge plats för socialism bör naturligtvis studera och analysera kapitalismen.
Därför är mitt krav på en vänster att den ska försöka blottlägga kapitalismens roll i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutvecklingen.
Bland annat det faktum att den kapitalistiska ordningen i allt större grad begränsar politikernas och demokratins handlingsutrymme.

Vänsterpartiet tycks i stället vara angelägen om att bevisa att Vänsterpartiets politiker kan förändra allt.

Men faktum är att de nationella politikerna allt mindre rår över samhällsutvecklingen medan de globala marknaderna får allt större makt. Framförallt kan demokratierna inte påverka finans-, kapital-, råvaru- och valutamarknaderna. I stället är det dessa marknader som bestämmer nationers ekonomiska handlingsutrymme. Skatteparadis och lågskatteländer gör att det globala kapitalet och multinationella företag kan dränera regeringars skattebaser. Många företag och storkapital har flera gånger större reell makt än demokratiska regeringar.
Kapitalet exploaterar naturvärden utan att demokratiska institutioner kan hindra det.

Övernationella politiska och ekonomiska organ försöker visserligen komma åt det internationella kapitalet men lyckas endast påverka marginellt.

Mycket har hänt under det ett och ett halva sekel sedan Marx´ analyser av kapitalismen publicerades i Kapitalet. 
Tyvärr har huvuddelen av vänstern inte utvecklat, utan i stället missförstått, förenklat, dogmatiserat och leniniserat Marx tankar.

Den svenska vänstern har till exempel:
a) förlorat den dialektiska och materialistiska synen på historien
b) skippat analysen av kapitalismen.
c) reducerat klassbegreppet till en borgerlig socialgruppsindelning
d) blivit mer nationellt fast världen globaliserats


Arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Arbetet, produktionen och handeln skapar kapitalet.
Därför är det viktigt att se hur ägandeförhållandena till arbetet och produktionen styr samhällsutvecklingen.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var inte materialist, utan idealist, när han sa att Sveriges historia är dess kungars.

Med enligt den materialistiska synen på historien är det inte kungarna och hjältarna som skapar samhällsförändringarna, det är samhällsförändringarna som skapar hjältarna och kungarna.

Men också det är en förenklad förklaring.
Allt förändras ständigt. De ekonomiska, sociala och kulturella samhällsförändringarna sker kontinuerligt i en process under växelvis påverkan av olika faktorer. Förändringana skapar idéer och aktörer som antingen påskyndar eller hämmar utvecklingen.
Inte ens slumpen är overksam i processen.
Utveckling innebär för övrigt inte alltid förbättring.

Dagens ”vänster” tänker inte dialektiskt utan i enkla motsatspar enligt formeln tes-antites-syntes. Vilket är en oerhört förenklad trappstegsbild av dialektiken i den historiska utvecklingen.
Ser man inte utvecklingsprocessens mångfacetterade dynamik är det risk att man förenklar den och förlorar möjligheten till analys.

Klassbegreppet. Dagens ”vetenskapliga” klassbegrepp har präglats av amerikanska sociologer som Eric Olin Wright (1947-2019) och i Sverige av vänstermannen Göran Therborn (1941-). Enligt dem är samhällsklasser ungefär detsamma som socialgrupper. Begrepp som arbetarklass, tjänstemannaklass, borgarklass, medelklass, klassresa, döljer det viktigaste klassbegreppet, det som är relaterat till ägandet av produktionsmedlen eller produktionsfaktorerna – överklass och underklass.

Ser man till historien har det sedan Babylon alltid funnits en överklass och en underklass. En klass har ägt produktionsresurserna medan underklassen bara ägt sin arbetskraft i produktionsprocessen.
Den motsättningen uppstod således inte med kapitalismen. Den kom med arbetets och produktionens överskott.

Samtidigt, och inom de bägge klasserna, har det också alltid funnits hierarkier, olika samhällsskikt och nivåer. Ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier präglar samhället lika mycket som klasserna men är inte samma sak.
Klasserna handlar om vilka som äger produktionsmedlen och vilka som inte gör det. Antingen har man den ekonomiska makten eller så har man den inte.
Att kalla hierarki för klass är att avhända sig ett viktigt historieanalytiskt verktyg.

Motsättningarna mellan överklassen och underklassen är som i ett tvångsäktenskap, med ömsesidigt beroende och ständiga konfliktorsaker.

Genom att ha skippat dialektiken och det marxska klassbegreppet har ”vänstern” tappat viktiga analysverktyg i studierna av kapitalismen.

En viktig del av ”vänstern” har till exempel övertagit borgerlighetens inriktning på att förklara den enskilde individens betydelse i samhällsutvecklingen. Ett extremt tydligt tecken på det är den enorma persondyrkan som funnits i kommuniststaterna.
Vänstern idag är mer fixerad vid enskilda individers göranden och låtanden än på de strukturer som skapar samhällsförändring. Enskilda kapitalister i stället för kapitalismen, enskilda partiledare i stället för rörelser, enskilda politiker i stället för förändringar i kapitalismen.
Ett exempel på det är Daniel Suhonens ledare i AB den 25 september ”Något skaver med Annie Lööfs livslögn”. Ett prov på pillande med individualistisk kvasipsykologi i stället för samhällsanalys.
Tyvärr är det inte ovanligt hos vänstern att framställa motståndare som illvilliga dumskallar i stället för att se dem som bärare av ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Lördagsintervjun med Dadgostar 
DanielSuhonens ledare i AB,