Min syn på dagens svenska ”vänster”

1962, då jag var tjugofem år gammal, gick jag med i Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Jag ville förändra världen.

Året innan, då jag jobbade som byggnadsarbetare, hade jag på ett medlemsmöte i facket valts till funktionär i Stockholms Grovarbetarefackförening, Byggnads avd. 36.

1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och 1990 till ”Vänsterpartiet”.
Sex år efter mitt inträde gick jag ur partiet.

Det som, efter en del ruelse, fick mig att ta det steget var då Pragvårens ”Kommunism med mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien, på order av Moskva, krossades av Warszawapaktens militärmakt 1968.
Alldeles för många i VPK försvarade detta sovjetunionens övergrepp.

För mig, och flera partikamrater bland andra Sven Landin, Rolf Utberg och Axel Jansson blev det droppen som fick oss att istället gå till socialdemokraterna.

Jag ångrar inte den tid jag hade tillsammans med SKP. Framförallt lärde jag mig under den tiden mycket som fullmäktigledamot för Huddinge kommunistiska arbetarekommun 1964-1968. För att inte tala om den utbildning i marxism som partiet samtidigt kostade på mig. Jag och ett antal andra ungdomar träffades en kväll i veckan i två år på Kungsgatan 84. Föreläsare var bland andra C. H. Hermansson, Sven Landin, P. O. Zennström, Axel Jansson, Fritjof Lager, Erik Karlsson och andra. Rolf Utberg var kursledare.
Vi läste bland annat ”Marxist-leninismens grunder” tryckt i Moskva. Kursledningen lade som väl var tyngdpunkten i våra studier på marxismen och skippade leninismen helt. Som jag minns det ägnade vi oss också åt att kritisera bristerna i marxismen.

Men som sagt, det året, då jag fyllde trettio, bytte jag parti.  Både jag och ”vänstern” hade förändrats. Mest ”Vänstern”, som började bli lekstuga för en massa skolungdomar från överklassen.
Vänsterns Ungdomsförbund, ledd av Anders Carlberg, kallade vid ett tillfälle oss unga i byggfacken till ett möte. De föreslog på allvar att vi skulle bilda ”sovjeter” på byggena och tillsammans med studenterna ockupera arbetsplatserna.
Revolutionsromantiken blommade, 68-studenterna stimmade och splittrade sig i hundratals bokstavsfraktioner.
Där fanns Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), Arbetarpartiet kommunisterna (APK). (Kommunistiska Arbetareförbundet,KAF, ett parti med trotskistisk ideologi och som senare bytte namn till Socialistiska Partiet) samt Kommunistiska partiet (tidigare KFML(r) och KPML(r)). KFML(r) var en utbrytning ur det av akademiker dominerade KFML. En minoritet i förbundet ansåg att KFML blivit reformistiskt och opportunistiskt. KFML kallades därför av KFML(r):are pejorativt för "KFML(s)", där "(s)" står för "socialdemokraterna". För att markera att man själva fortfarande var revolutionärer kallade man sig KFML(r). Det är därför (r):et står med gemen bokstav inom parentes.

Dåvarande Vänsterpartiet kommunisternas ungdomsförbund, Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, splittrades 1970 i två organisationer. Majoriteten gick till Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), medan en minoritet, under VUF:s ordförande Anders Carlberg, bildade Förbundet Kommunist (FK).
Anders blev senare sosse.

”Vänstern” förökade sig genom delning. Samtidigt förenklade och teoretiserade de marxismen till oigenkännlighet. Maos lilla röda blev en katekes för testuggare.

Besvikelse blev vad jag hade kvar av min forna trosvisshet.
Vänsterns huvudfiende var visserligen kapitalismen men bara i teorin. I realpolitiken var det sossarna och VPK som betraktades som huvudmotståndare.
Från den här tiden är jag fortfarande överkänslig mot akademikers översitteri och besserwisserattityd gentemot oss löntagare.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte parti.

När jag blev socialdemokrat kom jag att fullt ut att tillhöra arbetarrörelsen. Jag var facklig funktionär och i och med partibytet var jag nu helt hemma i rörelsen. Det var ju här som arbetarna fanns.

I dag är jag 84 år gammal och är, efter ett halvt sekel, fortfarande sosse. Jag röstar socialdemokratiskt inte på regeringen utan för att jag sympatiserar med arbetarrörelsen.

När jag idag ser på ”vänstern” är det mycket jag förundras över.
I kommande bloggar ska jag närmare redogöra för detta.