Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 

Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.

Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:

1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.

Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Demokratins kris och väljarnas missnöje
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Vanligt folk o missnöjespartier”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser"

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Andra

Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrike upplever en demokratinskris”
Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014 

Jonas Hinnfors SvD Debatt 27 juli 2017 ”Demokratins sätt att fungera håller på att nå vägs ände”

Stig-Björn Ljunggren: "Den demokratiska ordningen rämnar", Fokus

”Var finns makten i världen?” Mats Wingborg

Den välvilliga mobben

Vill man framhålla sin egen moraliska oförvitlighet kan man alltid framställa andra som omoraliska.

Knepet är uråldrigt.
Slå fast att den andre är dum och framstå själv som klok!

En lika enkel som effektiv retorik.

Det hela blir en smula obehagligt då det är en majoritet som framhåller sin förträfflighet på minoritetens bekostnad.
I värsta fall kan den moraliska majoriteten urarta till mobbare som pekar finger åt minoriteten och klär den i tjära och fjäder.

För diktaturer är det ett utmärkt sätt att skapa grund för sin egen legitimitet. Så har nazismen utsett judarna till syndabockar, fascisterna har spöat parlamentariker, socialister och liberaler, bolsjevikerna har avrättat mensjeviker, socialdemokrater och andra renegater och meningsmotståndare.

Mobbarhopen vänder ryggen till de mobbade, lyssnar inte på invändningar eller argument. Mobbaren har redan dömt och ska verkställa domen.

Den mobbande massan använder utfrysning, ignorans, störande av möten, hånfullheter, skadeglädje för att minimera sina motståndare.

Men i samhällen där respekten för allas rätt att säga sin mening och där yttrandefriheten sätts högt finns plats för olika sanningar. Även de med avvikande obehagliga sanningar får säga sin mening utan att bli trakasserade.
I demokratin råder uppfattningen att även obehagliga åsikter, till och med sådana som är motståndare till demokratin, alltid kan bemötas med sakliga motargument och fakta.

Kort sagt, i det öppna samhället, där demokrati råder, har mobbingen ingen plats.
I demokratier ryms både anhängare och motståndare.

Dessvärre smittar de odemokratiska metoderna av sig på demokratins anhängare. En mobb som tror sig kunna försvara demokratin med odemokratiska metoder har etablerat sig. En välvillig majoritet som, istället för att svara med fakta och motargument, nonchalerar, utesluter, förminskar och klistrar obehagliga etiketter på motståndarna.
Det ”demokratiska” drevet hamnar själv i de metoder det säger sig vilja bekämpa.

Fokus 

DN 

Expressen