Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".

Donald Trump har lovat att skattesänkningar och investeringar i infrastruktur ska leda till 25 miljoner nya jobb.

Ser man till detta, och Trumps övriga vallöften, är de typiskt populistiska i den meningen att de, ned till köksbordsnivå, lovar förenklade politiska lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Trump anser att han vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
USA dras med samma problem som alla andra västländer, inklusive Sverige – arbetslöshet, ökande sociala klyftor, vikande ekonomi, globalisering.

Globaliseringen innebär bland annat, på gott och ont, att världens kapital snurrar omkring som i ett virtuellt rouletthjul utan att landa i reella investeringar, att nationsgränserna inte längre är gränser utan att världen är en enda ekonomisk, social och kulturell enhet, att det investeringskapital som finns söker sig dit till där produktionen är billigast och att nationella politiker får allt mindre makt att påverka de ekonomiska, sociala och kulturella förändringarna.
För västländernas medborgare innebär globaliseringen, på ont, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Om man tar Sverige som exempel: Åren 1950-1970 kunde Sveriges industriproduktion exportera och sälja till resten av världen som efter världskriget hade fullt upp med återuppbyggnad av sin produktion. Svenska företag - varv, verkstad, skog, bil, metall, textil - gick för högvarv, kapitalinkomsterna och lönerna ökade, skatterna kunde höjas så att politikerna hade råd att bygga en skattefinansierad välfärd.
Men omkring 1970 hade Sveriges konkurrenter i världen kommit ifatt. Den svenska textilindustrin tvingades till Portugal, Baltikum och Asien, Japan tog över varvs- och bilindustrin, Kanada o Finland hade skog och pappersindustri. Stålindustrier lades ner. Kort sagt Sverige ekonomi blev tvunget att rätta mun efter den krympande matsäcken. Arbetslösheten ökade och började kosta stora pengar.
De svenska väljarna, som hade kopplat samman det ökande välståndet med socialdemokratin, började tvivla på partiet som 1976 fick lämna över regeringsmakten till sina borgerliga konkurrenter.
Den politiska kontinuiteten och stabiliteten, med fyrtioårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav, ersattes av olika regeringar, oftast minoritetsregeringar, med olika lösningar på problemen. Allt medan globaliseringen gjorde politiken alltmer kraftlös.
Missnöjet med politikerna bland väljarna ökade.

Vid riksdagsvalet 1991 fick det nya partiet Ny Demokrati 6,7 procent av rösterna. S och V fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket, dagens allianspartier, fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare.
1991 års valundersökning visade att 53 procent av Ny Demokratis väljare röstade på partiet på grund av "nya fräscha tag", behovet av att "röra runt i grytan" samt att partiet ansågs veta hur "vanligt folk tycker och tänker". I riksdagsvalet 2014 fick Sverigedemokraterna 12,9 procent av rösterna. Också det partiet påstod sig veta hur "vanligt folk tycker och tänker". Och att skylla problemen på invandringen vilket redan Ny Demokrati hade gjort.

Den parlamentariska situationen förvärrades efter valet 2014, det blir allt svårare att driva en politisk linje.

Missnöjespartier och enkla lösningar får ökade möjligheter att vinna anhängare.

DI 9 november 2016

DI 12 november 2016

Marschallhjälp till Grekland

På måndag har grekerna valt en ny regering.

Pasoks förra partiledare Giorgios Papandreou har, strax före valet, lämnat sitt parti Pasok och bildat ett nytt parti, ”Κίνημα για την Αλλαγή” d.v.s. ”Rörelsen för förändring”.

Han hoppas att kunna locka Pasoks missnöjda väljare att inte gå till vänsterpartiet SYRIZA och säger att han vill samverka med både vänster och höger.

Om vänsterpartiet SYRIZA blir största parti som opinionsmätningarna förutspår och blir valets vinnare kan Papandreou parti ingå i den oundvikliga koalition som ska styra Grekland. Jag tror att det vore bra för Grekland.

Frågan är dock om ”Rörelsen för förändring” kommer att klara 3-procentsspärren.

SYRIZA, som består av en samling olika vänsterpartier leds av Alexis Tsipras som har hotat att riva upp överenskommelserna kring miljardlånen från EU och internationella valutafonden IMF.

Nu styr det konservativa partiet ”Ny demokrati” landet med stöd av EU-trojkan som försöker svälta ut det grekiska folket för att minska statsskulden på omkring 175 procent av bruttonationalprodukten.

Vilket alltså inneburit att 35,7 procent av befolkningen befinner sig på gränsen till fattigdom eller socialt utanförskap, andelen långtidsarbetslösa har mångdubblats och sysselsättningen i hela den yrkesverksamma åldersgruppen, 25–64 år, har fallit till 49,3 procent. Löner och pensioner har sjunkit med uppåt 30 procent. Sjukvården har kollapsat och utbildningssystemet har tömts på resurser. Barnfattigdomen är högre än någon annanstans i EU. Köerna till soppköken blir allt längre.

Inte konstigt att folket misstror den förda politiken.

Om jag vore grekisk medborgare skulle jag nog rösta på SYRIZA, även om jag är tveksam till partiets möjligheter att skapa en bestående förändring.

Men en omförhandling med långivarna om en avskrivning av statsskulderna är nödvändig.
Vad grekerna behöver är investeringar och en förnyad köpkraft en marschallhjälp som EU kan ge landet.

En sådan hjälp skulle alla tjäna på i stället för den nuvarande svältpolitiken.

SvD

Syriza

SvD Näringsliv 

SvD Näringsliv 

SR 

Dagens Arena

Ekathimerini
I Efimerida
Efsyn

Historien upprepar sig

Filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) sa att alla stora världshistoriska händelser upprepar sig. 

Karl Marx (1818-1883) påpekade att Hegel glömt att tillägga: Första gången som tragedi, andra gången som fars.

Frågan är om det inte är tvärt om med Sveriges stora missnöjespartier ”Ny Demokrati” och ”Sverigedemokraterna”.

Det frågar man sig efter att ha lyssnat till dokumentären om ”Ny Demokrati” SR P1 idag.

Ny demokrati startade som ett skämt men med tiden fanns det de som satte skrattet i halsen. När en epedemi av rasistiskt våld drog genom Sverige, stod ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på torgmöten och eldade sin publik med kritik mot invandringen. Kort därpå kollapsade partiet helt.

Radiojournalisten Björn Häger följde partiet för Ekot i början av 1990-talet, berättar om en tankväckande episod i svensk politisk historia, inte helt utan paralleller till idag.

Dokumentären sändes första gången 2006.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.

Se även min blogg ”Detsvenska missnöjet”

Valet löste inte Greklands kris

Valresultatet i Grekland är inte förvånande.

PASOK och Ny Demokrati har under åratal slösat med den Grekiska statskassans medel utan att samtidigt se till att samma kassa fått tillräckligt med inkomster.

Logiskt att de nu får gå.

Och det är inte konstigt att grekerna reagerade mot de bägge partiernas ”räddningsaktion i sista minuten” - det sparpaket som sänkte grekernas löner och pensioner, fördyrade deras levnadskostnader och försämrade levandsvillkoren särskilt för de redan fattiga.

Litet orättvist känns det dock att PASOK, som ändå slutligen ville ta itu med det växande problemet och som avslöjade fifflet med budgetunderskottet, straffades hårdast.

Men sådana är villkoren.

Valresultatet lär emellertid inte lösa Greklands problem.

Vad som krävs är fortsatt, möjligen mildare, svångrem i kombination med tillväxtskapande politik och ökade investeringar.

·         Pengar måste in till stadskassan vilket betyder att det krävs en effektivare skatteadministration, bättre koll på medborgarnas inkomster och ett bättre skattesystem. Det innebär bl.a. att man måste införa personnummer och rusta upp det nationella fastighetsregistret,

·         En ny regering måste ta itu med en mängd problem som orsakats av försummelser: Miljön, välfärdspolitiken, det sociala skyddsnätet, flyktingpolitiken.

·         Samtidigt måste Greklands näringsliv stimuleras och effektiviseras. 

·         En mildare svångrem innebär att avtalen med långivarna måste omförhandlas eller att Grekland inställer betalningarna.

·         En ny regering måste skapa trovärdighet och skingra ovisshet när det gäller Greklands inställning till EU och EMU.

Allt detta kräver kapital, en samald regering och en majoritet av befolkningen som ställer upp bakom den. 

Vilken politisk koalition kan skapa förutsättningar för detta? Vilken regering kan locka till sig kinesiskt kapital?

ΣΥΡΙΖΑ (SYRIZA) är ett av de nya partierna, bildat 2004, vill skapa en ”vänsterregering”. Frågan är om KKE, kommunistpartiet ska ingå i en sådan och om PASOK ska ingå.
Vi får se, men det ser ut som en omöjlig kombination.

DN
DN Ledare

SvD

AB

Varför är alla så förvånade?

Vilka möjligheter hade Papandreo och PASOK att leda Grekland ur krisen?

Folket protesterar med strejker och gatustrider mot, de med stor möda framförhandlade, EU-kraven om nedskärningar och försämringar. Det är fullt begripligt.

Bakgrunden är att de grekiska politikerna i decennier har lurat folket att statsfinanserna varit OK och att de dolt det katastrofala och snabbt ökande underskottet i statsfinanserna. Politikerna har lånat till löpande utgifter och tagit nya lån för att betala räntorna på gamla lån och till det mesta, bl.a. till Olympiska spelen 2004 - en enorm satsning på idrottsarenor som knappast är lönsamma i dag även om satsningen också innebar en enorm förbättring av infrastrukturen i landet. Inget av de politiska partierna Pasok eller Ny Demokrati är oskyldiga till svindeln.
Och de grekiska medierna har inte kunnat avslöja bluffen, men är idag desto kaxigare.
Därför är det inte konstigt att folk protetserar när de nu tvingas betala skulderna.

Det var först sedan Papandreo och PASOK återfått makten från högern (som regerat mellan 2004 och 2009) som han tvingades avslöja bluffen och inleda det mödosamma arbetet med att få statsfinanserna på fötter igen och att försöka återfå folkets förtroende för politiken.

Under hela krisen har Papandreo inbjudit oppositionen – högern och kommunisterna –till samarbete för att i samverkan rädda landets ekonomi.
Men oppositionen har hela tiden vägrat att samverka med Papandreo och har istället utnyttjat folks missnöje för att störta honom.
Högern har velat tvinga fram nyval men ett nyval skulle bara innebära att Papandreo tvingas avgå. Ingenting i den ekonomiska situationen skulle bli bättre, bara sämre.
Så här långt hade Papandreo, trots allt, rott hem hjälppaketet från Europa.

Men när så även de egna partikamraterna får kalla fötter och slutar att stödja Papandreo ser han nyvalet närma sig.
Det är då han tvingas ta till sin sista chans och slänger ut köttbiten ”folkomröstning” till det uppretade folket.
En folkomröstning skulle, om grekerna röstar ja, ge ”räddningspaketet” legitimitet och Papandreo mandat att fortsätta sitt arbete för Grekland. Ett nej skulle innebära slutet för Papandreo, men detta är ju oundvikligt även utan en folkomröstning. Förslaget om folkomröstning är en sista desperat chansning.

Vad skulle ett nyval, utan folkomröstning, innebära? Skulle en högerregering med stöd av kommunisterna klara av krishanteringen bättre än Papandreo?
Frågan är berättigad eftersom det inte finns några realistiska alternativa förslag till lösningar från oppositionen. Vad skulle landet tjäna på att offra Papandreo?

Vad som är förvånande är marknandens och medias förvåning när förslaget om folkomröstning kommer.
Har man inte sett och förstått den politiska utvecklingen? Är det konstigt att ”folket” tillfrågas?
Hur korkad får marknaden och de politiska kommentatorerna vara?

DN

DN ledare



GP
SvD
SvD

Norrköpings Tidningar

Uppsala Nya Tidning

ÖstgötaCorren

Mer om Grekland på denna blogg:
Kina kan hjälpa Grekland

Finanshajarna jagar i Greklands kris

Nyliberal dogmatism om Grekland

Småaktigt och trångsynt

Dogmatiskt och enfaldigt

Högern löser inte krisen

Skattesänkarpolitikens konsekvenser

Vad säger Paggan?

Nyliberal dogmatism om Greklands ekonomiska problem

2004 hade Grekland EU:s största budgetunderskott på 6,1 procent mot det ”tillåtna” 3 procent. Den konservativa regeringen, med Ny demokrati , tvingades höja skatterna på alkohol och tobak och höjde momsen från 18 till 19 procent. Dessutom sänkte man de statsanställdas löner. 2006 påstod den borgerliga regeringen att att man därmed fått ner budgetunderskottet till 2,6 procent. EU undersökte saken och fann att den borgerliga regeringen lyckats få ner underskottet till under 3 procent 2007.
Under hela tiden jobbade den borgerliga regeringen med att sänka statliga löner och privatisera statlig egndom med generalstrejker och våldsamma protester som följd.
Men även med att frisera statsbudgeten, vilket få kände till.
Ny demokratis premiärminister, Karamanlis, försökte skaffa sig en starkare ställning i parlamentet genom att utlysa nyval 2009. Men väljarna röstade i stället fram socialdemokratiska PASOK. Även kommunisterna och det nationalistiska partiet LAOS gick starkt framåt. Ny Demokrati hade gått till val på att genomföra nedskärningar medan PASOK lovat att jaga skattefuskare. Fredliga protestdemonstrationer pågick hela tiden men extrema grupper ställde till våldsamheter på gatorna. Människor dödades i våldsamma kravaller.
Samtidigt härjades landet av skogsbränder och en enorm flyktingström välde in.
När PASOK fått hand om rodret upptäckte den nya regeringen att den gamla borgerliga regeringen fuskat med siffrorna i statsbudgeten. Budgetunderskottet visade sig vara 12,7 procent. Världens tre största kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg. Den nya regeringen tvingades till omfattande nedskärningar av socialbidrag, sänkning av statsanställdas löner och skattehöjningar.
Men det var faktiskt värre än så. En EU-granskning av ekonomin visade att det verkliga budgetunderskottet låg på 15,4 procent av BNP.
Spekulanterna som lånade ut pengar till Greland höjde räntorna vilket ytterliga ökade utgifterna.
Det var då IMF gick in och krävde ännu hårdare åtsramningar för att bevilja lån. För de offentliganställda noterades en frysning av lönerna inom den offentliga sektorn till 2014, pensionsåldern höjdes över hela linjen, neddragningar genomfördes inom sjukvården, skatterna höjdes, staten sålde 49 procent av järnvägarna, statliga kasinon såldes ut, momsen höjdes.
Kort sagt, lönerna sänktes och priserna gick upp. Inte konstigt att folk protesterar, att politikerföraktet ökar och extrema grupper försöker utnyttja läget.
Besparingar till ett värde av 19 miljader euro i grekiska banker flyttades utomlands.
Det finns också finansspekulanter som kommer att tjäna pengar på en grekisk konkurs och därför försöker driva utvecklingen åt det hållet.
Ett problem är att de politiska partierna har en svag folklig förankring i folkrörelser och medborgarorganisationer som partierna i Sverige. Den relativt svaga fackföreningsrörelsen har ingen eller lös koppling till PASOK. Kommunisterna är starka inom facket. Om parterna inom en bransch eller företag inte kommer överens tvingas facket att ta till strejk och andra militanta medel eftersom det inte fungerar med kollektivavtal och samordnade avtalsförhandlingar.
En omfattande korruption och svart ekonomi försvårar läget ytterligare.
Det stora problemet är att höjda skattesatser och minskade utgifter inte har särskilt stor effekt på statsbudgeten så länge som skattesystemet inte fungerar. Och det gör det inte I Grekland.
Inget annat land i euroområdet får in så lite pengar i skattemedel.
De politiska ledarna i landet måste se till att skatterna kommer in och att folk betalar sin skatt. I annat fall kan man fortsätta tt sänka lönerna, och försämra folks levnadsvillkor utan andra effekter att den inhemska konsumtionen sjunker och landet blir ännu fattigare.
Grekisk ekonomi domineras, utöver en stor offentlig verksamhet, av en stor tjänstesektor framför allt handel, turism och sjöfart. Jämfört med i andra EU-länder har även jordbruket stor ekonomisk betydelse, medan industrisektorn är liten med europeiska mått mätt. Importen är mycket större än exporten, handelsbalans och bytersbalansen ligger på minus.
En jämförelse med Sverige, eller Baltikum som Anders Åslund och Mats Johansson gör i DN den 30 juni, är alltså inte relevant.
Den överlägsna svenska attityden gentemot Greklands problem som somliga visar, t.ex. genom att hänvisa till det är överbetalda arbetare med lyxiga arbetsförhållanden som orsakar krisen, är därför tämligen okunnig eller rent av grundfalsk. Läs t.ex. Therese Larsson I SvD 2 juli.

Greklands kris – inte löntagarnas fel

Det är lätt att säga att de grekiska löntagarna får skylla sig själva. Att de har levt över sina tillgångar med extra månadslöner, förmånliga pensioner och konstiga bonusar.
Men detta är knappast sanningen om Greklands kris.

Problemet är den urusla skattepolitiken och den svaga politiska styrningen av ekonomin.
Egentligen har Grekland varit ett skatteparadis.
Fastighetsskatter, moms, förmögenhetsskatter m.fl. har varit låga och skattekontrollen obefintlig. Det var först för tio år sedan som PASOK-regeringen införde kvittotvång och fastighetsregistrering. Bensinskatten, som länge var lägst i Europa, höjdes för tio år sedan.
Grekland är mest jordbruksberoende i Europa, turismen är en stor inkomstkälla med småföretagsamhet som dominerande inslag.

Nyhetschefen på grekiska radion, Mikail Kiriakidis, berättar hur läkare och advokater med egna firmor kunnat strunta i att betala skatt i många år. Han nämner ett exempel på en läkare som hade klinik i ett av Atens mest välbärgade områden. Han hade dyrt hus, bilar och till och med ett flygplan men deklarerade ingen inkomst tills det uppdagades att hans årsinkomst låg på motsvarande två miljoner per år.


De ekonomiska klyftorna har tillåtits öka.
Gå ner till vilken privatbåtshamn som helst i Grekland och se de stora lyxyachterna liggande i oändliga rader. Skatteflykten är ett problem och de rika har kunnat sko sig på den usla skattepolitiken.

När Grekland 2001 övergick från drachmen till euron ökade priserna kraftigt och utan någon egentlig kontroll. Löntagarnas och övriga konsumenters kostnader ökade kraftigt.

De bägge största partierna, Socialdemokraterna PASOK och det konservativa Ny Demokrati, har växlat vid makten sedan militärjuntan störtades 1974.
Svaga regeringar har lett till löftespolitik och brist på konsekvens.
Den politiska svagheten beror också på att det politiska etablissemanget inte vilar på folkrörelseorganisationer utan på statsapparaten.

Det finns alltså starka skäl till att de grekiska löntagarna, med redan låga löner, protesterar och demonstrerar mot ytterligare försämringar.

Frågan är hur övriga Europas löntagare kommer att visa solidaritet med löntagarna i Grekland.
”Det återstår att se” som utrikeskorrespondenter brukar säga när de inte vet.

SvD1
SvD2
SvD3
DN

AB

Expressen