Samhällsklasser III (av IV)

Innan jag ytterligare fördjupar mig i klassbegreppet bör jag redovisa vilka postulat jag bygger min samhällssyn på.

Här är således mina ideologiska förutsättningar för mitt resonemang om samhällsklass:

1. Arbetet och produktionen är grunden för mänsklig utveckling.
2. Människors och samhällets ekonomiska-, sociala och kulturella relationer formas utifrån arbetet och produktionen.
3. I alla samhällen uppstår ekonomiska-, sociala och kulturella skillnader, hierarkier, socialgrupper, kaster, inkomstgrupper och andra skikt.
4. Under historiens gång utvecklas lagar, traditioner, idéer, belöningssystem m.m. för att befästa och utveckla det rådande hierarkiska systemet.
5. Arbetet och produktionen handlar om hela mänsklighetens totala och yttersta villkor. Klasserna och hierarkierna kan därför bara förstås globalt.
6. Allt förändras ständigt. Ingenting är statiskt.
7. Kapitalismen är ingen ideologi. Den kapitalistiska samhällsordningen har formats genom mänsklighetens hela historia.
8. Politiska ideologier som liberalism, socialism, konservatism är recept på hur samhällena ska formas i förhållande till den rådande världsordningen.
Kapitalismen har vuxit fram ur marknadsekonomin. Men kapitalism och marknadsekonomin är inte samma sak.
9. Ingen ”sanning” kan helt bevisas, däremot kan en ”sanning” fullt ut motbevisas.
10. Människan är samtidigt individ och social varelse.

Överklass och underklass är abstrakta begrepp som betecknar två poler i en ekonomiskt, socialt och kulturellt uppdelad värld.

Makten över arbetet och produktionen har i alla tider hamnat hos en elit. Denna elit har samlat och koncentrerat mänskliga och materiella resurser i projekt som varit mer eller mindre nödvändiga för utvecklingen.

Överklassen har organiserat arbetet genom att tvinga eller motivera den stora gruppen människor att gå samman i enorma arbetskollektiv. 
Arbetet och produktionen har på så vis utvecklat imperier, krigsmakter, städer, borgar, skepp, monument, tekniska innovationer o.s.v.

 På så sätt tycks över- och underklass vara beroende av varandra samtidigt som de ytterst har olika, och inte sällan motsatta, intressen.

 Dagens finanskapitalister bygger kapital på ägande eller förvaltande av värdepapper och genom utnyttjande av prisfluktuationer på finansmarknader så att ”värdet” av tillgångarna ökar. 

De har ökat sitt kapital genom spekulation på valuta- och värdepappersmarknaderna.
Institutioner som banker och fondbolag samt enskilda som Warren Buffet (1930-), George Soros (1930-) är exempel på den sortens kapitalister.
Institutionskapitalister är AFA, Alceta, AMF, ansiktslöst kapital som pensionsfonder, bankfonder och försäkringsbolag.
 
Entreprenörskapitalister som byggt ett kapital genom att ekonomiskt utnyttja egna uppfinningar och patent: Alfred Nobel (1833-1896), Henry Ford (1863 -1947) Ruben Rausing (1895–1983), Bill Gates (1955-), Daniel Ek (1983-).
De har lyckats organisera produktionsnätverk kring sina uppfinningar och därigenom skapa sig ansenliga förmögenheter.

I dagens samhälle kräver arbetet och produktionen en kapitalbildning, kapitalkoncentration och investeringar. Det samhällssystemet kallas för kapitalism.

 Boken ”Klass i Sverige” handlar alltså inte om över- och underklass utan om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i Sverige i dag.

Genom att benämna hierarkierna för klass, och genom att närsynt studera de senaste decenniernas utveckling i nationen Sverige, har man avhänt sig klassbegreppet som verktyg för analys av kapitalismens historia och utveckling. Den långa historien skissas inte ens.

Historien visar ju att över och underklasser alltid har skapat hierarkier inom arbetet och produktionen.

Och överallt där man försökt ändra på detta förhållande, till exempel genom så kallade socialistiska revolutioner, har ambitionerna resulterat i nya hierarkier. De gamla klasserna har funnits kvar.
Varför?

 I nästa blogginlägg ska jag ytterligare utveckla mitt resonemang.

Mina tidigare blogginlägg i angränsande ämne

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III) 

Vad är en kapitalist? Förslag till kapitalistforskning.

Fråga till politikerna Varför finns det 371 000 outnyttjaderesurser?

Beskatta det globala kapitalet!

 

 

 

 

Samhällsklasser II (av IV)

Inom dagens sociologi baseras begreppet ”klass” på individens egen uppfattning om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra.

Då exempelvis en svarvare blir statsminister fortsätter han att betrakta sig själv som tillhörande arbetareklassen eller i alla fall som företrädare för arbetarna.

Inom en bred samhällsvetenskaplig akademisk forskning är det också vanligt att klassa medborgarna i olika grupper utifrån utbildningsnivå, förmögenhet, inkomst och/eller bakgrund.

Klassningen utgår från i vilken ekonomisk, social och kulturell ställning som individer eller grupper har i samhällshierarkin.
Vägen från svarvare till statsminister beskrivs då som en ”klassresa”.

Klassbegreppet har i boken ”Klass i Sverige” givits bägge dessa betydelser. Dessutom har man lagt till en mellangrupp, medelklassen. Av någon anledning har författarna också försökt att individualisera begreppet så att varje individ ska kunna hitta sin klasstillhörighet. Envar sin egen klass.

Själva klassbegreppet har förändrats i historien.

Nils Herman Quiding (1808-1886) var en svensk jurist, journalist, författare och politisk tänkare. Han skrev ”Slutliqvid med Sveriges lag” i fyra band (1826-1876) där han använde uttrycken överklass-underklass.

En av Quidings beundrare var August Strindberg (1849 -1912) som tog över samma klassbegrepp. Se till exempel ”Liten katekes för Underklassen” – (Samlade skrifter av August Strindberg /16. Likt och olikt. Del 1 /).

Fransmannen Adolphe Bernard Granier de Cassagnac, (1806-1880) var strängt konservativ och en av kejsardömets trognaste försvarare.

I sin bok ”Arbetarklassens historia”, från 1843 (han skrev en bok om adelsklassen också) skrev han:

” Proletariatet innefattar 1:o arbetarne, 2:o tiggare, 3:o tjuvarne, 4:o de allmänna qvinnorna.

En arbetare är en proletär som arbetar och förtjenar en dagspenning, hvaraf han lever;

En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna lefva;

En tjuf är en proletär som vill hvarken arbeta eller tigga och som stjäl för att kunna lefva;

En allmän qvinna är en proletär som hvarken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder sin kropp fal.”

Deras klassindelning i två poler påminner om den samtida tyske filosofen, journalisten, historikern och samhällsvetaren Karl Marx (1818-1883) som menade att klasstillhörigheten inte bestäms av levnadsstandarden, utan av vilken roll den enskilde har i det ekonomiska systemet, det vill säga om man äger produktionsmedel (jord, slavar, kapital, maskiner, fabriker, företag, kreditinstitut, energiresurser o.s.v.) eller om man som arbetstagare (arbetare) bara äger sin egen arbetskraft. Det handlar således om ägandet till och makten över produktionen.

Dagens arbetarklass tvingas, genom lönearbetet, sälja sin arbetskraft till den härskande kapitalistklassen.

Spelar det någon roll vilket klassbegrepp man använder?

Ja, det beror på vad man vill undersöka med begreppet och vad som är tillämpligt för analys och debatt av samhället.
De begrepp man använder har konsekvenser för vilka slutsatser man drar.

Jag föredrar att skilja mellan klass och hierarki.
Bägge existerar och betingar varandra.

”Ensvensk utopist" Nils Herman Quiding ("Nils Nilsson, arbetskarl") i belysning af hans egna skrifter bearbetade och i sammandrag populärt framställda af G. H:son Holmberg.” 

Samladeskrifter av August Strindberg, Sextonde delen Likt och olikt Sociala och kulturkritiska uppsatser från 1880-talet av August Strindberg Förra bandet Stockholm Albert Bonniers förlag 1913 

AdolpheBernard Granier de Cassagnac, Wikipedia 

 Henri Lefebvre, Marx sociologi 1966 

 

Samhällsklasser I (av IV)

När du sätter dig att läsa 750 sidor, och 26 artiklar”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet ”, Arkiv förlag 2021, bör du vara klar över vad du och de fyrtio författarna menar med ”klass” och samhällsklass.

Jag konstaterar snart att jag med klass menar något helt annat än författarna.
Därför blir läsningen för mig litet svår.

Vad är en klass? I boken ges bara några kortfattade hänvisningar till den amerikanske sociologens Erik Ohlin Wright (1947-2019) definition.
Jag ska således inte försöka recensera boken utan bara fundera över begreppet klass.

Grundas begreppet ”klass” på hur individen uppfattar sig själv om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra?

Eller handlar klasser om medborgarnas olika utbildningsnivå, förmögenhet, inkomst och/eller bakgrund? Handlar klass alltså om ekonomisk, social och kulturell skiktning?

Är klass och socialgrupp således ungefär samma sak?

Och vad innebär det att det idag finns ojämlikheter och skilda ekonomiska, sociala och kulturella grupper i Sverige?

Jag ställer frågorna eftersom det i människans historia alltid har funnits en överklass och en underklass. Rika och fattiga. Det är således inget speciellt för vår tid eller för vårt land.

Boken innehåller annars många intressanta och viktiga iakttagelser om hur det ekonomiska, sociala och kulturella Sverige har förändrats de senaste fyrtio åren.
Men vad säger den digra luntan om begreppet klass?

Mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella villkor har ju, tycks det, alltid varit uppdelad i över- och underklass.

Somliga människor har varit enormt rika samtidigt som andra varit eländigt fattiga.

 

För att ta ett 600 år gammalt exempel: Under medeltiden var Bo Jonsson Grip (1335-1386) en av de rikaste i Sverige, näst kungen.

Grips jordegendomar omfattade över 1/3 av dåvarande Sverige samt hela Finland.

Grip tillhörde adeln som var en tydlig överklass gentemot resten av befolkningen. Adeln utgjorde ca 0,5 procent av hela befolkningen. Gentemot övrig befolkning hade adeln privilegier (förmåner) bland annat skattefrihet.

Större delen av befolkningen levde som underklass i fattigdom. Det var jordbrukare som arbetade på kungens och adelns gods, torpare och backstugusittare, före detta trälar, pigor, drängar indelta soldater och fattighjon samt alla kvinnor.

Man finner ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor i alla tider och över hela vår värld.

Möjligen undantagandes de första människorna som använde sten och ben som verktyg och som med enkla jaktvapen jagade sina byten.

Med jordbruket och boskapsskötseln började människan äga jord, boskap och dragdjur. Jordbrukaren utvidgade sina ägor, ökade sina skördar och blev också tvungen att skydda dem mot angripare. Militär och borgar uppstod.  Jordbruket kunde växa till överskott som kunde sparas och säljas. Överskottet kunde omvandlas i ädla metaller. byteshandeln gav upphov till pengar.

I faraonernas Egypten (3000-500 f.kr) och Babylons maktsystem (2000-500 f.kr) härskande den styrande jordägande klassen över resten av folket.

De mäktiga använde sin makt över produktion, handel och militär för att dirigera flertalet människor att arbeta för överklassen. Överklassen drev in skatter och arrenderade ut jord för att få ihop kapital. För att göra erövringar krävdes arméer, d.v.s. fotfolk.
Prästerskapet höll i den kulturella ordningen. Ägandet och makten började gå i arv. Liksom fattigdomen. Ur nödvändigheten att hålla ordning på folk och fä uppstod skriv och räknekonst.

”Demokratin” i antikens Aten (700-30 f.Kr) gällde endast fria män, födda av atenska föräldrar. Större delen av befolkningen- kvinnor, invandrare och slavar - saknade medborgarrätt.

De rika medborgarna ägde jord och slavar. De fattiga medborgarna ägde bara sin arbetskraft. Slavarna ägde inte ens sig själva.

Men det var slavarnas och de fattigas arbete som byggde stadsstaten.
I silvergruvorna i Laurion, på 400-talet f.Kr. arbetade mellan 10 000 och 20 000 ofria i gruvorna för att ta fram det silver som staten behövde för att bland annat bygga upp en stark flotta.

I antikens Rom (cirka 700 f.Kr- 500 e.Kr.) kunde även kvinnor vara medborgare och äga jord och politisk makt. Men de stora jordägarna bildade en aristokrati som exploaterade resten av folket. Krigsbyten och skatteindrivning i provinserna skapade kapital för imperiebygget. I botten av samhällshierarkin fanns slavarna vars arbete utgjorde grunden för samhällsekonomin. 

 Under den epok som historikerna kallar ”medeltiden” (400-talet till 1400-talet) styrde aristokratin, överklassen, kungar, furstar, ridderskap, kyrkan och handelskapitalister. Ur den växande handeln skapades kolonialmakter. Hantverkare i städerna bildade skrån och gillen. Kreditinstitut och banker uppstod. En elit av handelskapitalister skaffade sig enorm makt. Större delen av medborgarna, allmogen, hantverkare, egendomslösa torpare, pigor och fattiga. Det var deras arbete som grundade tidens ekonomi.
Skatter och tullavgifter drevs in för att samla och koncentrera nödvändigt kapital.

Under medeltiden i Europa verkade storkapitalister som Hansan (cirka, 1100-1650), Giovanni di Bicci de' Medici, (1360 -1429), Jacob Fugger (1459–1525) med flera. Dessa ägde stora handelshus, kommersiella nätverk, banker och pengar som ökade kapitalet.
Europeiska privata och statliga intressen samarbetade i kolonialprojekt under 1500-1800-talen.

Under ”renässansen” (1400-tal till omkring år 1600) ökade antalet handelskapitalister som tillsammans med adel, aristokrati, kungar, påve bildade en ekonomisk, militär och religiös överklass. Nationer uppstod. Kompanier bildades. Penningekonomin och marknadsekonomin blev dominerande.   Kolonialmakterna blev globala. Afrikaslaveriet skaffade billigarbetskraft till Amerika.

 Under industrialismen (1600-), med den s.k. frihetstiden, utvecklades vetenskapen och tekniken. Kapitalägare lät bygga industrier, massproduktion och masskonsumtion blev nödvändig, marknadsekonomin blev global. Lönearbetet blev en ordning som dominerade produktionen. En relativt liten grupp kapitalister dominerade den stora gruppen löntagare.
Industrikapitalister som Louis de Geer (1587–1652), John D Rockefeller (1839-1937), Mayer Amshel Rothschild (1743–1812) och André Oscar Wallenberg (1816-1886) skaffade sig makt genom ägande av maskiner, industrier, företag, patent och banker. Genom fabriksproduktion kunde de utnyttja löntagarnas arbete för att koncentrera kapital på nya produktiva verksamheter.

Klasskillnaderna har alltså bestått medan formerna har förändrats under historiens gång.

”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet ”

Erik Ohlin Wright: Antikapitalism – strategier och möjligheter i det tjugoförsta århundradet, Daidalos 2020,

GöranTherborn Vad gör den härskande klassen när den härskar?

Lena Karlsson ”Klasstillhörighetens subjektiva dimension: klassidentitet, sociala attityder och fritidsvanor.” 

 

Högern på offensiv med dumhet och demagogi

Med en förenklad och demagogisk syn på hur ekonomin och tillvaron fungerar går högern till offensiv i media.

Förenkling av verkligheten och demagogi går hand i hand och förutsätter vartannat.
Den dumme måste förenkla verkligheten för att förstå den. För många sammanhängande detaljer och komplicerade sammanhang gör saker och ting obegripliga. Dessutom är det lättare att förklara tillvaron om man förenklar.
Att utesluta fakta som inte stöder den egna tesen är dumt men kan också vara ett demagogiskt grepp.

Först kom högerorganisationens Skattbetalarnas ”skattefria dag”. Och i dag den moderate EU-parlamentarikern Christoffer Fjellners debattartikel om Grekland i SvD.

Pressmeddelandet från Skattebetalarna presenterar Skattefridagen som ”den dag på året då medelinkomsttagaren tjänat ihop till att betala alla årets skatter.”

Man kan lika gärna presentera dagen som den dag då alla de som av olika anledningar behöver stöd från samhället – sjuka, arbetslösa, vårdkrävande, handikappade och barn – inte längre får något stöd från samhället. De bör upphöra att existera från och med den skattefria dagen. Alla samhällsinsatser till infrastruktur, försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg upphör denna dag. Alla rut- och rotavdrag slopas.

Skattefridagen är ett demagogiskt grepp.
Grekland före 2008 måste ha varit ett drömland för Skattebetalarna.

Christoffer Fjällners artikel om Grekland på SvD Brännpunkt tyder på en svindlande okunnighet om hur världens finansmarknad, och politisk och social ekonomi fungerar.

Här är några smakprov på direkt felaktiga upplysningar som Fjellner presenterar:

”Grekerna har själva försatt sig i sin situation.”

”Det såg länge ut som att den grekiska staten i år skulle klara av att göra ett litet överskott för första gången på över 20 år. Men när väns­tern efter att de tagit över förklarade att det var slut på åtstramningar sköt underskottet åter i höjden.”

Den nya vänsterregeringen ”vägrade att genomföra utlovade reformer och krävde i stället ännu mer pengar av EU, men denna gång helt utan motprestation. ”

”Grekland betalar i praktiken ingen ränta på sina lån till EU och inte heller några amorteringar förrän efter 2020. Det enda kravet är att de följer de ekonomiska råd EU ger för att få landet på fötter igen.”

Läs och jämför med Jonas Vlachos kunniga artikel i DN 2015-07-12 (länk finns på min blogg nedan) och de länkar som finns där så får du en mer saklig redogörelse för krisen.

Om Fjellner är dum eller demagogisk vet vi inte. Kanske är han både och.

Jag röstar inte på socialdemokraterna utan på arbetarrörelsen. Men på röstsedeln står det Socialdemokraterna.

 

I dagens SvD Brännpunkt är folkpartisten Christer Nylanderbekymrad för den svenska modellen under rubriken  ”LO:s agerande hotar den svenska modellen”.

 

Det är likadant varje valår. Argumentet ingår som standardverktyg i den borgerliga valagitationen och har så gjort i minst sjuttio år. 

Man kan lätt avfärda det borgerliga argumentet med att den svenska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är två grenar på samma träd. Det var en gång de fackliga organisationerna som grundade partiet för att få politiskt genomslag för sina intressen. Arbetarrörelsen är sedan dess en enhet, en rörelse. Det är den historiska förklaringen. 

Ett lika historiskt faktum är att Moderaterna, det forna Högerpartiet, är starkt knutet till Svenskt Näringsliv, den forna Svenska Arbetsgivareföreningen.

Det är alltså inget konstigt i det. Politiken formar sig efter klassintressena.

Beträffande ”den svenska modellen” så är även den ett resultat av kampen mellan dessa klassintressen.  Just genom sin styrka med en tvåhövdad arbetarrörelse, med dess demokratiska pragmatism har denna modell kunnat växa fram. Den svenska modellen är resultatet av facklig-politisk samverkan och den demokratiska och fredliga kampen mellan klassintressena.

I länder utan denna starka arbetarrörelse existerar inte den svenska modellen. En splittrad arbetarrörelse skulle bara gynna kapitalintressena, som till exempel i USA. Och i länder där demokratin saknas, som i Ryssland och Kina, finns den inte heller.

Att fackföreningsrörelsen stöder socialdemokraterna är inte bara naturligt utan också en demokratisk nödvändighet och en garanti för den svenska modellen.

Så Christer Nylander kan sluta bekymra sig. 

DN

GP
SvD

Den nya socialdemokratin

Det finns flera skäl till att socialdemokratins väljare flyr partiet.
Leif Lewins analys på DN Debatt i går är förvånansvärt ytlig för att komma från en professor i statskunskap.

”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” skriver han.
Paradoxalt nog kan det faktiskt vara tvärt om nämligen att de socialliberala idéerna har blivit mer allmänna och i dag utgör en hegemoni.
Hade han skrivit att partiets politiska makt är slut hade det varit riktigare, men knappast särskilt skarpsynt.

Att Moderaterna utropar sig till ”Det nya arbetarpartiet” är bara ett tecken på att välfärdsidéerna slagit rot hos borgerligheten. M försöker ju t.o.m. framstå som mer socialdemokratiskt och socialliberalt än originalet.

Socialdemokratins nedgång går också nästan parallellt med sovjetkommunismens sönderfall.
Starkast stod Socialdemokraterna under det kalla krigets dagar då det ena sidan fanns ett hot från sovjetkommunismen och å andra från den gamla Högern.
Socialliberalerna från högern till vänster samlade sig under Socialdemokratins tak.

När hotet från bägge håll minskade kunde väljarna krypa ur den socialdemokratiska tryggheten och testa nya politiska alternativ.

Samtidigt förvandlades det forna Sveriges Kommunistiska Parti till ett demokratiskt socialdemokratiskt vänsterparti. Den socialdemokratiske väljare som kände sig vänsterradikal kunde nu välja det alternativet.

Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit ett värn mot all extremism, både till höger och vänster.

Det socialdemokratiska partiet måste inse att dess uppgift i dag är annan än på femtiotalet.

"Arbetarpartiet" måste bli ett brett pragmatiskt lönatagarparti och behålla sin socialliberala välfärdsideologi som ett alternativ till en dogmatisk nyliberalism.

Den praktiska politiken måste gå ut på att klargöra gränserna mot den nyliberala högern.

NSD

Arbetarbladet

Varför är alla så förvånade?

Vilka möjligheter hade Papandreo och PASOK att leda Grekland ur krisen?

Folket protesterar med strejker och gatustrider mot, de med stor möda framförhandlade, EU-kraven om nedskärningar och försämringar. Det är fullt begripligt.

Bakgrunden är att de grekiska politikerna i decennier har lurat folket att statsfinanserna varit OK och att de dolt det katastrofala och snabbt ökande underskottet i statsfinanserna. Politikerna har lånat till löpande utgifter och tagit nya lån för att betala räntorna på gamla lån och till det mesta, bl.a. till Olympiska spelen 2004 - en enorm satsning på idrottsarenor som knappast är lönsamma i dag även om satsningen också innebar en enorm förbättring av infrastrukturen i landet. Inget av de politiska partierna Pasok eller Ny Demokrati är oskyldiga till svindeln.
Och de grekiska medierna har inte kunnat avslöja bluffen, men är idag desto kaxigare.
Därför är det inte konstigt att folk protetserar när de nu tvingas betala skulderna.

Det var först sedan Papandreo och PASOK återfått makten från högern (som regerat mellan 2004 och 2009) som han tvingades avslöja bluffen och inleda det mödosamma arbetet med att få statsfinanserna på fötter igen och att försöka återfå folkets förtroende för politiken.

Under hela krisen har Papandreo inbjudit oppositionen – högern och kommunisterna –till samarbete för att i samverkan rädda landets ekonomi.
Men oppositionen har hela tiden vägrat att samverka med Papandreo och har istället utnyttjat folks missnöje för att störta honom.
Högern har velat tvinga fram nyval men ett nyval skulle bara innebära att Papandreo tvingas avgå. Ingenting i den ekonomiska situationen skulle bli bättre, bara sämre.
Så här långt hade Papandreo, trots allt, rott hem hjälppaketet från Europa.

Men när så även de egna partikamraterna får kalla fötter och slutar att stödja Papandreo ser han nyvalet närma sig.
Det är då han tvingas ta till sin sista chans och slänger ut köttbiten ”folkomröstning” till det uppretade folket.
En folkomröstning skulle, om grekerna röstar ja, ge ”räddningspaketet” legitimitet och Papandreo mandat att fortsätta sitt arbete för Grekland. Ett nej skulle innebära slutet för Papandreo, men detta är ju oundvikligt även utan en folkomröstning. Förslaget om folkomröstning är en sista desperat chansning.

Vad skulle ett nyval, utan folkomröstning, innebära? Skulle en högerregering med stöd av kommunisterna klara av krishanteringen bättre än Papandreo?
Frågan är berättigad eftersom det inte finns några realistiska alternativa förslag till lösningar från oppositionen. Vad skulle landet tjäna på att offra Papandreo?

Vad som är förvånande är marknandens och medias förvåning när förslaget om folkomröstning kommer.
Har man inte sett och förstått den politiska utvecklingen? Är det konstigt att ”folket” tillfrågas?
Hur korkad får marknaden och de politiska kommentatorerna vara?

DN

DN ledare



GP
SvD
SvD

Norrköpings Tidningar

Uppsala Nya Tidning

ÖstgötaCorren

Mer om Grekland på denna blogg:
Kina kan hjälpa Grekland

Finanshajarna jagar i Greklands kris

Nyliberal dogmatism om Grekland

Småaktigt och trångsynt

Dogmatiskt och enfaldigt

Högern löser inte krisen

Skattesänkarpolitikens konsekvenser

Vad säger Paggan?

Dumliberaler och vulgohöger

Borgerlighetens politiska förvillelse är tämligen konstant.
Men givetvis finns det en borgerlighet som vägleds av socialt engagemang och med genomtänkta liberala eller borgerliga idéer och ideal.
Men nu handlar det om de andra, de extrema.

Liberaldogmatikerna. Företräder ett fundamentalistiskt s.k. ”nyliberalt” sätt att tolka vår kapitalistiska värld. Grundar sitt dogmatism på vantolkningar av Adam Smiths ekonomiska och sociala skrifter. Smith i original var ett geni men han skrev sina verk under Bellmans och Gustaf III tid. Sedan dess har kapitalismen flera gånger förändrats. Liberaldogmatikerna har dock inte uppfattat detta utan har läst Smith och andra liberala ekonomiska tänkare som ayatollorna läser koranen. Förstärker sin politiska dogmatism i polemik mot andra- och tredjehandsuppgifter av vad Karl Marx påstås ha skrivit för 150 år sedan.
Tror på ”Den osynliga handens” allsmäktighet.
Skickligt företrädd av Johan Norberg och mindre skickligt av SvD:s ledarredaktion.

Dumliberaler. ”Thelonelycowboyromantiker”, socialt handikappade ensamvargar som förnekar samhällets existens. Oförmögna att se samhället som en helhet. Företräder uppfattningen att ”ensam är stark” men lever rätt gott på vad samhället ger. (Under antikens Athén kallades de som ställde sig utanför samhället för ”idioter”). Avskyr politik och hatar politiker. Håller dock på USA:s yttersta republikanska höger. Hyllar USA, skattesmitning och egoism.

Vulgohögern. Mestadels företrädd inom Svenskt Näringsliv. Omfattar både liberaldogmatiska och dumliberala tankar, men förenar dessa med ett uttalat och tydligt klassintresse. Har rätt hygglig uppfattning om kapitalismens natur (tyvärr bättre än många inom vänstern) men anser sig ha ensamrätt på sanningen som innebär att de är samhällets elit och att deras väg är den enda rätta.

Antivänsterhöger. Avskyr ”vänstern” vilket är orsaken till att de bekänner sig till högern. Ser rött när de ser eller hör sossar, kommunister, fackföreningar, feminister och miljörörelser. Reagerar med ryggmärgen.
Luddiga politiska ideal. Har en förvirrad syn på demokrati, samhälle och världen.
Företräds inte sällan av bl.a. konverterade och misslyckade f.d. vänsteranhängare som t.ex. Göran Skytte.

Överklasshögern. En kvarleva från fornstora dar. Små grupper finns ännu kvar på Östermalm och Lidingö samt i Djursholm och Saltsjöbaden i Stockholm.
Definierar sig själv som överklass och anser därför att de har rätt att bära Melittahattar och kamelhårsulster och stå och välja delikatesser hur länge som helst i Östermalmshallen.
I övrigt oförargligt pittoreskt inslag i borgerligheten.


Ovanstående karaktäristika uppträder sällan i renodlad form hos en individ men kan, som sådan, anas i större eller mindre proportioner.
Jmfr min analys av ”Virrig Vänster” onsdag 4 november 2009 på denna blogg.

SvD

Hycklande höger

Svenskt Näringsliv mobiliserar i kampen om opinionen.
Det senaste exemplet på kapitalets tunga artilleri är webbplatsen ”Vad står på spel”. Ansvarig utgivare är moderaten Janerik Larsson.
Hans assistenter är journalisterna Lena Smedsaas och Mats Bergstrand.
Smedsaas har hittills ansetts vara ett objektivt nyhetsankare på TV4 och TT och Bergstrand har uppträtt som opartisk bedömare av debattinlägg i egenskap av chef på DN Debatt.
Nu har de bekänt färg, vilket är klargörande.
De kommer dock hävda sitt journalistiska oberoende genom att hänvisa till sin professionalism. Det betyder att de tror sig kunna bortse från den egna ideologin när de skriver eller väljer, en extrem form av personlighetsklyvning som är mest vanlig hos borgerliga journalister. Dogmen om den objektive journalisten omhuldas särskilt av den borgerliga journalistkåren.
Att hålla liv i objektivitetsmyten är för övrigt en borgerlig strategi i kampen om opinionen. Svenskt Näringsliv döljer t.ex. sina opinionsbildande organ bakom namn som ”Institutet för…”, ”Stiftelsen den och den”, ”Rådet si och så” och döljer så gott de kan sin djupa samverkan med Moderaterna. Partinamnet är f.ö. ett led i samma strategi. Det är också ytterlighetspartiet moderaterna som motarbetar förslaget om att partierna bör redovisa sina bidragsgivare. En sådan redovisning skulle nämligen få den objektiva fasaden att rämna en smula.
Däremot tror jag att arbetslinjen är ärligt menad från moderat regeringshåll, liksom deras nyvunna insikt i att den svenska arbetsrätten inte är så tokig, inte ens för kapitalägarna.
Varje regering är nämligen tvungen att se till att medborgarna arbetar och inte kostar staten för mycket, och att arbetsfreden vidmakthålls. Under ”normala tider” har här kapitalägare, arbetsgivare och löntagare gemensamma intressen.

Att socialdemokratin och LO är två sidor av samma arbetarrörelse misstänkliggörs ständigt av högern. Visserligen är det 120 år sedan som ett antal fackliga organisationer bildade Socialdemokratiska Arbetarepartiet utifrån behovet att hävda löntagarnas intressen mot kapitalintressena men ingenting har, sedan dess, i grunden förändrats. Motsättningarna finns kvar i global skala.