Vilka möjligheter hade Papandreo och PASOK att leda Grekland ur krisen?
Folket protesterar med strejker och gatustrider mot, de med stor möda framförhandlade, EU-kraven om nedskärningar och försämringar. Det är fullt begripligt.
Bakgrunden är att de grekiska politikerna i decennier har lurat folket att statsfinanserna varit OK och att de dolt det katastrofala och snabbt ökande underskottet i statsfinanserna. Politikerna har lånat till löpande utgifter och tagit nya lån för att betala räntorna på gamla lån och till det mesta, bl.a. till Olympiska spelen 2004 - en enorm satsning på idrottsarenor som knappast är lönsamma i dag även om satsningen också innebar en enorm förbättring av infrastrukturen i landet. Inget av de politiska partierna Pasok eller Ny Demokrati är oskyldiga till svindeln.
Och de grekiska medierna har inte kunnat avslöja bluffen, men är idag desto kaxigare.
Därför är det inte konstigt att folk protetserar när de nu tvingas betala skulderna.
Det var först sedan Papandreo och PASOK återfått makten från högern (som regerat mellan 2004 och 2009) som han tvingades avslöja bluffen och inleda det mödosamma arbetet med att få statsfinanserna på fötter igen och att försöka återfå folkets förtroende för politiken.
Under hela krisen har Papandreo inbjudit oppositionen – högern och kommunisterna –till samarbete för att i samverkan rädda landets ekonomi.
Men oppositionen har hela tiden vägrat att samverka med Papandreo och har istället utnyttjat folks missnöje för att störta honom.
Högern har velat tvinga fram nyval men ett nyval skulle bara innebära att Papandreo tvingas avgå. Ingenting i den ekonomiska situationen skulle bli bättre, bara sämre.
Så här långt hade Papandreo, trots allt, rott hem hjälppaketet från Europa.
Men när så även de egna partikamraterna får kalla fötter och slutar att stödja Papandreo ser han nyvalet närma sig.
Det är då han tvingas ta till sin sista chans och slänger ut köttbiten ”folkomröstning” till det uppretade folket.
En folkomröstning skulle, om grekerna röstar ja, ge ”räddningspaketet” legitimitet och Papandreo mandat att fortsätta sitt arbete för Grekland. Ett nej skulle innebära slutet för Papandreo, men detta är ju oundvikligt även utan en folkomröstning. Förslaget om folkomröstning är en sista desperat chansning.
Vad skulle ett nyval, utan folkomröstning, innebära? Skulle en högerregering med stöd av kommunisterna klara av krishanteringen bättre än Papandreo?
Frågan är berättigad eftersom det inte finns några realistiska alternativa förslag till lösningar från oppositionen. Vad skulle landet tjäna på att offra Papandreo?
Vad som är förvånande är marknandens och medias förvåning när förslaget om folkomröstning kommer.
Har man inte sett och förstått den politiska utvecklingen? Är det konstigt att ”folket” tillfrågas?
Hur korkad får marknaden och de politiska kommentatorerna vara?
DN
DN ledare
GP
SvD
SvD
Norrköpings Tidningar
Uppsala Nya Tidning
ÖstgötaCorren
Mer om Grekland på denna blogg:
Kina kan hjälpa Grekland
Finanshajarna jagar i Greklands kris
Nyliberal dogmatism om Grekland
Småaktigt och trångsynt
Dogmatiskt och enfaldigt
Högern löser inte krisen
Skattesänkarpolitikens konsekvenser
Vad säger Paggan?
Visar inlägg med etikett statsfinanser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett statsfinanser. Visa alla inlägg
onsdag 2 november 2011
söndag 16 oktober 2011
Vilken Swartzsyn om EU och EMU!
Richard Swartz ger i några kolumner i DN en märklig 1800-talsmässig beskrivning av Europa efter andra världskriget.
Stormakterna Tyskland och Frankrike är i kamp mot varandra och strävar efter att binda varandra i pakter och avtal för att hindra varandras maktsträvanden.
Det handlar också om de språkliga och kulturella skillnaderna mellan Erupas länder och hur de gör det omöjligt att samarbeta inom EU.
Han bygger sin teori på ett antal påståenden.
I kolumnen ”I väntan på kometen”
inleder Swartz raljerande att ”EMU har skapats mot bättre vetande.”
Regeringar och parlament i de ursprungliga elva medlemsstaterna: Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike, var alltså korkade och visste inte vad de gjorde.
De skulle naturligtvis ha frågat Swartz innan de satte igång.
För att gardera sig mot invändningen att USA:s stater har dollarn gemensamt skriver han att det är skillnad. Swartz, påstår att USAs stater först hade en Union innan de samlades kring Dollarn.
Det är fel. Det var tretton engelska kolonier (som senare blev amerikanska stater) som den 4 juli 1776 skrev under USA:s självständighetsförklaring, utropade den nya staten USA och som instiftade dollarn. Den unionen var lösare än EU.
Swartz påstår att skillnaderna mellan länderna gör Euron omöjlig. Som exempel påstår han att skillnaderna i t.ex. arbetslöshet inte är så stor i USA som i Europa eftersom rörligheten på arbetsmarknaden är störrre i USA än i EU.
Men det är fel. Skillnaderna i arbetslöshet mellan USA:s olika stater är stor. North Dakota har en arbetslöshet som ligger på 3,5 procent medan Nevadas ligger på 13,4 (SvD 8 okt. i år)
Staten Kalifornien, världens sjätte största ekonomi, är konkursmässig på samma sätt som Grekland. Budgetunderskottet var senast 28 miljarder dollar.
New Jersey är rikast. Under räkenskapsåret 2005 gav New Jersey den federala regeringen $ 77 000 000 000, men tog emot bara $ 55 miljarder.
Likheterna med Europa är i det fallet fler än skillnaderna.
Även i länder som Ecuador, El Salvador, Marshallöarna, Mikronesien, Palau, Panama och Östtimor är anslutna till den amerikanska valutan dollarn
Ett annat exempel är Kina. I Kina har man yuanen över hela riket oavsett de enorma skillnaderna i ekonomi mellan olika regioner och stater. Skillnaderna mellan dem är större än de i Europa.
Kina är som bekant världens snabbast ökande ekonomi.
I kolumnen ”Sjunga högt i skogen”
påstår Swartz att Grekland använt EU-bidragen till konumtion. Det är fel. Han har inte sett de enorma infrastrukturprojekt som satsats både i vägar och IT.
Swartz skriver att euron har orsakat kriserna i Portugal och Irland, Han glömmer att t.ex. Island, Storbritannien och USA drabbats av kriser och statsfinansiella problen fast de inte har euron.
Beskrivningen av Greklands ekonomi är i huvudsak riktig.
Grekland har en relativt liten industrisektor och ett småskaligt jordbruk.
De har varven och turismen.
De får inte in tillräckligt med skatter
De har lånat pengar till konsumtion.
Swartz slutsats är att Grekerna får skylla sig själva pch bör sparkas ut ur EU.
Han ser inte EU och EMU som ett solidaritetsprojekt vilket jag gör.
”Under esperantons bedrägliga yta”
Om Euron ska fungera krävs att alla går i samma riktning och i samma takt, säger Swartz .
Den nuvarande processen är en process för att åstadkomma just det. Det är just syftet med EMU. En utjämning.
Det tar tid, det är svårt men alternativet är värre.
Men min viktigaste invändning mot Swartz svartsyn är
att Swartz inte med ett ord nämner om att Europa, med eller utan euro, påverkas av mäktiga ekonomiska makter i omvärlden. Han glömmer att det inte bara finns politiska stormakter utan också ekonomiska globala kapitalintressen som inte sällan är större än enskilda länder. Det är inte bara de enorma multinationella företagen som är större än många länder utan också lika stora finansiella institutioner
Valutaspekulanterna är inga småskitar
Veckans affärer och The Wall Street journal hade den 4 mars 2010 en artikel om hur amerikanska hedgefonder kan ha spekulerat ned euron. Justitiedepartementet i USA inledde en undersökning av fem stora hedgefonder som misstänks ha gått ihop för att driva ned värdet på valutan. Utredningen pågår.
Samtliga är stora ekonomier där Soros Fund är mest känd i Sverige efter George Soros kronspekulationern 1992.
I början av 1990-talet, hade vi en ekonomisk kris i Sverige och kronan började attackeras av valutaspekulanter särskilt av Soros. Riksbanken sökte i panik försvara kronan genom att höja räntan upp till 500 procent. Attacken mot kronan förvärrade krisen.
Den typ av kris som drabbade Sverige, med attacker mot valutor, drabbade också Finland och Storbritannien på hösten 1992 och de flera europeiska länder sommaren 1993, Mexiko 1995, Asien 1997, Ryssland 1998, Brasilien 1999 och Turkiet 2001.
Under en enda vecka 1992 som kulminerade i den "svarta onsdagen", tjänade Soros Quantum Fonder 1 800 000 000 $ genom att sälja ut brittiska pund och köpa tyska mark. Denna transaktion gav Soros namnet "Mannen som krossade Bank of England" .
Världsexportens värde låg för fem år sedan på 4,8 biljoner dollar medan värdet av valutahandeln var uppe i 325,0 biljoner dollar.
Det var bl.a. med dessa erfarenheter, att spekulanterna kunde spela ut olika valutor mot varandra, som EMU bildades 1999.
EMU har en hel mängd brister och nackdelar men jag anser att den monetära unionen ändå är nödvändig som en politisk motvikt mot det globala finans- och valutakapitalet.
Vad är alternativet?
Stormakterna Tyskland och Frankrike är i kamp mot varandra och strävar efter att binda varandra i pakter och avtal för att hindra varandras maktsträvanden.
Det handlar också om de språkliga och kulturella skillnaderna mellan Erupas länder och hur de gör det omöjligt att samarbeta inom EU.
Han bygger sin teori på ett antal påståenden.
I kolumnen ”I väntan på kometen”
inleder Swartz raljerande att ”EMU har skapats mot bättre vetande.”
Regeringar och parlament i de ursprungliga elva medlemsstaterna: Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike, var alltså korkade och visste inte vad de gjorde.
De skulle naturligtvis ha frågat Swartz innan de satte igång.
För att gardera sig mot invändningen att USA:s stater har dollarn gemensamt skriver han att det är skillnad. Swartz, påstår att USAs stater först hade en Union innan de samlades kring Dollarn.
Det är fel. Det var tretton engelska kolonier (som senare blev amerikanska stater) som den 4 juli 1776 skrev under USA:s självständighetsförklaring, utropade den nya staten USA och som instiftade dollarn. Den unionen var lösare än EU.
Swartz påstår att skillnaderna mellan länderna gör Euron omöjlig. Som exempel påstår han att skillnaderna i t.ex. arbetslöshet inte är så stor i USA som i Europa eftersom rörligheten på arbetsmarknaden är störrre i USA än i EU.
Men det är fel. Skillnaderna i arbetslöshet mellan USA:s olika stater är stor. North Dakota har en arbetslöshet som ligger på 3,5 procent medan Nevadas ligger på 13,4 (SvD 8 okt. i år)
Staten Kalifornien, världens sjätte största ekonomi, är konkursmässig på samma sätt som Grekland. Budgetunderskottet var senast 28 miljarder dollar.
New Jersey är rikast. Under räkenskapsåret 2005 gav New Jersey den federala regeringen $ 77 000 000 000, men tog emot bara $ 55 miljarder.
Likheterna med Europa är i det fallet fler än skillnaderna.
Även i länder som Ecuador, El Salvador, Marshallöarna, Mikronesien, Palau, Panama och Östtimor är anslutna till den amerikanska valutan dollarn
Ett annat exempel är Kina. I Kina har man yuanen över hela riket oavsett de enorma skillnaderna i ekonomi mellan olika regioner och stater. Skillnaderna mellan dem är större än de i Europa.
Kina är som bekant världens snabbast ökande ekonomi.
I kolumnen ”Sjunga högt i skogen”
påstår Swartz att Grekland använt EU-bidragen till konumtion. Det är fel. Han har inte sett de enorma infrastrukturprojekt som satsats både i vägar och IT.
Swartz skriver att euron har orsakat kriserna i Portugal och Irland, Han glömmer att t.ex. Island, Storbritannien och USA drabbats av kriser och statsfinansiella problen fast de inte har euron.
Beskrivningen av Greklands ekonomi är i huvudsak riktig.
Grekland har en relativt liten industrisektor och ett småskaligt jordbruk.
De har varven och turismen.
De får inte in tillräckligt med skatter
De har lånat pengar till konsumtion.
Swartz slutsats är att Grekerna får skylla sig själva pch bör sparkas ut ur EU.
Han ser inte EU och EMU som ett solidaritetsprojekt vilket jag gör.
”Under esperantons bedrägliga yta”
Om Euron ska fungera krävs att alla går i samma riktning och i samma takt, säger Swartz .
Den nuvarande processen är en process för att åstadkomma just det. Det är just syftet med EMU. En utjämning.
Det tar tid, det är svårt men alternativet är värre.
Men min viktigaste invändning mot Swartz svartsyn är
att Swartz inte med ett ord nämner om att Europa, med eller utan euro, påverkas av mäktiga ekonomiska makter i omvärlden. Han glömmer att det inte bara finns politiska stormakter utan också ekonomiska globala kapitalintressen som inte sällan är större än enskilda länder. Det är inte bara de enorma multinationella företagen som är större än många länder utan också lika stora finansiella institutioner
Valutaspekulanterna är inga småskitar
Veckans affärer och The Wall Street journal hade den 4 mars 2010 en artikel om hur amerikanska hedgefonder kan ha spekulerat ned euron. Justitiedepartementet i USA inledde en undersökning av fem stora hedgefonder som misstänks ha gått ihop för att driva ned värdet på valutan. Utredningen pågår.
Samtliga är stora ekonomier där Soros Fund är mest känd i Sverige efter George Soros kronspekulationern 1992.
I början av 1990-talet, hade vi en ekonomisk kris i Sverige och kronan började attackeras av valutaspekulanter särskilt av Soros. Riksbanken sökte i panik försvara kronan genom att höja räntan upp till 500 procent. Attacken mot kronan förvärrade krisen.
Den typ av kris som drabbade Sverige, med attacker mot valutor, drabbade också Finland och Storbritannien på hösten 1992 och de flera europeiska länder sommaren 1993, Mexiko 1995, Asien 1997, Ryssland 1998, Brasilien 1999 och Turkiet 2001.
Under en enda vecka 1992 som kulminerade i den "svarta onsdagen", tjänade Soros Quantum Fonder 1 800 000 000 $ genom att sälja ut brittiska pund och köpa tyska mark. Denna transaktion gav Soros namnet "Mannen som krossade Bank of England" .
Världsexportens värde låg för fem år sedan på 4,8 biljoner dollar medan värdet av valutahandeln var uppe i 325,0 biljoner dollar.
Det var bl.a. med dessa erfarenheter, att spekulanterna kunde spela ut olika valutor mot varandra, som EMU bildades 1999.
EMU har en hel mängd brister och nackdelar men jag anser att den monetära unionen ändå är nödvändig som en politisk motvikt mot det globala finans- och valutakapitalet.
Vad är alternativet?
söndag 18 september 2011
Kina kan hjälpa Grekland
Den grekiska krisen handlar i första hand om de grekiska statsfinanserna d.v.s statens inkomster och utgifter. Problemet är att statsinkomsterna är för små i förhållande till utgifterna. Ekonomerna kräver att Grekland ska minska utgifterna radikalt, vilket drabbar väldigt många greker på ett eller annat sätt. Utom de välbärgade.
Men en ensidig utgiftsminskning kan rent av vara kontraproduktiv eftersom arbetslösheten ökar, den inhemska konsumtionen minskar, mygelekonomin och korruptionen förvärras. De fattiga skulle bli fler och klyftan mellan rika och fattiga bli större.
Att enbart minska utgifterna skulle kanske lösa de finasiella problemen men inte de ekonomiska.
Den grekiska staten måste få inkomster. Därtill krävs en genomgripande förändring av skattesystemet så att folk börjar betala skatt. En sådan förändring kommer att ta decennier.
Folket hyser en väl inrotad misstro mot staten och politken och man litar inte på att skattepengarna ger något tillbaka. Viljan att betala skatt är usel. Man litar inte på att andra betalar – ”så varför ska jag?”
Knepen att undandra sig skatt är hur inovativa som helst. Hela skattesystemet är uppbyggt på ett sätt som faktiskt gynnar skatteflykt.
Det är ett enormt arbete som de grekiska politikerna har framför sig. Det viktigaste är att enas om en skattereform. Det ser dock inte ut som om de politiska partierna kan samla sig till en nödvändig långsiktig omdaning.
Premiärminister Giorgios Papandreous har hittills ingett hopp med sin beslutsamhet. Han har gjort en heroisk insats som är värd all beundran. Men han har majoriteten i Grekland emot sig även stora delar av det egna partiet PASOK. Om Papandreou försvinner utbryter politisiskt kaos. Då blir krisen ödesdiger.
En politisk stabilietet och långsiktighet är alltså nödvändig.
Den gerkiska staten måste låna pengar under hela krisprogrammet. Problemet är att kreditigivarna är osäkra på om den grekiska staten kan betala tillbaka och därför kräver höga räntor på lånen. Vilket förvärrar Greklands situation.
Grekland skulle kunna göra som SAAB och Volvo. Ta hjälp från Kina, världens rikaste ekonomi.
Kineserna skulle naturligtvis kräva motprestationer men alla alternativ verkar värre.
DN
SvD
DN
DN
SvD
SvD
DN
Men en ensidig utgiftsminskning kan rent av vara kontraproduktiv eftersom arbetslösheten ökar, den inhemska konsumtionen minskar, mygelekonomin och korruptionen förvärras. De fattiga skulle bli fler och klyftan mellan rika och fattiga bli större.
Att enbart minska utgifterna skulle kanske lösa de finasiella problemen men inte de ekonomiska.
Den grekiska staten måste få inkomster. Därtill krävs en genomgripande förändring av skattesystemet så att folk börjar betala skatt. En sådan förändring kommer att ta decennier.
Folket hyser en väl inrotad misstro mot staten och politken och man litar inte på att skattepengarna ger något tillbaka. Viljan att betala skatt är usel. Man litar inte på att andra betalar – ”så varför ska jag?”
Knepen att undandra sig skatt är hur inovativa som helst. Hela skattesystemet är uppbyggt på ett sätt som faktiskt gynnar skatteflykt.
Det är ett enormt arbete som de grekiska politikerna har framför sig. Det viktigaste är att enas om en skattereform. Det ser dock inte ut som om de politiska partierna kan samla sig till en nödvändig långsiktig omdaning.
Premiärminister Giorgios Papandreous har hittills ingett hopp med sin beslutsamhet. Han har gjort en heroisk insats som är värd all beundran. Men han har majoriteten i Grekland emot sig även stora delar av det egna partiet PASOK. Om Papandreou försvinner utbryter politisiskt kaos. Då blir krisen ödesdiger.
En politisk stabilietet och långsiktighet är alltså nödvändig.
Den gerkiska staten måste låna pengar under hela krisprogrammet. Problemet är att kreditigivarna är osäkra på om den grekiska staten kan betala tillbaka och därför kräver höga räntor på lånen. Vilket förvärrar Greklands situation.
Grekland skulle kunna göra som SAAB och Volvo. Ta hjälp från Kina, världens rikaste ekonomi.
Kineserna skulle naturligtvis kräva motprestationer men alla alternativ verkar värre.
DN
SvD
DN
DN
SvD
SvD
DN
fredag 2 september 2011
Jonas Sjöstedt har inte lärt läxan
Jag försöker hitta något konkret i Jonas Sjösteds debattartikel i dagens SvD. Något som motiverar vänsterpartiets existens och något som skiljer V från t.ex. S.
Något om hur partiet ska agera i kapitalismens kris.
Men jag blir besviken.
Sjöstedt anger två huvudmål för politiken: 1. Euron bidrar till den ekonomiska krisen och bör avskaffas. 2. Tyglarna för bank- och finansmarknaden bör stramas åt.
Sverige står redan utanför euron. Sjöstedt måste alltså mena att vänsterns politik ska inriktas på att hålla Sverige utanför eurosamarbetet.
I dagens läge lär det inte vara svårt att skapa en politisk opinion för det kravet. Det är på så sätt ett populistiskt krav. Men sambandet mellan krisen och euron är omtvistat, och det är inte säkert att Sjöstedt har rätt i sina påståenden. Vad hade hänt Grekland m.fl. om de hade haft sina gamla valutor och stått utanför EMU?
EMU är långt ifrån perfekt. Den måste reformeras i grunden. Men den har hittills varit ett värn mot att små svaga länders valutor i Europa klarat sig från valutaspekulation i stor skala.
I grunden förespråkar Sjöstedt en isolationistisk hållning där vårt rika land inte ska tvingas dela med sig till fattigare europeiska länder.
Jag ska inte ta ordet nationell populism i min mun men solidariskt är det inte.
Att bank- och finansmarknaden måste regleras är ett stort antal kapitalister, inlusive George Soros, överens med Sjöstedt om. Men ska det ske måste det ske globalt om det ska fungera. Alltså måste de internationella finansorganen göra något. Det är bra om V försöker påverka dessa men vilken reell effekt det kan ha är frågan.
Sjöstedt måste bestämma sig för om vad som är följder av kapitalismen och vad som beror på politiska beslut. vilket som är orsak och vad som är verkan.
Om det vore avregleringarna av finanskrisen som var problemet skulle krisen orsakats av politska åtgärder. Men det kan ha varit så att kapitalismens järnhårda logik tvingat nationella politiker att avreglera.
Sjöstedt presenterar en önskelista om bättre fungerande finansmarknad och slopad euro. Men politikens uppgift är också att förklara vad man vill göra för att få önskningarna uppfyllda .
Kanske kommer det i en följande artikel.
Och så skriver Sjöstedt:
” Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen. Det var bra och nödvändigt.”
Vad jag minns var det socialdemokraterna och Göran Persson som gjorde de avgörande insatserna, inte utan gny från V. Vänsterpartister i min närhet hatade Göran Persson för att han bekämpade inflationen, drog åt svångremmen så att statsfinanserna kom i balans. Är det den avgörande insatsen som Sjöstedt menar?
Jag blir inte övertygad om att den ekonomiska krisen lärt jonas Sjöstedt en läxa.
Hoppas vänstern har lärt sig något.
Något om hur partiet ska agera i kapitalismens kris.
Men jag blir besviken.
Sjöstedt anger två huvudmål för politiken: 1. Euron bidrar till den ekonomiska krisen och bör avskaffas. 2. Tyglarna för bank- och finansmarknaden bör stramas åt.
Sverige står redan utanför euron. Sjöstedt måste alltså mena att vänsterns politik ska inriktas på att hålla Sverige utanför eurosamarbetet.
I dagens läge lär det inte vara svårt att skapa en politisk opinion för det kravet. Det är på så sätt ett populistiskt krav. Men sambandet mellan krisen och euron är omtvistat, och det är inte säkert att Sjöstedt har rätt i sina påståenden. Vad hade hänt Grekland m.fl. om de hade haft sina gamla valutor och stått utanför EMU?
EMU är långt ifrån perfekt. Den måste reformeras i grunden. Men den har hittills varit ett värn mot att små svaga länders valutor i Europa klarat sig från valutaspekulation i stor skala.
I grunden förespråkar Sjöstedt en isolationistisk hållning där vårt rika land inte ska tvingas dela med sig till fattigare europeiska länder.
Jag ska inte ta ordet nationell populism i min mun men solidariskt är det inte.
Att bank- och finansmarknaden måste regleras är ett stort antal kapitalister, inlusive George Soros, överens med Sjöstedt om. Men ska det ske måste det ske globalt om det ska fungera. Alltså måste de internationella finansorganen göra något. Det är bra om V försöker påverka dessa men vilken reell effekt det kan ha är frågan.
Sjöstedt måste bestämma sig för om vad som är följder av kapitalismen och vad som beror på politiska beslut. vilket som är orsak och vad som är verkan.
Om det vore avregleringarna av finanskrisen som var problemet skulle krisen orsakats av politska åtgärder. Men det kan ha varit så att kapitalismens järnhårda logik tvingat nationella politiker att avreglera.
Sjöstedt presenterar en önskelista om bättre fungerande finansmarknad och slopad euro. Men politikens uppgift är också att förklara vad man vill göra för att få önskningarna uppfyllda .
Kanske kommer det i en följande artikel.
Och så skriver Sjöstedt:
” Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen. Det var bra och nödvändigt.”
Vad jag minns var det socialdemokraterna och Göran Persson som gjorde de avgörande insatserna, inte utan gny från V. Vänsterpartister i min närhet hatade Göran Persson för att han bekämpade inflationen, drog åt svångremmen så att statsfinanserna kom i balans. Är det den avgörande insatsen som Sjöstedt menar?
Jag blir inte övertygad om att den ekonomiska krisen lärt jonas Sjöstedt en läxa.
Hoppas vänstern har lärt sig något.
söndag 8 maj 2011
Bockfoten sticker fram
Vägen till fortsatt välstånd i Sverige går via fortsatta reformer – inte genom enorma överskott i statsfinanserna. Det politiska systemet står inför formidabla uppgifter under de kommande åren. Politikerna måste diskutera hur vi får en välståndsutveckling – samtidigt som Sverige undviker eller i vart fall mildrar nästa kris. Vägen dit går inte genom enorma överskott i statsfinanserna utan det krävs fortsatta reformer, bland annat strategiska skattesänkningar (inte minst marginal- och kapitalskatter) och en fortsatt utbyggd valfrihet, skriver Urban Bäckström Svenskt Näringsliv, i dagens DN.
Lägg märke till att Bäckström talar om välstånd och inte om välfärd.
Skillnaden är att välstånd kan öka genom att de rika blir rikare utan att det kommer de fattiga till del, medan välfärden förutsätts öka jämlikheten.
Ökat ekonomiskt välstånd, tillväxt, är nödvändig men enligt arbetarrörelsen bör den följas av välfärdsåtgärder i politiken. Det ökade produktionsöverskottet måste fördelas mellan medborgarna inte stanna hos dem som har den ekonomiska makten.
Bäckström vill alltså att överskottet i statsfinanserna ska användas till att sänka skatterna.
”Det handlar bland annat om strategiska skattesänkningar (inte minst marginal- och kapitalskatter), regelförenkling och ökad anpassningsförmåga, men också fortsatt utbyggd valfrihet inom flera områden, förbättrad utbildning och ett mer utbrett entreprenörskap. Företagsamma människor måste få större utrymme att utveckla verksamhet här i Sverige. Min oro är att partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande och mindre opinionsdrivande. Det gör det svårare att i tid driva igenom välbehövliga politiska beslut.”, skriver han.
Att ”partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande” betyder att han inte gillar att Moderaterna härmar socialdemokratisk politik. Han efterlyser en linje där partiet tydligare ställer upp för kapitalägarnas intressen.
Bäckström strör själv in litet fagert tal i sin artikel, t.ex. när han säger att överskottet i statsfinanserna bör användas till att gynna företagsamma människor så att de får större utrymme att utveckla verksamheter, förbättrad utbildning och till ett mer utbrett entreprenörskap.
Men bockfoten sticker fram när han anser att överskottet ska användas till ”regelförenklingar och ökad anpassningsförmåga”.
Vi vet ju att han därmed förespråkar mer makt till kapitalägarna på arbetsmarknaden.
Lägg märke till att Bäckström talar om välstånd och inte om välfärd.
Skillnaden är att välstånd kan öka genom att de rika blir rikare utan att det kommer de fattiga till del, medan välfärden förutsätts öka jämlikheten.
Ökat ekonomiskt välstånd, tillväxt, är nödvändig men enligt arbetarrörelsen bör den följas av välfärdsåtgärder i politiken. Det ökade produktionsöverskottet måste fördelas mellan medborgarna inte stanna hos dem som har den ekonomiska makten.
Bäckström vill alltså att överskottet i statsfinanserna ska användas till att sänka skatterna.
”Det handlar bland annat om strategiska skattesänkningar (inte minst marginal- och kapitalskatter), regelförenkling och ökad anpassningsförmåga, men också fortsatt utbyggd valfrihet inom flera områden, förbättrad utbildning och ett mer utbrett entreprenörskap. Företagsamma människor måste få större utrymme att utveckla verksamhet här i Sverige. Min oro är att partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande och mindre opinionsdrivande. Det gör det svårare att i tid driva igenom välbehövliga politiska beslut.”, skriver han.
Att ”partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande” betyder att han inte gillar att Moderaterna härmar socialdemokratisk politik. Han efterlyser en linje där partiet tydligare ställer upp för kapitalägarnas intressen.
Bäckström strör själv in litet fagert tal i sin artikel, t.ex. när han säger att överskottet i statsfinanserna bör användas till att gynna företagsamma människor så att de får större utrymme att utveckla verksamheter, förbättrad utbildning och till ett mer utbrett entreprenörskap.
Men bockfoten sticker fram när han anser att överskottet ska användas till ”regelförenklingar och ökad anpassningsförmåga”.
Vi vet ju att han därmed förespråkar mer makt till kapitalägarna på arbetsmarknaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
