Diktaturen i Kina opererar bort demokratin i Hongkong

I morse rapporterade Sveriges Radios kinakorrespondent, Björn Djurberg, från Hongkong.

Han berättade om att den fackliga organisationen i Hongkong, Lärarförbundet, som organiserar nära 100 000 medlemmar i Hongkong, inte längre erkänns som en förhandlingspart av motparten Utbildningsbyrån i Hongkong.

Det skedde sedan partitrogna media i Fastlandskina, bland andra Folkets dagblad, kallat förbundet för ”En giftig tumör som måste utrotas.”
Diktaturen i Kina opererar bit för bit bort demokratin i Hongkong.

I Hongkong har de stora massprotesterna för demokrati tystats, oppositionen har gripits eller lämnat landet, och i måndags greps även artisten och aktivisten Anthony Wong Yiu-ming.

Nu går regimen alltså till angrepp mot Lärarförbundet som de betraktar som demokratirörelsens sista fäste.

De fria fackliga organisationerna i Hongkong är pressade och har ett svagt handlingsutrymme. Så länge fackföreningsrörelsen håller sig till snävt fackliga frågor accepteras de någorlunda av det politiska styret, men så snart fackföreningsrörelsen uppfattas som en självständig opposition riskerar verksamheten att strypas av regimen i Peking. Särskilt känsligt är när fackföreningsrörelsen i Hongkong kritiserar bristen på fackliga rättigheter i övriga Kina. 

Bakgrunden är att den Nationella folkkongressen i Kina, under sommaren 2020, röstade igenom en ny säkerhetslag för Hongkong. Lagen har därefter signerats av den kinesiska presidenten Xi Jinping. Lagen innebär att personer som sprider information som ger stöd för att Hongkong bör vara självständigt kan gripas och åtalas. Bara timmar efter att lagen trädde i kraft den 1 juli 2020 skedde ett första gripande. Enligt polisen hade mannen som greps hållit upp en flagga med texten ”självständighet för Hongkong”. Därefter har arresteringarna fortsatt.
Ledarna inom Hongkongs fackliga rörelser är oroliga för att lagen ska användas för att slå ner deras verksamhet, i synnerhet när fackligt aktiva deltar i den bredare demokratirörelsen. Kombinationen av covid-19 och den nya repressiva lagstiftningen har slagit hårt mot demokratirörelsen. Trots det fortsätter protesterna och missnöjet jäser under ytan. Det politiska läget är explosivt. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU (Hongkong Confederation of Trade Unions) har formellt inte deltagit i några protester, men det är välkänt att många av aktivisterna i demokratirörelsen är medlemmar i den fackliga organisationen.

Den moderna historien visar, utan undantag, att diktaturer alltid inleds med att fackföreningsrörelsen tystas.

SR P1morgon klockan 6.00 21-08-05  
Folkets Dagblad 

Om Epoch Times och Kinas ambassadör

Jag läser en ledare i Epoch Times.
Ledaren kommenterar Anders Holmbergs 30-minuters intervju med den kinesiske ambassadören Gui Congyou.

Texten är avfattad på ett språk som man mest finner hos fanatiska sekter som talar om sina fiender.
Så här skriver ledaren bland annat:
”Den som följt Guis framfart sedan han blev ambassadör i Sverige har kunnat konstatera att han är en okultiverad, brutal politruk av ett slag som det finns tusentals av, om inte miljoner, inom KKP.”
”För det finns nämligen ingenting normalt, ingenting mänskligt med varken Guis beteende eller KKP:s ideologi.”

Nu har jag sett intervjun och måste säga att jag inte förstår ledarskribenternas onyanserade och ensidiga omdömen.

Visserligen är Gui Congyou ingen charmknutte precis. Under intervjun verkar han stel och spänd. Anders Holmberg för fram en rak och hård kritik mot Kinas kommunistparti och begär att ambassadören ska svara uppriktigt på frågorna.

Jag håller med om att Kina är en diktatur och att Xinjiangs uigurer är utsatta för en hård ”omskolning”.
Ändå tycker jag att ambassadören Gui Congyou levererar svar på Holmbergs frågor.
Svaren går ut på att rapporteringen om Kinas kommunistparti är lögner spridda av Kinas fiender.
”Omskolningen” av uigurer är en slags välvillig AMS-utbildning, KKP samarbetar med sex andra demokratiska partier, den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai blev inte kidnappad i Taiwan och 1,5 miljarder kineser gillar kommunistpartiet.

Uppgift står mot uppgift.
Medierna borde så kritiskt och objektivt som möjligt granska uppgifterna från båda sidor.

Tyvärr tror jag inte att Epoch Times är rätt forum för en sådan redovisning.

EpochTimes ledare 

30 minutersintervjun 

Kapitalismen och demokratin

Kapitalismen påverkar obevekligen, på gott och ont, de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna i världen. Den styr marknaderna och politiken.

Vi kan därför i dag se hur de politiska och demokratiska problemen i början av 1900-talet upprepas.

Instabiliteten i världsekonomin försvagar den politiska demokratins möjligheter att behärska de ekonomiska jämvikts- och fördelningsverktyg som skulle kunna skapa lösningar på växande sociala problem.
Demokratins oförmåga att tackla kapitalismens utmaningar skapar politikerförakt som ger grogrund för partier med enkla lösningar på problemen eller ger stöd till starka ledare som förväntas skapa ordning.

I dagens SvD Debatt skriver Ulf Dahlsten nästan om detta under rubriken ”Donald Trump har rätt – världshandeln är ohållbar”.
Han påminner där om att de reala kapitalinvesteringarna har fallit i förhållande till global BNP.

”I stället har kreditgivningen till köp av befintliga tillgångar exploderat. Mindre än 2 procent av alla internationella transaktioner har nu med den reala ekonomin att göra enligt centralbankernas egen bank i Basel. Som en konsekvens har det finansiella systemet drivit bubblor och blivit mycket sårbart. Enligt IMF har vi haft 400 finansiella kriser sedan avregleringarna och den stora finansiella krisen 2007–2008 ger en föraning av hur allvarlig situationen kan bli.”
”Den globala skuldsättningen har just passerat osannolika 300 procent av den globala bruttonationalprodukten. Orsaken är att kineserna och kinesiska företag nu börjat låna lika mycket för spekulation som sina västerländska kollegor. Detta oroar med rätta den kinesiska statsledningen som satt upp finansiell stabilitet som ett av de tre huvudmålen för de närmaste fem åren. (De andra två är utrotandet av fattigdomen och ett grönt Kina). I Sverige stoppar dock politikerna huvudet i sanden, hoppas på försynen och eldar på den privata upplåningen med ränteavdrag.”
De kraftiga handelsöverskotten i Kina och Tyskland är orimliga, liksom underskotten i USA och Sydeuropa. De ­globala obalanserna som undergräver människors tilltro till demokrati och marknader behöver åtgärdas, skriver Ulf Dahlsten.

Historien upprepar sig inte, varken som tragedi eller fars, men kapitalismens kriser återverkar ständigt på de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna. Krav på protektionism har ständigt brutit perioder av frihandel, lett till handelskrig och krigiska konflikter.
Detta är ett av demokratins stora problem.

Ulf Dahlsten påminner om att den brittiska ekonomen John Maynard Keynes efter första världskriget skrev att det är sådana obalanser i betalningarna som skapar krig. Och att efter ett handelskrig under trettiotalet, som USA förlorade, och ett andra världskrig att de klassiska ekonomerna höll med honom.

Se min tidigare blogg

”Kapitalismen hotar demokratin” 
”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser” 

 

Kapitalism, demokrati och politik – tre modeller

Till skillnad från alla andra kommunistpartier i historien har Kinas tagit hjälp av kapitalismen för att höja den ekonomiska och sociala standarden för medborgarna.
Alla andra kommunistiska partier har gått in för att försöka ersätta kapitalismen och har alltid misslyckats med det och bara uppnått elände för sina befolkningar.
Än så länge framstår Kinas utveckling som en framgång i fattigdomsbekämpning och välfärdsutveckling.
Däremot har Kinas kommunistparti inte lyckat skapa demokrati i vår mening utan är en politisk diktatur.
Frågan är om kapitalismens ekonomiska, sociala och kulturella mekanismer så småningom kommer att tvinga fram en politisk demokrati i Kina och om denna förändring i så fall kan ske utan inbördeskrig.

I de nordiska välfärdsstaterna har socialdemokratin under de senaste hundra åren insett att kapitalismen är en ekonomisk realitet som leder till ekonomisk utveckling. Men till skillnad från kineserna har nordens arbetarrörelser samtidigt utvecklat både demokratin och välfärden.

I sitt förhållande till kapitalismen har stater som USA fört en politik som är anpassad till kapitalismen. Den är demokratisk men mäktar inte med att skapa välfärd för hela sin befolkning.

Kapitalismen är alltså den ekonomiska, sociala och kulturella spelplan på vilka dikaturer och demokratier, socialliberaler och nyliberaler kämpar om vilka regler som ska gälla.

Framtiden får utvisa vilka som vinner och förlorar.
Att välta spelplanen verkar dock inte fungera.

Göran Therborn ”Kapitalism och rösträtt” 

Hans Holmén Överlever demokratin det 21:a århundrandet?
Cheng Xiaonong Epoch Times Nordic Kapitalism med kinesiska särdrag: från socialism till kapitalism
Regeringskansliet Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Kina

Den nordiska modellen . Vad krävs? Tiden

Dogmatiker tvingas förenkla verkligheten

SvD:s vikarierande ledarskribent, Lydia Wålsten, är kommunikationschef på Timbro och ingår i dess ledningsgrupp.

I dagens ledare i SvD skriver hon om ”Den förföriska jämlikheten”.
”Den svenska borgerligheten håller på att förföras av näcken och glömma en viktig ideologisk princip: ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt. Det finns flera anledningar till förförelseakten.”
Wålsten anser att borgerligheten alltför lätt accepterat den socialliberala synen på politiken och inte står upp för de nyliberala åsikterna.
Som exempel tar Wålsten hur borgerligheten alltför slappt, eller rent av positivt, tagit emot en ny rapport från biståndsorganisationen Oxfam och Development Finance International.

Rapporten jämför vad 152 länders regeringar gör för att minska klyftan mellan fattiga och rika. Jämförelsen görs utifrån 18 parametrar så som utbildning, skatter och arbetsrätt, hur progressivt skattesystemet är, hur mycket skattepengar som läggs på utbildning och andra sociala utgifter, hur väl man tillgodoser arbetstagares rättigheter.
Slutstasen i rapporten är att Sverige är bäst i världen på att motverka ekonomisk ojämlikhet.

Det är helt åt helsike enligt Wålsten eftersom rapportens parametrar är fel. De stämmer nämligen inte med det nyliberala sättet att mäta utveckling.

Men som alla dogmatiker läser Wålsten rapporten utifrån en förenklad bild av verkligheten.
Alla dogmatiker, både till höger och vänster, måste ta till förenklingar för att få verkligheten att stämma med den förutfattade meningen.

Wålsten manar resten av borgerligheten om att minnas hur:
”Kapitalism, frihandel och fri rörlighet minskade den globala fattigdomen i en oanad takt. Det blev alldeles för frestande för högern att slå vänstern i deras egen gren genom att säga att man är bättre på jämlikhet i praktiken. Integrationsdiskussionen lockade anden ur flaskan. Nu dök jämlikheten upp både som argument för öppna gränser, men också som ett argument för minskad invandring.”

Men verkligheten för politik och ekonomi är mer komplicerad och sammansatt än hon och andra nyliberaler förutsätter.

För det första finns det flera olika sätt att mäta ekonomisk utveckling på.
Vad, hur och när man mäter är ett ideologiskt val. Några rent objektiva vetenskapliga mått finns inte.

För det andra är sambandet mellan demokrati, marknadsekonomi och ekonomiska framsteg inte så okomplicerat som det hittills har uppfattats.
När det gäller till exempel minskningen av den globala fattigdomen så stod kommunistdiktaturen Kina för tre fjärdedelar av världens fattigdomsminskning mellan åren 1990 och 2005. Totalt har 800 miljoner kineser lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna.
Kina har också det senaste decenniet börjat framstå som världsledande på miljöområdet när det gäller åtgärder, särskilt sedan USA har hoppat av Parisavtalet.

Visst har den ekonomiska utvecklingen i Kina skett med hjälp av marknadsekonomi.
Men det som komplicerar bilden är att det är en partidiktatur som med hjälp av kapitalism och politisk diktatur står för välståndsutvecklingen.

Kanske måste man ompröva de traditionella nyliberala mätmetoderna?

SR Ekot Sverige världsbäst på att minska klyftornaOxfam Launch theCommitment to Reducing Inequality Index, 

Rapporten som pdf 

Skicka kungen till Kina!

När Stefan Löfven nu varit i Kina är det inte första gången som en svensk statsminister gjort besök i det stora landet i öster.

För tjugoett år sedan reste dåvarande statsminister Göran Persson till Kina.
Ett femtiotal svenska journalister var med på resan, alla ville de snappa upp något viktigt att sända till hemmaredaktionerna. Fast det var länge rätt magert med sensationer. Alla hängde de nämligen Persson i hasorna.

Men så, i slutet av resan i samband med ett tal för svenska affärsmän på Svenska Handelskammaren, kom ett uttalande från den svenske statsministern som väckte våldsamma protester bland oppositionen här hemma och krav om misstroendeförklaring mot Persson i riksdagen.

Så här sa Persson: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet.”

Han jämförde med Ryssland och fortsatte: ”Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart. Där viker vi inte”.
Den andra satsen kommer ofta bort när Perssons uttalande citeras.

Persson utsattes efteråt för väldiga påtryckningar för att ta tillbaka sitt uttalande, men vägrade. Han klarade trots det misstroendeomröstningen.

Och så här i efterhand.
Hade inte Persson rätt i sin iakttagelse om att politisk stabilitet betyder oerhört mycket för ekonomisk utveckling? Oavsett styrelseskick?

PS. Sveriges statschef, eller statsöverhuvud, är den främste företrädaren för Sverige. Han heter Carl XVI Gustaf och har jättebra betalt för att företräda Sverige i internationella sammanhang. Det gör han enligt många människor på ett utmärkt sätt. Varför inte sända statschefen till Kina för att få den fängslade svenske bokförläggaren Gui Minhai fri?

Om nu inte statsministern Stefan Löfven lyckas med det.

SVT 

Det är nåt skumt med finansmarknaden. Vart är vi på väg?

Finansmarknaden har hand om våra sparpengar till exempel våra pensioner. Det är sådant kollektivt sparande som vi inbillar oss satsats i aktier och fonder. Och vi tror att fonderna satsas i värdeskapande verksamheter som t.ex. produktion som skapar arbete och tillväxt.

Det är i alla fall vad vi tror att vi vet.

Men är det så?

Om vi tar en titt på dagens finansmarknad kan man börja undra.
Den 7 januari 2016 dök plötsligt den kinesiska börsen med 7 procent på ett dygn. Handeln på börsen stoppades.
Men nästa dag så gick den kinesiska börsen upp igen.

Hela världens finanshandlare har dock blivit nervösa och hela världens börser följer den kinesiska i doppet.
Det är en psykologisk process, förklarar ekonomijournalisterna.
Fondmäklarna blir nervösa och slutar att placera våra pensionspengar.

Doppet har på tre dagar kostat sex svenska finansfamiljer 20 miljarder kronor säger SvD Näringsliv.

De sex är
Familjen Persson (H&M) som blivit 13 miljarder kronor fattigare
Carl Bennet (Getinge) som drabbats av en värdeminskning på 1,5 miljarder
Melker Schörling (Securitas och Hexagon ) som fick en värdeförlust på 2,4 miljarder
För familjen Douglas (Wasatornet ) gick 1,1 miljard upp i rök
Wallenbergs stiftelser (Investor)  ägde efter doppet 3,7 miljarder mindre än före
Familjen Lundberg (Lundbergföretagen )fick ett minus på  850 miljoner

Var är pengarna? Hur mycket har vi pensionssparare förlorat?
Skulle pengarna ha satsats i produktiv verksamhet?

Förtroendet för finansmarknaden håller på att erodera.
Den superframgångsrike amerikanska fondförvaltaren Martin Taylor lägger av ochdrar sig tillbaka Han anser att det inte längre går att på ett tryggt sätt tillhandahållariskjusterad avkastning.

Och miljardären George Soros, som en gång knäckte såväl densvenska kronan som det brittiska pundet, målar upp en mardröm för de globalafinansmarknaderna. Soros varnar för global kris som påminner om den 2008.

Vart är vi på väg?

Andreas Cervenka i SvD Näringsliv 

Än kan vi undvika syndafloden II

I veckan har USA och Kina kommit överens om att minska utsläppen av växthusgaser och för första gången sätta upp ett mål för koldioxidutsläppen.

USA ska minska växthusgaserna med mellan 26 och 28 procent till år 2025, jämfört med nivån 2005. Det nuvarande målet är att minska med 17 procent fram till 2020.

Xi Jinping sade att Kina är redo att minska sina totala koldioxidutsläpp, som kontinuerligt ökat, och att toppen för dessa ska nås år 2030, men förhoppningsvis tidigare. Kina kommer också att öka andelen av icke-fossila bränslen till cirka 20 procent fram till 2030.

Enligt Världsnaturfonden har G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakat nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. 

Kina har dock under de senaste tjugo åren gått från att ha ganska låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien måste också ta ett ökat klimatansvar allteftersom deras utsläppsnivåer per capita ökar och befolkningen blir rikare.

Ser man till statistiken kan det se ut som om många rika länder släpper ut mindre koldioxid än vad de egentligen gör genom sin konsumtion.
Men idag har en stor del av utsläppen förflyttats eftersom de rikare länderna producerar allt mer i utvecklingsländerna.

USA och Kina är de två länder i världen som släpper ut mest koldioxid, närmare bestämt 45 procent av alla utsläpp i världen.

Den största delen av dagens utsläpp kommer från transporter och elproduktion. Energisektorn orsakar 36 procent av de totala utsläppen och mer än hälften av all elektricitet kommer i dag från förbränning av kol, olja, fossil- eller naturgas. Transportsektorn ligger på andra plats, med 27 procent av alla koldioxidutsläpp.

Miljö- och klimatminister Åsa Romson gläds över USA:s och Kinas höjda ambitioner om sänkta koldioxidutsläpp. Samtidigt konstaterar hon att nivåerna är inte är tillräckliga:– Utsläppen 2030 kommer att vara alltför höga för att vi med trovärdighet ska klara klimatpåverkan under två grader, säger hon.

Hon var tidigare med vid ett seminarium där den senaste delrapporten från FN:s klimatpanel (IPCC)presenterades. Texten är en syntes av tre tidigare delrapporter som lagts fram de senaste månaderna.

Den viktigaste slutsatsen är att en minskning av växthusgasutsläppen med cirka 50 procent är nödvändig till 2050 om världen ska klara tvågradersmålet, det vill säga hålla temperaturökningen på jorden under två grader Celsius i framtiden.

Med nuvarande utsläpp är vi på väg mot fyra graders temperaturhöjning. Men IPCC påpekar samtidigt att mänskligheten fortfarande kan välja väg. Vi har fortfarande tid på oss.

Annars väntar syndafloden II.

SvD 

SvD 

Tveksamt om vi kan hindra katastrofen

Ännu för hundra år sedan sågs bilden av rykande fabriksskorstenar som en symbol för det tekniska och industriella framåtskridandet.
Den socialdemokratiska idétidskriften ”Tiden” prydde t.ex. länge sitt omslag med bilden av rykande fabriksskorstenar mot en röd soluppgång.

Industrikapitalismen var framtiden men den krävde, för sin framväxt, att människor och natur exploaterades.

Arbetarrörelsen tog upp och drev framgångsrikt kampen för de exploaterade människornas rättigheter och människovärde.

Få insåg dock hur utnyttjandet av miljön, råvaruexploateringen, förstörelsen av naturresurser skapade väldiga problem för framtiden. Den insikten växte fram senare när människor tydligt såg konsekvenserna av miljöförstörelsen. Många slog larm och reagerade men utan att direkt koppla miljökonsekvenserna till industrikapitalismen.

Först för 20-30 år sedan började miljörörelserna bli vänsterrörelser med insikt om kapitalismens konsekvenser. Men miljörörelserna är ännu splittrade i en medveten vänster och en idealistisk borgerlig riktning.

Den borgerliga riktningen ser inte den kapitalistiska strukturen som upphovet till förstörelsen av naturresurserna och framtiden. Den vädjar till att vi enskilda ska ändra våra attityder och vanor.
Inte heller andra borgerliga ideologer vill erkänna kapitalismens grymma pris utan ser bara den goda sidan.

Där står vi ännu. Ännu har inte heller arbetarrörelsen fullt ut insett att kampen gäller både människa och natur, både dagens människor och morgondagens och att det är kapitalismen som utgör grunden till problemet.

Kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella globala ordning som vuxit fram genom historien och som utgör grunden för all mänsklig existens i dagens värld. Den bildar en struktur av tiotusentals lagar, tusen år av handelsutbyten, prismekanismer, mänskliga maktrelationer och hierarkier, produktionsordningar, produktionsförhållanden, vanor och traditioner, föreställningar, överenskommelser, politiska åtgärder, penning- och finansmarknader, tekniska innovationer m.m.

Vi ser mönstret och de negativa konsekvenserna av den expanderande industrikapitalismen i dagens Kina med exploatering av människa och miljö, nästan på pricken lika de människo- och miljöoffer som krävdes i England på 17-1800-talen och i USA på 18-1900-talen.

Samtidigt ser vi det materiella framåtskridandet vilket gör att vi ofta överser med de negativa konsekvenserna.

I dagarna kom en ny rapport från FN:s klimatpanel IPCC med två nya delrapporter; en om effekten av klimatförändringen samt en med förslag på åtgärder för att minska växthusgasutsläppen. Enligt IPCC blir det allt tydligare att mänskligheten orsakar klimatförändringen samtidigt som vår chans att klara tvågradersmålet och undvika en eskalerande klimatförändring minskar drastiskt.

Det börjar bli helt klart att något måste göras.
Men om det är som jag tror, att hela den världsomfattande kapitalistiska strukturen måste ändras för att kunna klara den globala krisen är svårigheterna stora.

Hela världens produktionsordning, resursutnyttjande, energiuttag, fördelning av resurser måste läggas om. Produktionen av överskott måste minskas i relation till resursuttag av fossila bränslen, råvaror och energiresurser. Det måste kosta att ta ut resurser från framtiden. De kortsiktiga enskilda vinsterna måste stå tillbaka för de allmänna och långsiktiga. Kapitalbildningen måste bygga på resursbesparingar och hållbar produktion i stället för ohämmad exploatering av icke förnyelsebara resurser.
Ingen, varken enskilda företag eller nationer, ska kunna vinna konkurrensfördelar genom att fuska.

För att detta ska kunna genomföras krävs en överstatlig insikt, vilja, målsättning och makt. En internationell insikt om att kapitalismen måste reformeras och att detta måste få kosta.

Det lilla som vi som nation kan göra är att med politiska medel gå i rätt riktning utan att detta förändrar något radikalt. Men små steg kan också leda framåt.

Men inte ens detta görs.

Den gröna tankesmedjan Cogito har i rapporten Regeringens svarta klimatlista nyligen granskat regeringens klimatpolitik under de senaste två mandatperioderna. På arton områden visa Cogito hur regeringens agerande lett till kraftigt höjda växthusgasutsläpp. Det handlar om direkta politiska beslut men också om underlåtenhet att vidta åtgärder när regeringen haft möjlighet.

Man får hoppas att mer skulle ha gjorts med en socialdemokratisk regering.

Naturvårdsverket

DN

SvD 

AB 
DN

Demokrati, kapitalism och utveckling

 Dambisa Felicia Moyo (född 2 feb 1969) är en zambiskfödd ekonom som analyserar makroekonomin, hur bistånd påverkar mottagarna och andra globala frågor. Hon är författare till bl.a. "Dead Aid - Why Aid is not working and how there is another way for Africa", (2009).

Hon intervjuas av Louise Andrén Meitoni gårdagens SvD Näringsliv. (finns inte på nätupplagan) Ur intervjun:

”På senare år har hon fokuserat mycket på Kina. Hon säger att Kinas styrelseskick med statskapitalism och nedprioriterad demokrati kommer att inspirera och påverka allt fler tillväxtländer. Länder som då sväng­er bort från idén med demokrati och privat kapita­lism. Det vore ett skifte i tankesätt som skulle på­verka världshandeln, utländska investeringar, inkomstskillnader och tillgångspriser, säger hon.

– Jag tycker att det är fel att tänka att politik och ekonomi är något statiskt. I stället bör man tänka vilket system som är bäst under en ekonomisk utvecklingsperiod. Kinas regering försöker få 1,3 mil­jarder människor ur fattigdom och för det har stats­kapitalismen fungerat bra.”

”Demokrati utvecklas inte över en natt, säger hon och därför kan demokratifrågan få stå tillbaka när tillväxtländer först prioriterar mat, rent vatten, minskad fattigdom och infrastruk­tur.”

– Vi skulle vilja se en miljard kineser som köar för att få rösta. Men det tar tid att skapa demokratiska processer. Det finns demokratiska strukturer på plats på lägre nivåer i det kinesiska samhället. Jag tycker att vi ska ge Kina tid.”

Eller, som Bert Brecht formulerade det, ”Först kommer maten, sen kommer moralen”

Att demokrati inte byggs på en dag eller går att i en handvändning går att överföra från ett land till ett annat vet väl de flesta. Ändå kräver vi att utvecklingsländer ska genomföra demokratiska val för att få ta del av våra rikedomar.

Problemet är att demokratin inte bara kräver politiska formaliteter som val och konstitutionella regler. Demokratin bygger först och främst på en lång utveckling av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och skyldigheter formerade och manifesterade i fria intresseorganisationer som balanseras mot varandra. Där måste finnas tillit mellan enskilda medborgare och olika grupper och till makten.

Sedan kommer de demokratiska formaliteterna av sig själva.

Den bolsjevikiska sovjetkommunismen som trodde sig ersätta kapitalismen med socialistisk planekonomi skapade i själva verket ett ekonomiskt Frankensteins monster, en avart av byråkratisk statskapitalism. Den var dödsdömd i en kapitalistisk värld.

I Kina finns ingen formell demokrati, fria intresseorganisationer förbjuds, yttrandefriheten existerar inte. Kina är en partidiktatur.

Men genom att diktaturen accepterar en fri marknad och kapitalism har den släppt loss krafter som i bästa fall kan skapa förutsättningar för demokrati.

Risken är att den råa kapitalismen tar över och stryper utvecklingen mot demokrati.

Vad kan Kinas makthavare göra?

På samma sätt som USA:s nya ledning står inför stora svårigheter har Kinas ledare många svårbemästrade problem framför sig.

Den nya kinesiska ledningen måste bland annat ta itu med en hotande inflation, växande sociala och ekonomiska klyftor, den omfattande korruptionen, miljöförstöringen och den politiska ofriheten.

Den kinesiska politiska ledningen har visserligen några fördelar framför den amerikanska. Kinas ekonomi visar fortfarande god tillväxt och det politiska enpartistyret ger Peking betydligt större politiskt manöverutrymme än vad den besvärliga demokratin kan erbjuda.

Men den kinesiska politiska centralmakten är inte enväldig. De regionala och lokala ledningarna i landet har ett stort inflytande inom sina respektive områden.

Centralregeringen måste hålla de regionala och lokala makthavarna på gott humör vilket kan bli svårt. Inte minst i kampen mot korruptionen eftersom en sådan kamp hotar de regionala och lokala ledarnas intressen.
Korruptionen är utbredd på alla nivåer, dessutom blir det svårt att genomföra reformer på grund av Kinas massiva byråkrati. Även den måste reformeras.

Men de regionala makthavarna och lokala tjänstemännen är knappast de enda hindren för reformer. 

Ledarna i Peking har hittills gynnat statsägda företag som många anser vara nyckeln till partiets grepp över den ekonomiska makten och nära knuten till den högsta politiska eliten. Makthavarnas personliga intressen i dessa enorma statliga företag innebär stora hinder för effektiva förändringar ekonomin.

Nu krävs också stora infrastruktursatsningar och fortsatt kamp mot miljöförstöringen och en beslutsam kamp mot de växande sociala och ekonomiska ojämlikheterna vilket leder till ökande sociala spänningar.

Men en konservativ maktelit är, med rätta, rädda för att reformer kan generera förväntningar och krav på nya och ytterligare reformer. 

Ofrånkomligt är att en stor del av det ekonomiska överskottet måste gå till uppbyggnad av det sociala trygghetssystemet.  Den processen kan inte ske utan att det uppstår krav på demokrati, fria fackföreningar, pressfrihet och oberoende domstolar.

Klarar det kinesiska enpartisystemet detta?

Folkets Dagblad Kina 

China Daily 

ForeignPolicy 

Världsbanken om Kina 

WorldReport 2012: China

Utrikespolitiska institutet landguiden, Kina 

People'sRepublic of China and the IMF 

Amnesty om Kina 

SvD Näringsliv  

Affärsvärlden

DN