ILO det okända FN-organet

Med tanke på att arbetet är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är FN-organet Internationella arbetsorganisationen, ILO,  märkligt okänd.

Svenska medier rapporterar sällan om ILO:s arbete. Även fackförbundstidskrifterna är dåliga på ILO.
LO-tidningen Arbetet och Svenskt Näringslivs tidning Näringslivet har dock en hygglig bevakning.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. Arbetare, företagare och regeringar är representerade.

Internationella arbetsorganisationen grundades 1919 och har sitt säte i Genève i Schweiz. Organisationens mål är att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en förutsättning för fred mellan och inom nationerna emot barnarbete och människohandel.
ILO publicerar en omfattande årlig sammanställning över internationell arbetsmarknadsstatistik i Yearbook of labour statistics. Child Labour Statistics är en sammanställning av webbplatser med nationell och internationell statistik över barnarbete.

År 1969 tilldelades organisationen Nobels fredspris

Den 20 maj öppnas den 109:e sessionen för den internationella arbetskonferensen (ILC) den största internationella sammankomsten tillägnad arbetsvärlden. Mötet är i år virtuellt. Företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetare från 187 ILO-medlemsstater deltar. Förutom att diskutera viktiga arbetsfrågor, diskuterar, antar och övervakar delegaterna internationella arbetsnormer och fastställer ILO: s globala agenda och budget.

Den svenska ILO-kommittén är regeringens beredningsorgan i ILO-frågor, bland annat vid utarbetandet och godkännandet av nya konventioner samt tillämpningen av de ILO-konventioner som Sverige ratificerat.

Här kan du uppdatera dina kunskaper:

ILO 
InternationalLabour Organization Facts , Nobelkommittén 
”ILO och de nordiska arbetsministrarna i främsta ledet ikampen för det nya arbetslivet”. Arbeidsliv i Norden. 
ILO Newsroom 
Svenska ILO-kommittén 
Yearbook ofLabour Statistics 
ChildLabour Statistics  

 

Medelklassen finns inte! Men det finns hierarkier.

 Grunden för människans utveckling är arbetet och produktionen.

Det är arbetet och produktionen som skapar mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella bas.
Människans levnadsbetingelser utgår från vilka som har makten över produktionsmedlen.  
Därför finns det bara två klasser, å ena sidan överklassen som äger makten över produktinsmedlen och å andra sidan underklassen som inte äger produktionsmedlen utan enbart sin egen arbetskraft.
Över- och underklass är två poler. Mellan dem finns inga mellanpoler. Men det finns hierarkier.

”Medelklassen” är ett påhitt av sociologer eftersom att de har blandat samman begreppen klass och hierarki. De definierar ”klasser” efter ekonomiska, sociala och kulturella nivåer. De har tappat begreppet hierarkier och ersatt det med ”klass”.

Hierarkierna är mångfacetterade och rörliga. När man börjar kalla den hierarkiska ordningen för klass blir klassbegreppet diffust och svärgripbart. Det blir ”klasser” litet var som helst.
Sammanblandningen är fatal, särskilt som dagens egendomliga vänster har anammat den.
Varje vettig analys av kapitalismen blir omöjlig.

På så sätt har det blivit svårt att se ett fast och stabilt klassbegrepp som håller för att göra nödvändiga bestämmelser och positioner i tid och rum.
För att ta ett exempel: Indiens kastsystem är en hierarki och inte en klassordning.
Militärledningen från överbefälhavaren ner till den nyinryckta värnpliktiga är en typisk hierarki. Inte olika klasser.

Ingenjören på företaget Volvo är inte av en annan klass än städerskan på samma företag. De har däremot olika positioner i hierarkin.

Skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella grupper av människor, är hur många som helst. För den som söker begrepp att studera tillvaron med och som ersätter hierarkier med ”klass” blir tillvaron förvirrande.

Den amerikanske sociologen Charles Wright Mills, (1916-1962) har visserligen infört begreppet social stratifiering, som är detsamma som hierarkier, men han kunde inte frigöra sig från medelklassbegreppet.
Erik Olin Wright (1947-2019) är en annan amerikansk sociolog. Även han använder medelklassbegreppet vilket en stor del av vänstern anammat och därmed förlorat sig i dimman.
Begreppet ”arbetarklass” har därför fått något diffust och mystiskt över sig. Somliga har därför velat kalla det för ”löntagarklass” men problemen kvarstår.

Tramsigheter som att beskriva en ”arbetare” som blir professor som att arbetaren gjort en ”klassresa” är rena dimbildningen. Ungefär lika mycket ”sanning” som lögnen om att solen går upp i öster varje morgon. Det är ju inte solen som går upp utan jorden som vrider sig kring sin axel.
Att arbetaren som blivit professor gjort en bildningsresa, och därmed förändrat sin position i samhällshierarkin, är däremot odiskutabelt.
En person som gift sig med en storkapitalist har däremot faktiskt gjort en personlig klassresa och samtidigt förändrat sin position i hierarkin.

Om man vill studera verkligheten är det viktigt att använda begrepp som hjälper en att ordna den verklighet man vill studera.
Som då Carl von Linné (1707-1778) ordnade växternas klassifikation och gjorde biologin en stor tjänst.

C. Wright Mills 
Erik Olin Wright  
Social stratifiering  
Samhällsklass 
Klassamhälle 
Indiens kastsystem 
Vetenskapsrådet, God forskningssed 

 

Nedslag i samtiden

 Aktuell SCB-statistik visar bland annat att

1. Coronapandemin slog hårt mot arbetsmarknaden 2020
Antalet sysselsatta i åldern 15-74 år var i genomsnitt 5 064 000 under 2020 och det är en minskning med 67 000 jämfört med 2019. Sysselsättningsgraden minskade med 1,1 procentenheter till 67,2 procent. Det var första året sedan 2010 som sysselsättningsgraden minskade. Antalet arbetslösa ökade med 86 000 personer till 459 000. Det motsvarar en arbetslöshet på 8,3 procent, en ökning med 1,5 procentenheter jämfört med 2019. Ungdomsarbetslösheten ökade med 4,0 procentenheter och uppgick till 24,0 procent.

2. Antalet aktieägare ökade under 2020
Vid utgången av december 2020 uppgick aktieförmögenheten av svenska börsnoterade aktier på svensk marknadsplats till 9 619 miljarder kronor. Det är en ökning med 1 751 miljarder kronor jämfört med slutet av juni. Antalet aktieägare inom hushållssektorn ökade med 80 000 under 2020.

3. Undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende vanligaste yrket i Sverige
Det vanligaste yrket i riket under 2019 var undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende där 91 procent var kvinnor och 9 procent var män. Det var även det vanligaste yrket för kvinnor. Vanligaste yrket för män var lager- och terminalpersonal, som också var det femte vanligaste yrket totalt, med 77 procent män och 23 procent kvinnor.

4. Stor brist på utbildad personal inom vård och omsorg
Trender och Prognoser 2020 visar att dagens brist på utbildade inom vård och omsorg, väntas bestå eller tillta fram till år 2035. Det väntas bli stor brist på specialistsjuksköterskor samt vård- och omsorgsutbildade på gymnasial nivå. Brist väntas även inom flera lärarkategorier. Inom teknikområdet beräknas det främst bli brist på personer med gymnasial yrkesutbildning.

5. Näringslivets investeringar minskade med 9 procent under 2020
Investeringstakten hos företagen minskade under 2020 jämfört med 2019. Totalt minskade företagens investeringar med 35,7 miljarder kronor, vilket motsvarar en minskning med 9 procent.

6. Fondförmögenheten ökar
Den totala fondförmögenheten uppgick till 5 207 miljarder kronor vid utgången av 2020. Det är en ökning med 312 miljarder jämfört med föregående kvartal. Stora nettoinvesteringar och en fortsatt positiv börsutveckling bidrog till ökningen.

SCB Nyheter 
Sverige i siffror 

 Att diskutera:

Finns det något samband mellan de olika statistikuppgifterna?
I så fall vilka?
Vilka slutsatser drar du utifrån ovanstående uppgifter?

 

Dogmatiker tvingas förenkla verkligheten

SvD:s vikarierande ledarskribent, Lydia Wålsten, är kommunikationschef på Timbro och ingår i dess ledningsgrupp.

I dagens ledare i SvD skriver hon om ”Den förföriska jämlikheten”.
”Den svenska borgerligheten håller på att förföras av näcken och glömma en viktig ideologisk princip: ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt. Det finns flera anledningar till förförelseakten.”
Wålsten anser att borgerligheten alltför lätt accepterat den socialliberala synen på politiken och inte står upp för de nyliberala åsikterna.
Som exempel tar Wålsten hur borgerligheten alltför slappt, eller rent av positivt, tagit emot en ny rapport från biståndsorganisationen Oxfam och Development Finance International.

Rapporten jämför vad 152 länders regeringar gör för att minska klyftan mellan fattiga och rika. Jämförelsen görs utifrån 18 parametrar så som utbildning, skatter och arbetsrätt, hur progressivt skattesystemet är, hur mycket skattepengar som läggs på utbildning och andra sociala utgifter, hur väl man tillgodoser arbetstagares rättigheter.
Slutstasen i rapporten är att Sverige är bäst i världen på att motverka ekonomisk ojämlikhet.

Det är helt åt helsike enligt Wålsten eftersom rapportens parametrar är fel. De stämmer nämligen inte med det nyliberala sättet att mäta utveckling.

Men som alla dogmatiker läser Wålsten rapporten utifrån en förenklad bild av verkligheten.
Alla dogmatiker, både till höger och vänster, måste ta till förenklingar för att få verkligheten att stämma med den förutfattade meningen.

Wålsten manar resten av borgerligheten om att minnas hur:
”Kapitalism, frihandel och fri rörlighet minskade den globala fattigdomen i en oanad takt. Det blev alldeles för frestande för högern att slå vänstern i deras egen gren genom att säga att man är bättre på jämlikhet i praktiken. Integrationsdiskussionen lockade anden ur flaskan. Nu dök jämlikheten upp både som argument för öppna gränser, men också som ett argument för minskad invandring.”

Men verkligheten för politik och ekonomi är mer komplicerad och sammansatt än hon och andra nyliberaler förutsätter.

För det första finns det flera olika sätt att mäta ekonomisk utveckling på.
Vad, hur och när man mäter är ett ideologiskt val. Några rent objektiva vetenskapliga mått finns inte.

För det andra är sambandet mellan demokrati, marknadsekonomi och ekonomiska framsteg inte så okomplicerat som det hittills har uppfattats.
När det gäller till exempel minskningen av den globala fattigdomen så stod kommunistdiktaturen Kina för tre fjärdedelar av världens fattigdomsminskning mellan åren 1990 och 2005. Totalt har 800 miljoner kineser lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna.
Kina har också det senaste decenniet börjat framstå som världsledande på miljöområdet när det gäller åtgärder, särskilt sedan USA har hoppat av Parisavtalet.

Visst har den ekonomiska utvecklingen i Kina skett med hjälp av marknadsekonomi.
Men det som komplicerar bilden är att det är en partidiktatur som med hjälp av kapitalism och politisk diktatur står för välståndsutvecklingen.

Kanske måste man ompröva de traditionella nyliberala mätmetoderna?

SR Ekot Sverige världsbäst på att minska klyftornaOxfam Launch theCommitment to Reducing Inequality Index, 

Rapporten som pdf 

Högre skatter gör folk lyckligare

”Sverige har världens högsta marginalskatt – och det från förhållandevis låga inkomster. Det är direkt skadligt för samhällsekonomin, och framför allt inte hållbart om Sverige vill fortsätta ha en skattefinansierad välfärd för alla”, skriver Christian Ekström och Sofia Linder, Skattebetalarna, i en debattartikel i dag i SvD.

De hänvisar till en ny rapport av nationalekonomen Fabian Wallen på Svenskt Näringsliv. Rapporten går inte att hitta på nätet. Söker man på Skattebetalarnas sajt hamnar man på debattörernas debattartikel.

Jag anser att debattörerna drar förhastade slutsatser ur mycket tveksamma kausalitet.
De jämför med Danmark och England utan att redovisa orsakssamband.Därför har även jag gjort en undersökning av skatter och deras samband.

Jag har jämfört dels de tio lägsta marginalskatteländerna med de tio länderna med högst marginalskatt och ur tillgänglig statistik jämfört marginalskatt med folkets lycka i respektive land, årsarbetstid i timmar och arbetslöshet i procent.

Min statistiksammanställning visar att folket i de länder som har höga marginalskatter är lyckligare och arbetar mindre än de som har låga marginalskatter.
Sambandet mellan marginalskatter och arbetslöshet är svårare att se, om det skulle finnas något.

Lägsta marginalskatterna i procent ordnade efter de tio lägsta till högre, (upplevd lycka rating), antal arbetade timmar och arbetslöshet i procent av arbetskraften.

Bulgarien 10    (105)          ?                 6.6 Ryssland 13      (49)            1978           ? Litauen 15        (52)            1860           8,1 Ungern 15        (75)            1749           4,3 Rumänien16     (57)            ?                 5,3 Estland 20        (66)            1852           5,5 Tjeckien 22       (23)            1779           3,2 Lettland  23      (54)            1903           9,0 Slovakien 25     (40)            1754           8,4 Brasilien 28      (22)            ?                 ?

Högsta marginalskatterna i procent Sverige 62      (10)            1612           6,4 Japan 56         (51)            1719           2,8 Danmark 56     (2)              1457          6,2 Österrike 55    (13)            1625           5,9 Finland 54        (5)             1646           8,8 Nederl. 52        (6)             1419           5,1 Belgien 50       (17)            1541           6,9 Slovenien 50    (62)           1676           7,6 Luxemburg 49  (18)           1507           6,0 Irland 48          (15)           1820           ? Portugal 48       (89)           1868           9,8

Ursäkta röran i tabellen men bloggprogrammet ställer till det.

Marginalskatt enligt Ekonomifakta 

World Happiness Report 2017 

Arbetstid enligt Ekonomifakta

Arbetslöshet enligt Ekonomifakta

Incitament, marginalskatt och Expressens ledarredaktion

Nyliberala politiker talar ofta om incitament.

Incitament är något som stimulerar visst beteende. Om man till exempel vill lära en hund att sitta vackert kan hundgodis, givet vid rätt tillfälle, vara ett incitament för jycken. Delfiner i delfinarier får fisk som incitament då de gör vissa konster. Cirkusen lär elefanter att dansa på bakbenen genom att belöna dem med jordnötter.

Ett incitament för att få människor att gå till jobbet är arbetslön.
Storföretagens verkställande direktörer måste exempelvis ha fyrtio gånger så hög lön som en industriarbetare annars är incitamentet för dåligt och då vill VD inte vara VD eller så flyttar han (det är vanligen en han) till ett annat land som förstått det där med incitament.
Det måste också finnas incitament för dem som utbildar sig till professorer, läkare, forskare eller verkställande direktörer.
Utan incitament vill ingen utbilda sig till sådana jobb.

Annat är det med incitamenten för de arbetslösa bidragstagarna.
För dem bör bidragen minskas så att de ska få incitament för att börja arbeta. Bara om bidragen är lägre än lönerna kommer de arbetslösa att söka jobb i stället för att gå och slå dank. Incitamentet för bidragstagarna är alltså så låga bidrag som möjligt.
Men det är ont om jobb vilket beror på att arbetsgivarna inte har incitament att giva arbete eftersom arbete kostar för mycket. Därför bör arbetsgivarna ges möjlighet att erbjuda de arbetslösa billigare och enkla jobb med lägre ingångslöner.
Riktigt hur det här ska gå ihop är inte riktigt utrett.
För om man först sänker bidragen för de arbetslösa och sedan även sänker ingångslönerna för att det ska bli fler jobb så blir ju incitamentet - skillnaden mellan arbetsförtjänst och bidrag - mindre för de arbetslösa att ta jobb. Då måste man ju antingen sänka bidragen ytterligare, annars försvinner ju incitamentet för de arbetslösa att arbeta. Eller så måste man åter höja lönerna. Och då försvinner åter arbetsgivarnas incitament att giva arbete.

Skatter minskar folks incitament att arbeta och tjäna pengar. Det gäller särskilt för höginkomsttagare.
Om staten snor alla pengar är det ju meningslöst att jobba. Och om ingen jobbar får inte staten några skattepengar på inkomster.
Danmark, Frankrike, Belgien, Finland och Österrike har högre skatter än Sverige inom EU.

Men Sverige har världens högsta marginalskatt, något som upprör Expressens ledarredaktion till den grad att de talar om ”perversa skatter”.

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.
När din totala inkomst däremot stiger över gränsen för statlig inkomstskatt betalar du drygt 500 kronor i skatt på varje extra intjänad tusenlapp. Marginalskatten stiger alltså gradvis med inkomsten. Först ökar den upp mot kommunalskattesatsen. När årsinkomsten sedan når 452 200 kronor, den nedre brytpunkten år 2017, börjar du betala statlig inkomstskatt. Då stiger marginalskatten till 52 procent.
Marginalskatten är inget problem för till exempel restaurang- och köksbiträden eller barnskötare som tjänar 265 500 om året. Och inte heller för genomsnittssvensken som tjänar 384 000 om året.
Men en hårt arbetande grupp som drabbas är mäklare inom finanssektorn med en medellön på 932400 om året, .
Visst är det perverst!

SCB, medellöner
Medlingsinstitutet, lönestatistik
Brytpunkt för statlig skatt

Makten över ditt liv

LO-kongressen har beslutat om att kräva en ny maktutredning.

Den förra initierades av den socialdemokratiska regeringen 1985 (Ju 1985:02). Slutrapporten kom 1990 och hade titeln Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44).

Makt kan betyda mycket. Bland annat individens makt över sitt eget liv. Men man kan också med makt mena institutionella politiska maktrelationer i samhället som till exempel riksdag och regering, EU och FN. Makten kan handla om styrkeförhållandena mellan arbetsmarknadens parter, om folkrörelsernas makt, maktförhållanden inom näringslivet och över kapitalet.

Makt kan alltså samtidigt handla både om dina egna valmöjligheter i vardagen och om det demokratiska samhällsinflytandet för medborgarna i stort.

Om man läser motionen till LO-kongressen, som kongressbeslutet bygger på, anar man att motionärerna avser den politiska makten.
”Det är med andra ord hög tid för en ny, grundlig genomlysning av de maktförhållanden som råder i Sverige. En sådan genomlysning skulle ge underlag för en bättre samhällsdiskussion och politiska reformer.”

Men en ny maktutredning, i löntagarnas intresse, borde även granska individernas makt över sina egna liv.

Inom den stora gruppen ”svenska folket” finns avsevärda skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförutsättningar. Här finns
- rika och fattiga, arbetande och arbetslösa, löntagare och kapitalägare,
- mäktiga och vanmäktiga, inflytelserika och folk utan inflytande,
- bildade och obildade, utbildade och outbildade, skolade och oskolade.

Det finns med andra ord en ekonomisk, social och kulturell rangordning som bildar en makthierarki.
Samhällshierarkin ger människor olika möjligheter att påverka det egna livet och ger den enskilde olika frihet att välja framtid och levnadsnivå. Kort sagt, makten över det egna livet, beror på var man står i samhällshierarkin.
En svensk VD har till exempel betydligt större makt över sin tillvaro än en arbetslös ensamstående tvåbarnsförälder.

Man kan fundera över vad de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna beror på. Och vad skillnaderna betyder för samhället, om de ska utjämnas och hur klyftorna i så fall ska minskas.
Vilka svenskar är rika och vilka är fattiga? Vilka har fått en bra utbildning? Vilka behöver ytterligare utbildning? Vilka har tillgång till juridisk hjälp när de behöver? Vilka behöver samhällets stöd och vilka har möjlighet att ge stödet?
Dessa frågor, och fler, är nödvändiga att få svar på inte minst för politiker som ska fatta beslut om hur samhällsöverskottet ska fördelas mellan olika grupper.

För att kunna få svar på dessa och andra frågor om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i det svenska samhället krävs ett verktyg som blottlägger och beskriver dessa skillnader och som ger en samlad kunskap om skillnaderna i hierarkin.

Sedan 2001, använder myndigheterna vid folkräkningarna indelningen National Statistics Socio-Economic Classification, NS-SEC eller på svenska socioekonomiska indelningen, SEI.

Grupp         Beskrivning                                                       
                                                                                          

1                Högre företagsledande och akademiska yrken                        
2                Lägre företagsledande och akademiska yrken                         
3                Yrken på mellannivå                                                             
4                Småföretagare och egenföretagare (ej akademiker)                
5                Lägre arbetsledande och tekniska yrken                                 
6                Halvrutinyrken                                                                     
7                Rutinyrken                                                                          
8                Aldrig arbetat eller långtidsarbetslösa                  

Statistiken riktar alltså in sig på olika yrkeskategorier som bara avser en del av de ekonomiska skillnaderna men som långt ifrån berättar hela sanningen.

Man måste förfina indelningen så att den ger en mer precis uppfattning om människors olika levnadsvillkor vad gäller de samlade ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna.

Alla tre faktorerna – ekonomisk status, social position och kulturell förmåga - växelverkar. De är var för sig orsak och verkan. God utbildning leder till bättre jobb som leder till högre inkomst som ger högre status.
Om du har rika välutbildade föräldrar med hög social status är chanserna större att de satsar på din framtid än om du föds i en ekonomiskt, socialt och kulturell fattig miljö.

Den som vill få grepp om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i samhället måste kunna använda en finare gruppindelning än SEI.
Men det finns ingen sammanfattande statistik över den svenska befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella status.

Den skulle annars kunna blottlägga och definiera följande sex samhällsgrupper.

11. Medborgare som har mycket god utbildning, intressanta och mycket välbetalda jobb, som bor i villor och äger sommarbostäder, äger kapital- och finanstillgångar, har kontaktnät i finans-, juridik-, politik- och näringslivskretsar och som är etablerade och uppskattade i samhället. Den här gruppen har inflytande inte bara sin egna ekonomiska, sociala och kulturella situation utan även över andra människors. Här ingår näringslivstoppar, kapitalägare och kapitalförvaltare. Människor med årsinkomst över 1 miljon kronor och som äger kapitaltillgångar på över en halv miljard.
Hit räknas de som förr kallades överklass.
 
  2. De som har regelbunden inkomst, bor hyggligt i bostadsrätt eller villa, har god eftergymnasial utbildning, kan unna sig utlandsresor, har sommarställe, kan hjälpa sina barn till utbildning och ekonomi, har kapitaltillgångar i aktier eller fonder på över en miljon. Inkomst över 500 000 kronor per år, har kontaktnät i politik-, kultur- och bankkretsar. Kallades förr övre medelklass.

  3. De som har gymnasial eller högre utbildning eller studerar till sådan, har heltidsarbete, hjälper sina barn till utbildning. Inkomst 200 000 – 500 000 kronor per år. Lägre medelklass. Använder samhällets kulturinstitutioner. Sitter i styrelser för företag, organisationer, institutioner eller är chefer för myndigheter. Löntagare, ombudsmän, småföretagare eller ensamföretagare.

   4. De som saknar privata kapitaltillgångar, bor i hyresrätt, saknar utbildning utöver grundskola och yrkesgymnasium, vars inkomst inte tillåter sparande, är delvis bidragsberoende men har mat på bordet varje dag, betalar skatt och sociala avgifter. Inkomst över 200 000 kronor om året. Är medlemmar i ett par eller några organisationer. Löntagare, småföretagare eller ensamföretagare.

  5. Löntagare som saknar arbete och utbildning, som bor osäkert, inkomst under 100 000 om året. Är bidragsberoende.

   6. De som är utanför samhället. Återfallskriminella i fängelse, prostituerade, missbrukare, hemlösa, människor som inte kan ta vara på sig själva, papperslösa, tiggare, människor som saknar deklarerad inkomst.

Individerna i de sex olika grupperna har mycket olika förutsättningar i sina liv. De har olika grader av frihet, olika konsumtionsmönster, olika behov av samhällsstöd, olika möjligheter att påverka sin livssituation, olika möjligheter att ge sina barn stöd för deras framtid. De har skilda behov när det gäller hur samhällsresurserna ska användas och fördelas på till exempel skola, vård och omsorg.

Utan en detaljerad socio-ekonomisk statistik blir det omöjligt att driva välfärds- och jämlikhetspolitik.
Och eftersom syftet med välfärds- och jämlikhetspolitik just är att ge den enskilde individen möjlighet att öka makten över det egna livet är statistiken viktig i sammanhanget.
Det är SCB som närmast borde tillhandahålla samlade uppgifter med information om svenska folkets skilda ekonomiska, sociala och kulturella tillstånd.

Låt alltså inte den nya maktutredningen enbart handla om politisk makt utan även om den enskilde människans ekonomiska, sociala och kulturella makt över sitt eget liv.

Maktutredningen måste bygga på en statistik som visar de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna och blottar samhällshierarkin. Och statistiken bör vara samlad i en databas som är tillgänglig på nätet.

LO-kongressen. Ny maktutredning. Motion 16.5 ”En nypolitisk ordning och behovet av en maktutredning”

SCB Socioekonomisk indelning, pdf

Tidigare inlägg på denna blogg

Begreppet invandrare är imbecillt

”Invandrare” är ett så grovt och generaliserande begrepp så att det är fullständigt meningslöst, för att inte säga imbecillt.

 

Inte minst eftersom de som avses i första hand är utvandrare.

I sin bästa tolkning kan ”invandrare” betyda utrikes födda. Mer än så säger inte begreppet.

Utrikes födda kan vara flyktingar från krig och elände eller så har de sökt sig till vårt land för att hitta arbete. Deras situation är helt olika.

Ändå används ”invandrare” i debatten som en gemensam beteckning på individer som är arbetskraft, kriminella, ömkansvärda, konstiga, tjusiga, lata, arbetssamma, svårbegripliga m.m.  Det vill säga precis som ”inrikes födda”.

Nu kommer statistik från SCB som berättar vilka jobb som ”utrikes födda” lyckats få i Sverige.

Inte oväntat dominerar hotell- och kontorsstädare. I den gruppen var knappt var tredje kvinna och mer än varannan man utrikesfödd år 2012.

Men samma statistik visar att ett annat vanligt yrke för utrikesfödda var läkare.

Städare och läkare. Bägge grupperna kallas för "invandrare" i debatten men de har mycket olika position i samhällshierarkin.
SCB:s statistik visar att de utrikes födda läkarna är gifta med varandra. På samma sätt är det med städarbetarna. De är gifta med varandra. Läkare och städare är inte gifta med varandra.

Det gäller säkert också inrikes födda.

Så vad säger begreppet ”invandrare”?