Visar inlägg med etikett kongress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kongress. Visa alla inlägg

onsdag 3 november 2021

Socialdemokraternas kongress, LO, SD och pensionerna

Idag inleds Socialdemokraternas kongress.
Socialdemokraternas är arbetarrörelsens politiska gren.

Den fackliga, det vill säga den civila samhällsgrenen, LO vill att Socialdemokraterna ska lägga fram förslag om höjda pensioner – även om det innebär att det kräver stöd av Sverigedemokraterna.

Det är klart att man inte kan strunta i vad en femtedel av riksdagens ledamöter anser. Sverigedemokraterna har ju 20 procent av riksdagsmandaten och vill höja pensionerna.
Naturligtvis kan man inte strunta i deras stöd.
Men en pensionsfråga som ska hålla några år bör ha stöd av de flesta av riksdagens partier.


S-kongressen 
Arbetsvärlden om pensionerna 
Svt LO öppnar för stöd av SD 




söndag 19 juni 2016

Makten över ditt liv




Den förra initierades av den socialdemokratiska regeringen 1985 (Ju 1985:02). Slutrapporten kom 1990 och hade titeln Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44).
Makt kan betyda mycket. Bland annat individens makt över sitt eget liv. Men man kan också med makt mena institutionella politiska maktrelationer i samhället som till exempel riksdag och regering, EU och FN. Makten kan handla om styrkeförhållandena mellan arbetsmarknadens parter, om folkrörelsernas makt, maktförhållanden inom näringslivet och över kapitalet.

Makt kan alltså samtidigt handla både om dina egna valmöjligheter i vardagen och om det demokratiska samhällsinflytandet för medborgarna i stort.

Om man läser motionen till LO-kongressen, som kongressbeslutet bygger på, anar man att motionärerna avser den politiska makten.
”
Det är med andra ord hög tid för en ny, grundlig genomlysning av de maktförhållanden som råder i Sverige. En sådan genomlysning skulle ge underlag för en bättre samhällsdiskussion och politiska reformer.”
Men en ny maktutredning, i löntagarnas intresse, borde även granska individernas makt över sina egna liv.
Inom den stora gruppen ”svenska folket” finns avsevärda skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförutsättningar. Här finns
- rika och fattiga, arbetande och arbetslösa, löntagare och kapitalägare,
- mäktiga och vanmäktiga, inflytelserika och folk utan inflytande,
- bildade och obildade, utbildade och outbildade, skolade och oskolade.
Det finns med andra ord en ekonomisk, social och kulturell rangordning som bildar en makthierarki.
Samhällshierarkin ger människor olika möjligheter att påverka det egna livet och ger den enskilde olika frihet att välja framtid och levnadsnivå. Kort sagt, makten över det egna livet, beror på var man står i samhällshierarkin.
En svensk VD har till exempel betydligt större makt över sin tillvaro än en arbetslös ensamstående tvåbarnsförälder.

Man kan fundera över vad de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna beror på. Och vad skillnaderna betyder för samhället, om de ska utjämnas och hur klyftorna i så fall ska minskas.
Vilka svenskar är rika och vilka är fattiga? Vilka har fått en bra utbildning? Vilka behöver ytterligare utbildning? Vilka har tillgång till juridisk hjälp när de behöver? Vilka behöver samhällets stöd och vilka har möjlighet att ge stödet?
Dessa frågor, och fler, är nödvändiga att få svar på inte minst för politiker som ska fatta beslut om hur samhällsöverskottet ska fördelas mellan olika grupper.
För att kunna få svar på dessa och andra frågor om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i det svenska samhället krävs ett verktyg som blottlägger och beskriver dessa skillnader och som ger en samlad kunskap om skillnaderna i hierarkin.
Sedan 2001, använder myndigheterna vid folkräkningarna indelningen National Statistics Socio-Economic Classification, NS-SEC eller på svenska socioekonomiska indelningen, SEI.
Grupp         Beskrivning                                                       
                                                                                          
1                Högre företagsledande och akademiska yrken                        
2                Lägre företagsledande och akademiska yrken                         
3                Yrken på mellannivå                                                             
4                Småföretagare och egenföretagare (ej akademiker)                
5                Lägre arbetsledande och tekniska yrken                                 
6                Halvrutinyrken                                                                     
7                Rutinyrken                                                                          
8                Aldrig arbetat eller långtidsarbetslösa                  

Statistiken riktar alltså in sig på olika yrkeskategorier som bara avser en del av de ekonomiska skillnaderna men som långt ifrån berättar hela sanningen.

Man måste förfina indelningen så att den ger en mer precis uppfattning om människors olika levnadsvillkor vad gäller de samlade ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna.
Alla tre faktorerna – ekonomisk status, social position och kulturell förmåga - växelverkar. De är var för sig orsak och verkan. God utbildning leder till bättre jobb som leder till högre inkomst som ger högre status.
Om du har rika välutbildade föräldrar med hög social status är chanserna större att de satsar på din framtid än om du föds i en ekonomiskt, socialt och kulturell fattig miljö.
Den som vill få grepp om de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna i samhället måste kunna använda en finare gruppindelning än SEI.
Men det finns ingen sammanfattande statistik över den svenska befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella status.

Den skulle annars kunna blottlägga och definiera följande sex samhällsgrupper.
11. Medborgare som har mycket god utbildning, intressanta och mycket välbetalda jobb, som bor i villor och äger sommarbostäder, äger kapital- och finanstillgångar, har kontaktnät i finans-, juridik-, politik- och näringslivskretsar och som är etablerade och uppskattade i samhället. Den här gruppen har inflytande inte bara sin egna ekonomiska, sociala och kulturella situation utan även över andra människors. Här ingår näringslivstoppar, kapitalägare och kapitalförvaltare. Människor med årsinkomst över 1 miljon kronor och som äger kapitaltillgångar på över en halv miljard.
Hit räknas de som förr kallades överklass.

 

  2. De som har regelbunden inkomst, bor hyggligt i bostadsrätt eller villa, har god eftergymnasial utbildning, kan unna sig utlandsresor, har sommarställe, kan hjälpa sina barn till utbildning och ekonomi, har kapitaltillgångar i aktier eller fonder på över en miljon. Inkomst över 500 000 kronor per år, har kontaktnät i politik-, kultur- och bankkretsar. Kallades förr övre medelklass.


  3. De som har gymnasial eller högre utbildning eller studerar till sådan, har heltidsarbete, hjälper sina barn till utbildning. Inkomst 200 000 – 500 000 kronor per år. Lägre medelklass. Använder samhällets kulturinstitutioner. Sitter i styrelser för företag, organisationer, institutioner eller är chefer för myndigheter. Löntagare, ombudsmän, småföretagare eller ensamföretagare.
   4. De som saknar privata kapitaltillgångar, bor i hyresrätt, saknar utbildning utöver grundskola och yrkesgymnasium, vars inkomst inte tillåter sparande, är delvis bidragsberoende men har mat på bordet varje dag, betalar skatt och sociala avgifter. Inkomst över 200 000 kronor om året. Är medlemmar i ett par eller några organisationer. Löntagare, småföretagare eller ensamföretagare.
  5. Löntagare som saknar arbete och utbildning, som bor osäkert, inkomst under 100 000 om året. Är bidragsberoende.
   6. De som är utanför samhället. Återfallskriminella i fängelse, prostituerade, missbrukare, hemlösa, människor som inte kan ta vara på sig själva, papperslösa, tiggare, människor som saknar deklarerad inkomst.

Individerna i de sex olika grupperna har mycket olika förutsättningar i sina liv. De har olika grader av frihet, olika konsumtionsmönster, olika behov av samhällsstöd, olika möjligheter att påverka sin livssituation, olika möjligheter att ge sina barn stöd för deras framtid. De har skilda behov när det gäller hur samhällsresurserna ska användas och fördelas på till exempel skola, vård och omsorg.

Utan en detaljerad socio-ekonomisk statistik blir det omöjligt att driva välfärds- och jämlikhetspolitik.
Och eftersom syftet med välfärds- och jämlikhetspolitik just är att ge den enskilde individen möjlighet att öka makten över det egna livet är statistiken viktig i sammanhanget.

Det är SCB som närmast borde tillhandahålla samlade uppgifter med information om svenska folkets skilda ekonomiska, sociala och kulturella tillstånd.
Låt alltså inte den nya maktutredningen enbart handla om politisk makt utan även om den enskilde människans ekonomiska, sociala och kulturella makt över sitt eget liv.

Maktutredningen måste bygga på en statistik som visar de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna och blottar samhällshierarkin. Och statistiken bör vara samlad i en databas som är tillgänglig på nätet.




torsdag 14 januari 2016

Nu djävlar får det vara nog!

Jag har tillhört olika fackförbund i femtio år, har varit facklig funktionär och aktivist, och har även som egen företagare och som pensionär varit arbetarrörelsen trogen. 
Drev en tid, ideellt, Internetplatsen ”Fackliga InternetJournalen” trots att LO-eliten motarbetade  den och förbunden i bästa fall nonchalerade initiativet. Under några år var jag svensk redaktör för LabourStart.  Även detta utan ersättning och utan uppskattning från fackliga ledare.
Har skrivit flera böcker för den fackliga verksamheten.

Men skandalerna inom Kommunals ledning får mig att tvivla – inte på arbetarrörelsen som idé – men på förbundens hierarkiska organisation och ombudsmannasystemet.

Något måste göras, snabbt och genomgripande. Det krävs en ordentlig och djupgående räfst.

1.       Alla ansvariga för att ett fackförbund driver företag och ordnar dyra spritfester bör avgå, på stört, utan några avgångsvederlag. Och om det inte går att gå runt funktionärsavtalen bör de ansvariga tvingas betala tillbaka medlemmarnas pengar med sina avgångsvederlag.
2.       Alla fackförbund inom LO och TCO bör ta kraftigt avstånd från händelserna i Kommunals ledning och fördöma dem.
3.       Journalister på samtliga fackförbundstidningar bör frigöras för att tillsammans granska samtliga LO-förbund i syfte att avslöja liknande tendenser inom den fackliga rörelsen.
4.       Inför varje förbundskongress bör samtliga kongressledamöter diskutera på vilket sätt den här typen av missförhållanden kan undvikas.

Aftonbladets artiklar om Kommunals skandalösa ledning:
AB-artikel 1 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070298.ab
AB Nyheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22085358.ab            





tisdag 14 januari 2014

Vänsterpartiet Utopisterna. Kongressbeslut i det blå.


Det är fel att beskylla V för att vara kommunister. Det var länge sedan en sådan beskyllning var berättigad.
Men utopister är de allt. Vänsterpartiet Utopisterna.
I varje fall talar ett par av kongressbesluten i helgen för detta.
Förbud mot vinster i vården och sex timmars arbetsdag är lika angelägna reformer som det socialistiska klasslösa samhället men frågan är hur och när de kan förverkligas.
Karl Marx kallade de socialistiska riktningar som försökte förverkliga socialismen inom ramen för det kapitalistiska systemet för utopiska socialister. Han varnade för dem och historien har visat att alla sådana försök, stora och små, hittills har misslyckats.
Den globala kapitalistiska samhällskroppen stöter bort främmande organismer.

Vinstförbud i vården
Privata investerare och kapitalägare kräver att få avkastning på sina satsade pengar. Så är det med all privat företagsamhet och det är en av grundbultarna i kapitalismen.

Förbud mot vinster i vården syftar till att hindra att vårdbolagen att göra överskott. Men ett förbud skapar fler problem än det löser.
Faktum är att 23 procent av hemtjänsten, 30 procent av primärvården, 21 procent av särskilt boende och 57 procent av personlig assistans är privat företagsamhet. De flesta av dessa företag återinvesterar sina överskott.
Ett vinstförbud skulle göra att dessa privata företag skulle försvinna och behöva skattefinansieras fullt ut.

En lagstiftning skulle orsaka en oändlig byråkrati och leda till svåra definitionsfrågor och omöjliga avvägningar. Vilka företag? Vilka vinster? Hur drar man gränserna mellan olika företag?

Om man vill hindra vårdföretag att dränera vården på resurser och att profitera på skattefinansierad verksamhet för att bygga upp privat kapital finns det mer realistiska vägar att gå än ett vinstförbud.
Se f.ö. mina tidigare inlägg i frågan.

Sex timmars arbetsdag
Sex timmars arbetsdag är en angelägen reform för många. Men problemet är att det finns ett starkt samband mellan arbetstid, löner, produktion, produktivitet och företagens lönsamhet. Ett lands samlade arbetstid är avgörande för produktionsresultatet, exporten, handelsutbytet och välståndet.

Föreställ dig att du är arbetsgivare och har en anställd. Du betalar den anställde för åtta timmars arbete fem dagar i veckan. Den anställde producerar en viss kvantitet produkter under dessa fyrtio timmar i veckan.
Du säljer produkterna på marknaden för ett pris som täcker lönekostnaden och dessutom ger ett visst överskott. Överskottet kan du bl.a. investera i nya produkter eller i en ökad verksamhet så att du kan anställa ytterligare en löntagare.

Men nu vill löntagaren arbeta endast sex timmar om dagen. Veckoarbetstiden blir trettio timmar, d.v.s. endast tre fjärdedelar av tidigare.

Som arbetsgivare kan du bemöta kravet på trettiotimmarsvecka genom att
a)    sänka lönen med en fjärdedel,
b)    kräva att arbetstakten ökar med en fjärdedel, så att löntagaren producerar lika mycket som tidigare men på en fjärdedels kortare tid,
c)    sälja endast tre fjärdedelar av tidigare kvantitet eller kvalitet.

Nu antar jag att V menar att löntagaren ska arbeta sex timmar med samma lön som under åtta timmar tidigare.
Det innebär att arbetsgivaren måste öka priset på den tillverkade produkten med en fjärdedel.

Det skulle kanske fungera om arbetsgivaren och löntagaren inte befunne sig i en värld där många miljoner företag och löntagare konkurrerar med varandra.
I många länder arbetar löntagarna fortfarande tolv timmar under veckans alla dagar. De tvingas att göra det eftersom alternativet är arbetslöshet och en värre fattigdom. 

Som arbetsgivare kan du alltså svara kravet på sex timmars arbetsdag genom att flytta ditt kapital och din produktion till något av dessa länder. Här hemma får löntagaren alltså inte två timmars arbetstidsförkortning utan åtta. Hen blir arbetslös.

En sänkning av arbetstiden i dag måste därför ske ungefär samtidigt i hela världen, precis som när den lagstadgade arbetstiden, kring 1919, fastställdes till åtta timmar om dagen.
Det var då som ILO formulerade kravet på 48 timmars arbetsvecka och som flertalet industrialiserade länder anslöt sig till. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.
I Sverige fastställdes 48-timmarsveckan i lag 1920.


Det är lätt att, med alla goda intentioner, falla i det utopiska hålet när man inte är medveten om vad kapitalismen är och om vad som skiljer den globala kapitalistiska världsordningen från nationella politiska idéer.

Men jag har inte kunnat finna något resonemang om kapitalismen på V:s kongress.

tisdag 23 april 2013

Konflikt är kul, demokrati är trist


Kom hem från Italien efter att den socialdemokratiska kongressen avslutats. Sökte information i medierna efter kongressbesluten om vinster i välfärden. Fann bara en förvirrande debatt om en Omar Mustafa om först valts in i partistyrelsen och efter en vecka kastas ut från s-ledningen.

Medierna hade helt tappat fokus på frågan om vinster i välfärden.
Det är naturligtvis helt ointressant att berätta om att socialdemokraternas kongressbeslut om vinster i välfärden är resultatet av en lång demokratisk process.

Meningsmotsättningarna har varit stora inom partiet. En ”vänster” har krävt omedelbart förbud mot vinster medan andra partimedlemmar har hävdat att ett förbud skulle vara omöjligt eller kontraproduktivt att genomföra.
Debatten inom partiet har varit hård.

Tack vare den demokratiska processen inom partiet kunde socialdemokraterna nu sätta ner foten och komma med en ståndpunkt som innebär att vinsterna starkt begränsas och det demokratiska inflytandet över skattepengarna säkras. Därmed mister frågan sin dramatik. Konflikt är kul, demokrati är trist.


Efter flera kompromissförslag enades kongressen om att

• ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägares vinstuttag. Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden.
• ”Det ska ställas krav på bemanning, personalkostnader eller andra kvalitetsrelaterade kostnader i välfärden, så att de inte kan vara väsentligt lägre i privata verksamheter än i motsvarande kommunal och landstingskommunal verksamheter.”
• ”Lagen om valfrihet ska inte vara obligatorisk, och bör dessutom förändras så att fri etablering inte längre är möjlig. Kommuner och landsting avgör om upphandlingar och valfrihetssystem ska riktas enbart till non profit-aktörer.”
• ”Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar (av friskolor). Det ska krävas ett samarbetsavtal med den offentliga huvudmannen för att etablera en ny fristående skola.”
Beslutet och kompromissen på kongressen är därför ett stort framsteg.

Motståndet är starkt. Företrädare för Svenskt Näringsliv, allianspartierna, de företag som tjänat på den gamla ordningen kommer att kämpa hårt för att få behålla ohämmade vinstuttag och profit på skattepengar.

Nu återstår för s att vinna en majoritet i parlamentet och i samhället för förslaget.
Socialdemokratin har därför fortfarande ett viktigt arbete framför sig i frågan.
Det slutliga resultatet kan kräva ytterligare kompromisser, för så fungerar demokratin.

De som alltid kräver allt eller intet kommer då att beskylla socialdemokratin för svek och förräderi och visar att de inte har lärt sig demokratins  och politikens förutsättningar.

Dessutom återstår huvudproblemet för välfärden. Hur ska samhällsresurserna räcka till behoven?


onsdag 3 april 2013

Vänsterns Don Quijote, skilj på idé och verklighet!

Kapitalismen är ett historiskt betingat ekonomiskt, socialt och kulturellt globalt system som under århundraden vuxit fram under människors strävanden och kamp för tillvaron. Kapitalismen föddes inte ur en idé utan är resultatet av människans kamp för tillvaron.
Däremot är liberalismen och socialismen idéer om hur vi människor ska ordna vår tillvaro i relation till denna kapitalistiska verklighet.
Det finns alltså en skillnad mellan idé och verklighet.

Som bekant har alla försök att ersätta kapitalismen med socialism misslyckats just av den enkla anledningen att kapitalismen är en verklighet och socialismen en idé. 
Man hör dock sällan, eller aldrig, socialistromantiker som Daniel Suhonen och Göran Greider försöka analysera kapitalismen. För dem tycks kapitalismen vara en ond idé som måste bekämpas med goda idéer. De vill ersätta kapitalismen med socialism.

Socialistromantikerna kan därför bekvämt bortse från alla de besvärliga strukturer som påverkar politikens villkor och som begränsar politikens möjligheter.
Suhonen och Greider anser att de funnit nyckeln till mänskligheten befrielse från de kapitalistiska fjättrarna och vill hjälpa oss andra att finna den. Daniel Suhonens artikelpå DN:s Kultursidor i dag, verkar handla om en socialdemokrati som gått förlorad. 

Enligt Suhonen finns det alltså en ren och oförfalskad socialdemokrati som
smutsats i politikens vardag.
Suhonen ser hur "vänstern sörjer en förlorad idé om socialism" som måste återvinnas. Därefter, genom idéernas och viljans makt, kan ett bättre samhälle uppstå. 

Att ”socialismen”, där den hittills praktiserats, bara har resulterat i elände för ”arbetarklassen” är en alltför svår verklighet att ta in. 
Hade bara idéerna varit de rätta skulle allt gått bra.Förnyelsen av partiet kan ske endast genom att återupprätta och putsa upp de gamla oförfalskade idéerna. 

Suhonens kritik av kapitalismen når aldrig fram utan blir i bästa fall till kritik av den borgerliga nyliberala politiken. Kritiken blir därmed impotent. 

Suhonen beskriver hur ”de som 1980 ville privatisera välfärden lyckades genomföra extrema samhällsförändringar” och menar att detta visar att” ingenting är omöjligt för viljan.”
”Hopplösheten har blivit vänsterns signum. I stället är det anpassning över hela linjen som gäller. Bakom den massiva omläggning som skett står tre decennier av systematisk avveckling av nästan allt socialdemokratin stod för.” skriver Suhonen.


Gör man en kritisk tillbakablick på 80 och 90-talen ser man att det var då politikerna tvingades inse att resurserna till välfärden minskade i förhållande till behoven som nyliberalerna lyckades trumfa igenom sin dogmatiska idé och omsätta den i praktisk politik. I den krassa ekonomiska verkligheten kom nyliberalernas lösning på problemet framstå som en del av lösningen på problemet. Särskilt som vänstern inget hade att sätta emot sedan statssocialismen kraschat i överallt i världen.


Socialistromantikerna saknar klasskampen eftersom de anser att klasskampen förs av massorna på barrikader med röda fanor och klingande spel.
”Klasskampen förs i dag bara uppifrån. Socialdemokratin riktar sig till medelklassen i storstäderna. Men arbetarklassen finns även när industrijobb blir tjänstejobb.”, skriver Suhonen.
Han glömmer då den fackliga delen av arbetarrörelsen.Där förs klasskampen dagligen och ständigt och av löntagare av olika kategorier. Inte så heroiskt utan grått och vardagligt.

Suhonen avslutar sin artikel med följande:”Av mig som intellektuell i denna rörelse krävs att jag försöker påminna socialdemokratin om dess egen uppgift. Inte för att partiets ledare har förstfödslorätt till regeringsmakten utan för att världen mer än någonsin behöver en prövande socialism.”

Min övertygelse är att kapitalismen går att förändra med idéer och med politik men först måste man kunna skilja på verklighet och idé.
Annars blir kampen en kamp mot väderkvarnar.



söndag 9 september 2012

Arbetarrörelsens syn på ”vinster i välfärden”



”Vad ligger egentligen bakom den upphetsade kampanjen mot företagande och valfrihet i sjukvård, utbildning och omsorg?” frågar sig P J Anders Linder i dagens SvD.
Jag förstår inte vad P J Anders Linder menar med ” den upphetsade kampanjen” och Linder ger inga referenser annat än till Ekots lördagsintervju med LO-ordföranden. Den kan knappast betecknas som en upphetsande kampanj.
Men när det gäller debatten om ”vinster i välfärden” blir känsloargumenten ofta starka och debatten mer grundad på ideologiska dogmer än på saklig analys av problemen.
En sak är säker:
Arbetarrörelsen måste snart klara ut vad LO-kongressen menade med sitt beslut att ”En non profit-princip ska vara rådande inom vård, skola och omsorg.” och förtydliga SAP-kongressens 2009 inställning att vinster ska tillåtas inom välfärden.
De som rätt och slätt kräver ”förbud mot vinster i välfärden” måste tala om hur detta ska ske och vilka konsekvenser ett sådant förbud kan föra med sig.
Vänstern borde ha lärt sig att det inte räcker med goda syften och föresatser och att djävulen gömmer sig i detaljerna.
Här är några frågor i sammanhanget:
·         Välfärden blir allt mer krävande i förhållande till resurserna. Det stora och grundläggande problemet i välfärden är att den blir allt dyrare och kräver allt större resurser medan skatteinkomsterna blir allt lägre i förhållande till kostnaderna. Hur kan detta problem lösas?
·         Privatisering.
Om man vill ha bort privatiseringen inom välfärden. Vilken privatisering talar man i så fall om?
Menar man den där staten, landsting och kommuner köper tjänster av privata företag?
Eller avser man privata företag som äger och driver verksamheter inom välfärden?
·         Vad menar man med vinst?
Enligt NE avses med vinst då intäkterna är större än kostnaderna.
Ska det förbjudas att intäkterna blir större än kostnaderna?
Vinster kan ju uppstå även i nonprofitorganisationer. Ska dessa vinster förbjudas?
Är det den i bokslutet redovisade vinsten som ska förbjudas?
Hur hindrar man företag att gömma dessa vinster?
Om överskottet/vinsten betalas ut till ägarna är det en vinstutdelning. Är det utdelningarna man vill förbjuda?
·         Hur stor andel i välfärden drivs av privata företag? Hur stor andel i välfärdens investeringar täcks av privat kapital?
Hur stor andel i välfärdens investeringar täcks av skattepengar?
Hur beroende är de privata företagen inom välfärden av skattefinansiering?
Hur beroende av privata företag är välfärden?
Det skadar inte att grunda sina beslut på fakta. Tyvärr är sådana svåra att finna i debatten.
·         Vilka företag inom välfärden ska få vinstförbud? Privatläkare? Företag som levererar varor och tjänster till välfärden? Hemtjänsten?
Enligt ”Den offentliga marknaden 2011” utgiven av Dagens Samhälle används lika mycket pengar som går till välfärdsföretagen (skola, vård och omsorg) för att köpa relaterade välfärdstjänster som skolskjuts, läromedel, färdtjänst, ambulans, läkemedel, tandvård och medicinsk teknik. Vilka sektorer ska få vinstförbud?
Många företag inom välfärden har verksamheter inom olika sektorer av välfärdsområdet.
Hur gör man avgränsningar?
·         Hur ska ett vinstförbud utformas? Ska staten genom lagstiftning endast tillåta företag som återför vinsten i verksamhet att verka inom välfärden?
Lagstiftning? En Övervakningsapparat måste tillsättas. Var tas resurserna till detta? Polisen?
Ska skattepengarna fördelas så att privata företag får en lägre ersättning än NGO:s? Hur rimmar det med lagstiftning om offentlig upphandling, konkurrensneutralitet och gällande konkurrensregler?
Några av de NGO-företag som verkar inom välfärden hittar du här:

En ändring av lagarna blir en lång och utdragen process.
·         Ska staten, kommuner och landsting ta över de verksamheter som idag drivs av privata företag? Vilka konsekvenser har det för skattebetalarna?

Vilka alternativ finns för att hindra att skattepengar förs över till privata investerare och profitörer?

Senaste bloggat om vinster i välfärden