Något om näringslivets samhällsansvar

”Företagens uppgift är att erbjuda produkter och tjänster som människor vill ha, och god avkastning åt sina ägare. ”

Så vackert formulerat om näringslivet!

Samma företeelse kan uttryckas så här, mycket fulare:
”Kapitalister satsar kapital i företag som producerar för marknaden. Motivet är att kapitalägaren därmed vill få vinst på satsat kapital.”

Ingen av satserna är direkt lögn. Och det finns en sanning i bägge. Men den vackra är något idylliskt förskönande och den andra beskriver något av en krass verklighet.
Formuleringarna uttrycker helt olika syn på näringslivets funktion i samhället.

Den första meningen är formulerad av SvD ledarskribent Peter Wennblad i dagens ledare
”Nu får näringslivet helvetet det bett om”

Innan Wennblad blev ledarskribent i SvD var han lobbyist på kommunikationsbyrån Paues Åberg, redaktionschef på Gotlands Allehanda, chefredaktör på tidskriften Moderna Tider och redaktör på Magasinet Neo, samt lokalpolitiker (M) på Gotland. Så här skriver han bland annat i dagens ledare:

”Under 2000-talet har stora delar av näringslivet skaffat sig en ny överideologi. Företagens uppgift är numera, enligt dem själva, inte i första hand att erbjuda produkter och tjänster människor vill ha, och god avkastning åt sina ägare. Nu ska de åstadkomma samhällsnytta. Ha högre syften. En modern entreprenör identifierar sig snarare som aktivist i palestinasjal än som direktör i slips.”
Det är för djävligt och kommer att leda till kommunism, anser Wennblad.

En något annan infallsvinkel på näringslivet har Max Koch som är professor i socialt arbete och forskar om hållbar välfärd och ekonomisk nerväxt, som på engelska kallas för degrowth. Han menar att vi måste växla ner på konsumtionstakten för att kunna leva socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart.
Tillsammans med andra forskare har han ställt frågor till 1500 svenskar om vad de anser om olika policyåtgärder som skulle kunna leda till minskad konsumtion, samt social utjämning.

Fem olika ekosociala policys föreslås:
1. ett övre inkomsttak på knappt 1,5 miljoner kronor/år
2. Förmögenhetsbeskattning
3. Basinkomst
4. förkortad arbetstid
5. samt skatt på köttkonsumtion

Mest positivt inställda var de som svarade till minskad arbetstid (52 procent) och förmögenhetsbeskattning (42 procent). Minst stöd fanns för basinkomst (18 procent) och inkomsttak (25 procent). Cirka 30 procent av deltagarna tyckte att hårdare beskattning på köttkonsumtion skulle vara bra.

Nu får näringslivet helvetet det bett om

Hållbar välfärd för nya generationens socialpolitik

 

 

Vänsterpartiet Utopisterna. Kongressbeslut i det blå.

Det är fel att beskylla V för att vara kommunister. Det var länge sedan en sådan beskyllning var berättigad.

Men utopister är de allt. Vänsterpartiet Utopisterna.

I varje fall talar ett par av kongressbesluten i helgen för detta.

Förbud mot vinster i vården och sex timmars arbetsdag är lika angelägna reformer som det socialistiska klasslösa samhället men frågan är hur och när de kan förverkligas.

Karl Marx kallade de socialistiska riktningar som försökte förverkliga socialismen inom ramen för det kapitalistiska systemet för utopiska socialister. Han varnade för dem och historien har visat att alla sådana försök, stora och små, hittills har misslyckats.

Den globala kapitalistiska samhällskroppen stöter bort främmande organismer.

Vinstförbud i vården

Privata investerare och kapitalägare kräver att få avkastning på sina satsade pengar. Så är det med all privat företagsamhet och det är en av grundbultarna i kapitalismen.

Förbud mot vinster i vården syftar till att hindra att vårdbolagen att göra överskott. Men ett förbud skapar fler problem än det löser.
Faktum är att 23 procent av hemtjänsten, 30 procent av primärvården, 21 procent av särskilt boende och 57 procent av personlig assistans är privat företagsamhet. De flesta av dessa företag återinvesterar sina överskott.
Ett vinstförbud skulle göra att dessa privata företag skulle försvinna och behöva skattefinansieras fullt ut.

En lagstiftning skulle orsaka en oändlig byråkrati och leda till svåra definitionsfrågor och omöjliga avvägningar. Vilka företag? Vilka vinster? Hur drar man gränserna mellan olika företag?

Om man vill hindra vårdföretag att dränera vården på resurser och att profitera på skattefinansierad verksamhet för att bygga upp privat kapital finns det mer realistiska vägar att gå än ett vinstförbud.
Se f.ö. mina tidigare inlägg i frågan.

Sex timmars arbetsdag

Sex timmars arbetsdag är en angelägen reform för många. Men problemet är att det finns ett starkt samband mellan arbetstid, löner, produktion, produktivitet och företagens lönsamhet. Ett lands samlade arbetstid är avgörande för produktionsresultatet, exporten, handelsutbytet och välståndet.

Föreställ dig att du är arbetsgivare och har en anställd. Du betalar den anställde för åtta timmars arbete fem dagar i veckan. Den anställde producerar en viss kvantitet produkter under dessa fyrtio timmar i veckan.
Du säljer produkterna på marknaden för ett pris som täcker lönekostnaden och dessutom ger ett visst överskott. Överskottet kan du bl.a. investera i nya produkter eller i en ökad verksamhet så att du kan anställa ytterligare en löntagare.

Men nu vill löntagaren arbeta endast sex timmar om dagen. Veckoarbetstiden blir trettio timmar, d.v.s. endast tre fjärdedelar av tidigare.

Som arbetsgivare kan du bemöta kravet på trettiotimmarsvecka genom att

a)    sänka lönen med en fjärdedel,

b)    kräva att arbetstakten ökar med en fjärdedel, så att löntagaren producerar lika mycket som tidigare men på en fjärdedels kortare tid,

c)    sälja endast tre fjärdedelar av tidigare kvantitet eller kvalitet.

Nu antar jag att V menar att löntagaren ska arbeta sex timmar med samma lön som under åtta timmar tidigare.
Det innebär att arbetsgivaren måste öka priset på den tillverkade produkten med en fjärdedel.

Det skulle kanske fungera om arbetsgivaren och löntagaren inte befunne sig i en värld där många miljoner företag och löntagare konkurrerar med varandra.

I många länder arbetar löntagarna fortfarande tolv timmar under veckans alla dagar. De tvingas att göra det eftersom alternativet är arbetslöshet och en värre fattigdom. 

Som arbetsgivare kan du alltså svara kravet på sex timmars arbetsdag genom att flytta ditt kapital och din produktion till något av dessa länder. Här hemma får löntagaren alltså inte två timmars arbetstidsförkortning utan åtta. Hen blir arbetslös.

En sänkning av arbetstiden i dag måste därför ske ungefär samtidigt i hela världen, precis som när den lagstadgade arbetstiden, kring 1919, fastställdes till åtta timmar om dagen.

Det var då som ILO formulerade kravet på 48 timmars arbetsvecka och som flertalet industrialiserade länder anslöt sig till. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.
I Sverige fastställdes 48-timmarsveckan i lag 1920.

Det är lätt att, med alla goda intentioner, falla i det utopiska hålet när man inte är medveten om vad kapitalismen är och om vad som skiljer den globala kapitalistiska världsordningen från nationella politiska idéer.

Men jag har inte kunnat finna något resonemang om kapitalismen på V:s kongress.

Flamman
Vänsterpartiets kongress

SvD

DI

Sänkt arbetstid är en internationell fråga

Världens ekonomier utgör ett månfacetterat helt. Det finns inga fristående ekonomiska öar i den globala kapitalismen.
Ekonomins grundvalar, arbetet och produktionen, är global.
Världskonkurrensen tvingar produktionen att flytta dit arbetskraften är billigast och där löntagarna kan pressas på största möjliga effektivitet. Varumarknaden och kapitalmarknaden är global.

Det här vet alla, ändå så händer det att politiker försöker lösa problem som om Sveriges ekonomi var en självständig enhet.
Förslaget om kortare arbetstid i Sverige bygger på en sådan illusion.

Jag kanske genast bör deklarera att jag anser att arbetstiden för flertalet löntagare bör förkortas med bibehållen lön. Jg är alltså för arbetstidsförkortning.

Men tyvärr förhindrar den globala kapitalismen en sänkning i ett enskilt land.
Och de löntagare som för övrigt bäst behöver en arbetstidsförkortning med bibehållen eller ökad lön finnas på andra håll i världen. Många har ännu inte uppnått åttatimmars arbetsdag.

Frågan om arbetstidsförkortningen har varit en internationell fråga under hela 1900-talet.
Den senaste stora arbetstidsförkortningen inleddes på den internationella socialistiska kongressen 1866 då frågan om arbetstidsförkortning var ett av huvudnumren.
1917 fanns ett allvarligt hot mot den bestående världsordningen genom den ryska revolutionen och ett antal arbetaruppror i Europa och USA. Skrämda av detta hot gick arbetsgivarna och storkapitalet med på kravet om arbetstidsförkortningen.

I slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.
Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien undertecknade konventionen direkt. Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.

I Sverige tillsatte den nytillträdda liberala-socialdemokratiska koalitionsregeringen, den 15 februari 1918, en kommitté – ”Arbetstidskommittén”– med uppgift att snabbt utreda frågan och komma med förslag. Kommittén föreslog att 48-timmarsvecka skulle införas, vilket fastställdes i lag 1920.

Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes alltså i flera länder ungefär samtidigt.

Problemet med att införa arbetstidsförkortning i ett enskilt land är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.

Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.

Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att lönearbetarnas löner antingen sänks i relation till arbetstidsförkortningen, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

Apropå debattartikel i dagens DN

Paradiset finns inte här

Fördrivna ur Paradiset blev Adams och Evas ättlingar tvungna att arbeta och slita för sin överlevnad.
Sedan dess har Människan längtat tillbaka till Paradiset och ett liv utan arbete.
De som under halva sin vakna tid lever fjättrade vid sina arbetsplatser med monotona arbetsuppgifter i tunga slitsamma jobb, längtar naturligtvis bort från arbetet.
De flesta människor vill ha kortare arbetstid för att ägna sin fria tid åt sådana sysslor som de själva väljer, som stimulerar deras utveckling och som ger deras liv mening.
Följaktligen har socialistiska utopier målat upp ett framtida samhälle, det kommunistiska, där produktivkrafterna utvecklats så mycket att människorna befriats från lönearbetets tvång.
Det kan därför tyckas som en arbetstidsförkortning borde vara ett vänsterprojekt och att detta skulle innebära ett steg närmare Paradiset.

Problemet är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.
Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen t.ex. gentemot Kina. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.
Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att de svenska lönearbetarnas löner antingen sänks lika mycket som arbetstiden, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

DN
SVT
Metro
Allehanda.se
NSD
Miljöpartiet

DN
Norran
Expressen
SvD

Kronblomeriet leder bakåt

”Genom att minska arbetstiden skulle vi få fler jobb, minskad miljöbelastning och ökad jämställdhet”, skriver FI:s talesperson Gudrun Schyman och EU- parlamentarikern Carl Schlyter (MP) i dagens SvD. De vill se 30-timmarsveckan förverkligad till år 2020.
En vacker vision på väg mot Paradiset. Men det är bara ett krux. Vi lever i en kapitalistisk värld.

Jag antar att skribenterna med ”vi” menar oss som bor och arbetar i Sverige.
Om vi i Sverige, ensidigt, minskar arbetstiden innebär det att Sverige producerar mindre eller långsammare än andra länder. Det blir mindre uträttat per arbetare och producent. Det innebär att vi i Sverige tappar i konkurrenskraft i förhållande till övriga världen.
Ett sånt tapp innebär lägre levnadsstandard och mindre resurser för vår välfärd.
Kinas, Indiens och Brasiliens ekonomiska framgångar har inte skett genom förkortad arbetstid, utan genom att fler arbetar längre och effektivare.

Om vi, i Sverige, till 2020 minskade vår arbetstid med 25 procent som skribenterna föreslår skulle vi få mer ledighet men lägre inkomster.

Kapitalismens globala och järnhårda ”lagar” tvingar oss att konkurrera med arbete, med produktion, med kapital. Vi måste ständigt öka produktiviteten för att hävda oss gentemot andra.
Sådan är kapitalismen. Kronblomeriet leder bakåt.

När 8-timmars arbetstid infördes skedde det genom en global överenskommelse mellan världens ledande industriländer.
Om skribenternas förslag ska uppfattas som realistiskt krävs åtminstone en liknande överenskommelse mellan alla producerande länder. Vi väntar på Schyman/ Schlyters förslag om hur det ska gå till.