Produktivitet inom offentlig sektor en fråga för vänstern

Managementkonsulterna McKinsey & Co har i en rapport ”Tillväxt och förnyelse i den svenskaekonomin” slagit fast att kraven på den offentliga sektorn ökar.

-      Allt färre kommer att behöva försörja fler.

För varje heltidsarbetande person kommer att finnas en och en halv person som inte förvärvsarbetar 2030.

-       Förväntningar på kvalitet och omfattning av välfärdstjänster ökar när levnadsstandarden stiger.

Detta ställer krav på den offentliga sektorn att antingen öka utgifterna eller minska kostnaderna.

Utredarna refererar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som har visat att om kraven ska mötas finansieringsvägen kan kommun- och landstingsskatten behöva höjas med nära hälften (vilket motsvarar en ökning från dagens nivå på cirka 30 procent till cirka 50 procent) de närmaste 20-30 åren.

Detta är politiskt omöjligt säger utredarna.

Utredarna föreslår i stället:

1. Höj produktiviteten väsentligt inom offentlig sektor. Produktiviteten i den offentliga sektorn kan höjas 25-30 procent de närmaste 10 åren (med bibehållen kvalitet).

2. Höj tillväxten inom lokala tjänster genom en andra våg av om- och avregleringar. Detta verktyg användes framgångsrikt av Sverige på 1980- och 1990-talen, men det finns många områden kvar att åtgärda. Ett lämpligt angreppssätt kan vara att systematiskt arbeta bort tillväxthämmande regleringar bransch för bransch i samarbete mellan politiker, arbetsgivare och fackliga organisationer.

3. Ökad innovationsproduktivitet.
4. Gör Sverige till en världsledande utbildningsnation.
5. Öka andelen av befolkningen som arbetar

Utredningen pekar dock att det finns betydande svårigheter när det gäller att mäta produktiviteten inom offentlig sektor.

 Men en dogmatiker som P J Anders Linder på SvD går naturligtvis i spinn. Han tycker att eftersom Sveriges tillverkningsindustri har rationaliserat så att produktiviteten har ökat med fenomenala 5,7 procent om året under perioden 1993–2007, vilket är klart bättre än man lyckats med i USA och dubbelt så bra som industrin i EU15, så måste den offentliga sektorn kunna göra detsamma. Häpp!

Analogt med detta resonemang borde t.ex. SvD kunna rationalisera ledarskriveriet.
1. Avskeda alla ledarskribenter på SvD och konkurrensutsätt ledarskriveriet. Håll ledarsidan öppen för alla journalister och publicera den som är billigast.
2. Inför en begränsning av teckenmängden i ledare till 400 nedslag.
3. Publicera ledaren på nätet och ersätt ledarsidan i den tryckta tidningen med annonser.

Så visst kan man rationalisera både här och där.

Men problemen som McKinsey & Co redovisar kan inte avvisas med dogmatisk retorik utan bör tas på större allvar, inte minst av vänstern.

Sänkt arbetstid är en internationell fråga

Världens ekonomier utgör ett månfacetterat helt. Det finns inga fristående ekonomiska öar i den globala kapitalismen.
Ekonomins grundvalar, arbetet och produktionen, är global.
Världskonkurrensen tvingar produktionen att flytta dit arbetskraften är billigast och där löntagarna kan pressas på största möjliga effektivitet. Varumarknaden och kapitalmarknaden är global.

Det här vet alla, ändå så händer det att politiker försöker lösa problem som om Sveriges ekonomi var en självständig enhet.
Förslaget om kortare arbetstid i Sverige bygger på en sådan illusion.

Jag kanske genast bör deklarera att jag anser att arbetstiden för flertalet löntagare bör förkortas med bibehållen lön. Jg är alltså för arbetstidsförkortning.

Men tyvärr förhindrar den globala kapitalismen en sänkning i ett enskilt land.
Och de löntagare som för övrigt bäst behöver en arbetstidsförkortning med bibehållen eller ökad lön finnas på andra håll i världen. Många har ännu inte uppnått åttatimmars arbetsdag.

Frågan om arbetstidsförkortningen har varit en internationell fråga under hela 1900-talet.
Den senaste stora arbetstidsförkortningen inleddes på den internationella socialistiska kongressen 1866 då frågan om arbetstidsförkortning var ett av huvudnumren.
1917 fanns ett allvarligt hot mot den bestående världsordningen genom den ryska revolutionen och ett antal arbetaruppror i Europa och USA. Skrämda av detta hot gick arbetsgivarna och storkapitalet med på kravet om arbetstidsförkortningen.

I slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.
Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien undertecknade konventionen direkt. Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.

I Sverige tillsatte den nytillträdda liberala-socialdemokratiska koalitionsregeringen, den 15 februari 1918, en kommitté – ”Arbetstidskommittén”– med uppgift att snabbt utreda frågan och komma med förslag. Kommittén föreslog att 48-timmarsvecka skulle införas, vilket fastställdes i lag 1920.

Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes alltså i flera länder ungefär samtidigt.

Problemet med att införa arbetstidsförkortning i ett enskilt land är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.

Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.

Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att lönearbetarnas löner antingen sänks i relation till arbetstidsförkortningen, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

Apropå debattartikel i dagens DN

Löner och kapital

Under de senaste tjugofem åren har de nominella löneökningarna varit mindre än ökningen av företagens bärkraft eller betalningsförmåga, rapporterar Statistiska Centralbyrån, SCB, i dag.

Under 1980–2005 ökade den genomsnittliga produktiviteten i näringslivet med 3,0 procent årligen. Samtidigt steg priserna med i genomsnitt 3,3 procent per år. Sammanlagt ökade bärkraften eller betalningsförmågan i näringslivet med i genomsnitt 6,4 procent per år. Under samma period var den genomsnittliga nominella löneökningen i näringslivet 5,5 procent per år.
Lönernas andel av förädlingsvärdet har haft en nedgående trend sedan början av 1980-talet. Löneandelen har sjunkit från ca 55 procent till endast 45 procent år 2005. Löneandelen skiljer sig betydligt åt mellan olika branscher, vilket troligen främst hänger samman med hur mycket kapital per anställd som produktionen kräver. Ju mer kapitalintensiv verksamheten är, desto lägre är löneandelen.
Så nu vet du det.