Vänsterns Don Quijote, skilj på idé och verklighet!

Kapitalismen är ett historiskt betingat ekonomiskt, socialt och kulturellt globalt system som under århundraden vuxit fram under människors strävanden och kamp för tillvaron. Kapitalismen föddes inte ur en idé utan är resultatet av människans kamp för tillvaron.
Däremot är liberalismen och socialismen idéer om hur vi människor ska ordna vår tillvaro i relation till denna kapitalistiska verklighet.
Det finns alltså en skillnad mellan idé och verklighet.

Som bekant har alla försök att ersätta kapitalismen med socialism misslyckats just av den enkla anledningen att kapitalismen är en verklighet och socialismen en idé. 
Man hör dock sällan, eller aldrig, socialistromantiker som Daniel Suhonen och Göran Greider försöka analysera kapitalismen. För dem tycks kapitalismen vara en ond idé som måste bekämpas med goda idéer. De vill ersätta kapitalismen med socialism.

Socialistromantikerna kan därför bekvämt bortse från alla de besvärliga strukturer som påverkar politikens villkor och som begränsar politikens möjligheter.Suhonen och Greider anser att de funnit nyckeln till mänskligheten befrielse från de kapitalistiska fjättrarna och vill hjälpa oss andra att finna den. Daniel Suhonens artikelpå DN:s Kultursidor i dag, verkar handla om en socialdemokrati som gått förlorad. 

Enligt Suhonen finns det alltså en ren och oförfalskad socialdemokrati som
smutsats i politikens vardag.
Suhonen ser hur "vänstern sörjer en förlorad idé om socialism" som måste återvinnas. Därefter, genom idéernas och viljans makt, kan ett bättre samhälle uppstå. 
Att ”socialismen”, där den hittills praktiserats, bara har resulterat i elände för ”arbetarklassen” är en alltför svår verklighet att ta in. 
Hade bara idéerna varit de rätta skulle allt gått bra.Förnyelsen av partiet kan ske endast genom att återupprätta och putsa upp de gamla oförfalskade idéerna. 

Suhonens kritik av kapitalismen når aldrig fram utan blir i bästa fall till kritik av den borgerliga nyliberala politiken. Kritiken blir därmed impotent. 

Suhonen beskriver hur ”de som 1980 ville privatisera välfärden lyckades genomföra extrema samhällsförändringar” och menar att detta visar att” ingenting är omöjligt för viljan.”
”Hopplösheten har blivit vänsterns signum. I stället är det anpassning över hela linjen som gäller. Bakom den massiva omläggning som skett står tre decennier av systematisk avveckling av nästan allt socialdemokratin stod för.” skriver Suhonen.

Gör man en kritisk tillbakablick på 80 och 90-talen ser man att det var då politikerna tvingades inse att resurserna till välfärden minskade i förhållande till behoven som nyliberalerna lyckades trumfa igenom sin dogmatiska idé och omsätta den i praktisk politik. I den krassa ekonomiska verkligheten kom nyliberalernas lösning på problemet framstå som en del av lösningen på problemet. Särskilt som vänstern inget hade att sätta emot sedan statssocialismen kraschat i överallt i världen.

Socialistromantikerna saknar klasskampen eftersom de anser att klasskampen förs av massorna på barrikader med röda fanor och klingande spel.
”Klasskampen förs i dag bara uppifrån. Socialdemokratin riktar sig till medelklassen i storstäderna. Men arbetarklassen finns även när industrijobb blir tjänstejobb.”, skriver Suhonen.
Han glömmer då den fackliga delen av arbetarrörelsen.Där förs klasskampen dagligen och ständigt och av löntagare av olika kategorier. Inte så heroiskt utan grått och vardagligt.

Suhonen avslutar sin artikel med följande:”Av mig som intellektuell i denna rörelse krävs att jag försöker påminna socialdemokratin om dess egen uppgift. Inte för att partiets ledare har förstfödslorätt till regeringsmakten utan för att världen mer än någonsin behöver en prövande socialism.”

Min övertygelse är att kapitalismen går att förändra med idéer och med politik men först måste man kunna skilja på verklighet och idé.
Annars blir kampen en kamp mot väderkvarnar.