Skillnaden mellan social liberalism och idiotisk

Ordet idiot kommer av grekiskans ”idios” (egen) och avsåg ursprungligen en människa som ställde sig utanför samhällsgemenskapen.

Fundamentalistiska nyliberaler i dagens värld tänker sig väljarna som om de (väljarna alltså) vore en samling idioter i denna ursprungliga mening. Ett exempel:

”Att vänstern anser staten lämpligast som varje löntagares förmyndare vet vi. Det har sin grund i den planekonomiska synen enligt vilken den politiska eliten är bättre lämpad än medborgarna att skapa och fördela välstånd.
Borgerlighetens ansvar är ett annat. Den bör inte anträda skattedebatten utifrån statens och finansdepartementets problemformulering, utan i stället driva diskussionen om varje persons makt att kunna påverka sin egen situation.”
Orden är Maria Ludvigssons i dagens SvD Ledare ”Skatt handlar om makt”

Typiskt idiotiskt. Gemensamheten, i det här fallet representerat av de valda politikerna, riksdag och regering, är fiender till individen, varje medborgare sköter sig själv bäst. Politikernas uppgift är att sänka och avskaffa skatterna, privatisera välfärden, låta marknaden lösa alla samhällsproblem utom möjligen det nationella försvaret.

En social liberal däremot håller individens frihet lika högt som den idiotiske men inser samtidigt att alla individer inte har samma chanser i samhället, att det finns individuella behov som kan tillgodoses endast genom att många samverkar och att en del problem är gemensamma och därför måste lösas genom att alla hjälps åt.
Skatternas och statens uppgift är att ge medborgaren trygghet, skydda medborgarna från all ekonomisk, social och kulturell exploatering samtidigt som individens frihet värnas.

Idiotliberalerna ser det enskilda företaget som högsta sociala enhet men de inser inte att dagens företag inte sällan är större, starkare och mäktigare än många stater. De flesta av dagens företag är inte ens privata utan i många meningar sociala enheter.

De fundamentalistiska liberalerna utgår dogmatiskt från Adam Smiths (1723 - 1790) liberalism. Smiths geniala iakttagelser av samhället byggde dock på företeelser som var samtida med Gustaf III.

De sociala liberalerna däremot har insett att dagens samhälle ställer andra krav än då.

SvD:s gulliga kapitalism

Ibland är SvD:s ledarkommentarer nästan rörande, fågna som de är i en liberal idyllisering av kapitalismen. Som idag.
Med utgångspunkt från Onffs konkurs konstaterar ledarredaktören att det är bra med konkurrens och meddelar förnumstigt att en del företag går under i konkurrensen och att detta gynnar konsumenterna.
På sin tid konstaterade den geniale Adam Smith detsamma, men det var på Gustav III:s och Bellmans tid. Smith hade rätt om den tidens konkurrens, företag och kapitalism. Och kanske har hans iakttagelse relevans även för dagens lanthandlar, tobaksaffärer och pizzerior. Och möjligen också för elektromikhandeln.
Men gäller konkurrensteorin även i dagens internationella kapitalism och konkurrensen på olika globala marknadsnivåer ? Har inte en del förändrats sedan Gustav III? Kan den förändringen möjligen ha påverkat de ekonomiska modeller som har sin grund i den gode Smith?

Smith hadet.ex. inte en aning om dagens globala bilindustri, dagens oljemarknad och finansiella system.
Företagen är multinationella, kapitalmarknaden är global och framför allt: företagens samhällspåverkan är oerhört mycket större än i Bellmans dagar. Kapitalet och samhället är internationell ömsesidigt beroende av varandra.
Men SvD:s ledarkommentator hytter med sin lilla näve åt alla som inte tänker lika liberaldogmatiskt.
Det är nästan gulligt.
AB

Dumliberaler och vulgohöger

Borgerlighetens politiska förvillelse är tämligen konstant.
Men givetvis finns det en borgerlighet som vägleds av socialt engagemang och med genomtänkta liberala eller borgerliga idéer och ideal.
Men nu handlar det om de andra, de extrema.

Liberaldogmatikerna. Företräder ett fundamentalistiskt s.k. ”nyliberalt” sätt att tolka vår kapitalistiska värld. Grundar sitt dogmatism på vantolkningar av Adam Smiths ekonomiska och sociala skrifter. Smith i original var ett geni men han skrev sina verk under Bellmans och Gustaf III tid. Sedan dess har kapitalismen flera gånger förändrats. Liberaldogmatikerna har dock inte uppfattat detta utan har läst Smith och andra liberala ekonomiska tänkare som ayatollorna läser koranen. Förstärker sin politiska dogmatism i polemik mot andra- och tredjehandsuppgifter av vad Karl Marx påstås ha skrivit för 150 år sedan.
Tror på ”Den osynliga handens” allsmäktighet.
Skickligt företrädd av Johan Norberg och mindre skickligt av SvD:s ledarredaktion.

Dumliberaler. ”Thelonelycowboyromantiker”, socialt handikappade ensamvargar som förnekar samhällets existens. Oförmögna att se samhället som en helhet. Företräder uppfattningen att ”ensam är stark” men lever rätt gott på vad samhället ger. (Under antikens Athén kallades de som ställde sig utanför samhället för ”idioter”). Avskyr politik och hatar politiker. Håller dock på USA:s yttersta republikanska höger. Hyllar USA, skattesmitning och egoism.

Vulgohögern. Mestadels företrädd inom Svenskt Näringsliv. Omfattar både liberaldogmatiska och dumliberala tankar, men förenar dessa med ett uttalat och tydligt klassintresse. Har rätt hygglig uppfattning om kapitalismens natur (tyvärr bättre än många inom vänstern) men anser sig ha ensamrätt på sanningen som innebär att de är samhällets elit och att deras väg är den enda rätta.

Antivänsterhöger. Avskyr ”vänstern” vilket är orsaken till att de bekänner sig till högern. Ser rött när de ser eller hör sossar, kommunister, fackföreningar, feminister och miljörörelser. Reagerar med ryggmärgen.
Luddiga politiska ideal. Har en förvirrad syn på demokrati, samhälle och världen.
Företräds inte sällan av bl.a. konverterade och misslyckade f.d. vänsteranhängare som t.ex. Göran Skytte.

Överklasshögern. En kvarleva från fornstora dar. Små grupper finns ännu kvar på Östermalm och Lidingö samt i Djursholm och Saltsjöbaden i Stockholm.
Definierar sig själv som överklass och anser därför att de har rätt att bära Melittahattar och kamelhårsulster och stå och välja delikatesser hur länge som helst i Östermalmshallen.
I övrigt oförargligt pittoreskt inslag i borgerligheten.


Ovanstående karaktäristika uppträder sällan i renodlad form hos en individ men kan, som sådan, anas i större eller mindre proportioner.
Jmfr min analys av ”Virrig Vänster” onsdag 4 november 2009 på denna blogg.

SvD

Åt helvete med alla regler!

Min, i övrigt ordentlige och ytterst ordningsamme granne, struntar i Vägverkets hastighetsbegränsningar. Han kör bil så det ryker. ”Varför ska myndigheterna bestämma hur fort jag kör? Jag kan väl själv avgöra hur fort jag ska framföra mitt fordon.”, säger han då vi, i hans bil, är på väg till Flen på den numera kameraövervakade väg 55.

Jag antar att detta lagtrots får honom att, för en gångs skull, känna sig en smula anarkistisk. Det unnar jag honom, samtidigt som jag snusförnuftigt försöker förklara att det finns större idioter än han på vägen och att det är dom som reglerna är till för.

Men visst. Jag håller med. Regler hämmar. Regler kräver övervakning. Åt helvete med alla regler! Egentligen.

Det tråkiga är att detta har blivit de dogmatiska liberalfundamentalisternas slappa mantra.
(Nota bene under förutsättning att reglerna är politiskt beslutade och övervakade av myndigheter.)

Dogmatiskt och fundamentalistisk därför att extremliberalerna aldrig försöker se komplicerade sammanhang utan bara upprepar gamla trossatser som bygger på Adam Smiths, på den tiden, geniala analys av marknadsekonomin. Problemet för fundamentalisterna är att Adam Smith skrev sina epokgörande böcker på Gustav III: s och Bellmans tid. Det var långt före bilindustrin och före industri- och fondkapitalismen. (Dessutom misstolkar många liberaler den stackars Adam.)

Liberalfundamentalisternas trossystem är omöjligt att kritisera. Då världskrisen slår till beror det på politisk klåfingrighet. Och eftersom världsekonomin kräver total frihet är förklaringen given i varje läge.

Vi som inte är gammeltroende, dogmatiska liberalfundamentalister har en mer komplicerad verklighet att förhålla oss till. Vi tvingas inse att frihet för flertalet kräver regler för samma flertal.
Hastighetsbegränsningar hämmar en del, men kanske skyddar andra.

Men kanske ska vi unna de dogmatiker och gammelliberaltroende som, från ledarsidor och tankesmedjor, gapar högst om ”frihet” få möjlighet att känna sig som nyskapande frihetskämpar.