Vill du ha bra eller billig vård?

Vinster i kommersiella verksamheter är inte fel. Vinster är ett mått på ekonomiskt överskott i en verksamhet. Överskott kan vara ett tecken på att verksamheten skötts bra och effektivt.

Vinster i välfärden behöver inte vara fel. Vinster i välfärden kan uppstå i en väl fungerande rationellt driven välfärd.

Men lönsamhet och vinster, i till exempel vården, behöver inte vara ett kvitto på att vården är bra.
Det viktiga måttet på ett gott resultat i vården måste väl visa att de sjuka blir friska.

Lönsamheten i vården bör väl inte endast mätas i verksamhetens bokslut per budgetår utan i hur många sjuka som blir fria från sin sjukdom.
Kostnad och uppnått behandlingsresultat behöver väl åtminstone i jämföras med varandra?
När jag anlitar vården vill jag, även som skattebetalare, i första hand bli frisk oavsett om insatsen varit lönsam eller inte.

Vårdapparaten kräver resurser för etablering och drift. Det behövs pengar för investering, bra personal i tillräcklig mängd, drift under dygnets alla timmar varje dag om året, utveckling av teknik och organisation, materiel, forskning och mycket annat.

Oavsett om det handlar om privat eller offentligt driven vård betalas större delen av driftskostnaderna med skattepengar.
De privata vårdföretagen får pengar från landstinget som får sina medel från skattebetalarna.
Vården kostar oss skattebetalare och måste få kosta.

Det här förefaller självklart. Men inte för alla. Inte för marknadsfundamentalister på SvD:s ledarredaktion som anser att det i första hand måste vara lönsamt att vårda sjuka. Verksamheten ska vara lönsam i pengar räknat.
Det anser Maria Ludvigsson i dagens SvD-ledare ”Varför redovisas inte vårdensmiljardförluster?”

Efter att ha målat upp en skräckbild av hur vården inte fungerar hänvisar Ludvigsson till Nima Sanandaji, vd i tankesmedjan ECEPR, som i en ”rapport” har granskat offentligt drivna storsjukhus ekonomi. Sanandaji som tidigare har varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg finner att sjukvården lider av stora ekonomiska förluster. Sjukhusen är inte lönsamma!

På ett ställe skriver han: ”Vinster uppstår då företagen kan leverera efterfrågade tjänster till ett lägre pris än den peng som ges för utförande av olika välfärdstjänster. Om företagens tjänster inte är tillräckligt efterfrågade, eller om kostnaderna inte hålls i schack, kan de gå med förlust.”

Efterfrågade? Om jag får en stroke, inte fan börjar jag därför leta i en katalog efter billigaste vård. Jag behöver hjälp direkt. Av någon som kan hjälpa mig.
Sjukdom är inget behov som gör att jag efterfrågar eller väljer tjänster. Vård väljer jag inte på samma sätt som då jag i butiken väljer mellan tandkrämer, pastasorter, whiskeymärken eller bilmodeller.

Sanandaji jämför inte kostnaderna med de medicinska och sociala resultaten, och inte heller med andra länders verksamheter. En sådan jämförelse är intressant eftersom olika länder organiserar sin sjukvård på olika sätt och för att det finns andra jämförbara faktorer om påverkar utfallet.

Man kan till exempel jämföra kostnader för hälso- och sjukvård i förhållande till landets bruttonationalprodukt (BNP).
Enligt Socialstyrelsens, ”Ekonomiska analyser” så är det stora skillnader mellan ländernas hälso- och sjukvårdskostnader. USA lägger hela 17,7 procent av BNP på hälso- och sjukvård, medan Luxemburg endast lägger 6,6 procent. Sverige ligger mitt emellan dessa länder med 9,5 procent av BNP.


Naturligvis är det viktigt att hålla ett öga på kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Skattebetalarna har rätt att kräva valuta för sina pengar. Men kostnaderna måste alltid jämföras med uppsatta mål, verksamhetens metoder och med medicinskt och socialt utfall av verksamheten.

Att som Ludvigsson och Sanandaji stirra sig blind på enbart kostnaderna verkar ganska enfaldigt.

Menar Ludvigsson och Sanandaji att ”lönsamhet” är viktigare än människors hälsa? Det vore i så fall en krämarcynism utan like.
Eller är deras texter ett tecken på dumhet?
Eller handlar det om att de nyliberala dogmerna gör dem blinda för att vård är humanism och inte affär?
Jag tror att det handlar om det sist nämnda.

Nima Sanandaji ”Förluster i välfärden – en studie av svenskasjukhus”
Nima Sanandaji i Dagens Samhälle (28 juni) 

”Vinster i välfärden är ett feltänk.” Anne Marie Pålsson,tidigare riksdagsledmot för moderaterna , håller en föreläsning 2015 på KEFURådet för kommunalekonomisk forskning och utbildning 

Expressen "Sveriges bästa sjukhus”

Socialstyrelsen, Ekonomiska analyser ”Tillståndet ochutvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst” 

Skillnaden mellan social liberalism och idiotisk

Ordet idiot kommer av grekiskans ”idios” (egen) och avsåg ursprungligen en människa som ställde sig utanför samhällsgemenskapen.

Fundamentalistiska nyliberaler i dagens värld tänker sig väljarna som om de (väljarna alltså) vore en samling idioter i denna ursprungliga mening. Ett exempel:

”Att vänstern anser staten lämpligast som varje löntagares förmyndare vet vi. Det har sin grund i den planekonomiska synen enligt vilken den politiska eliten är bättre lämpad än medborgarna att skapa och fördela välstånd.
Borgerlighetens ansvar är ett annat. Den bör inte anträda skattedebatten utifrån statens och finansdepartementets problemformulering, utan i stället driva diskussionen om varje persons makt att kunna påverka sin egen situation.”
Orden är Maria Ludvigssons i dagens SvD Ledare ”Skatt handlar om makt”

Typiskt idiotiskt. Gemensamheten, i det här fallet representerat av de valda politikerna, riksdag och regering, är fiender till individen, varje medborgare sköter sig själv bäst. Politikernas uppgift är att sänka och avskaffa skatterna, privatisera välfärden, låta marknaden lösa alla samhällsproblem utom möjligen det nationella försvaret.

En social liberal däremot håller individens frihet lika högt som den idiotiske men inser samtidigt att alla individer inte har samma chanser i samhället, att det finns individuella behov som kan tillgodoses endast genom att många samverkar och att en del problem är gemensamma och därför måste lösas genom att alla hjälps åt.
Skatternas och statens uppgift är att ge medborgaren trygghet, skydda medborgarna från all ekonomisk, social och kulturell exploatering samtidigt som individens frihet värnas.

Idiotliberalerna ser det enskilda företaget som högsta sociala enhet men de inser inte att dagens företag inte sällan är större, starkare och mäktigare än många stater. De flesta av dagens företag är inte ens privata utan i många meningar sociala enheter.

De fundamentalistiska liberalerna utgår dogmatiskt från Adam Smiths (1723 - 1790) liberalism. Smiths geniala iakttagelser av samhället byggde dock på företeelser som var samtida med Gustaf III.

De sociala liberalerna däremot har insett att dagens samhälle ställer andra krav än då.

Åt helvete med alla regler!

Min, i övrigt ordentlige och ytterst ordningsamme granne, struntar i Vägverkets hastighetsbegränsningar. Han kör bil så det ryker. ”Varför ska myndigheterna bestämma hur fort jag kör? Jag kan väl själv avgöra hur fort jag ska framföra mitt fordon.”, säger han då vi, i hans bil, är på väg till Flen på den numera kameraövervakade väg 55.

Jag antar att detta lagtrots får honom att, för en gångs skull, känna sig en smula anarkistisk. Det unnar jag honom, samtidigt som jag snusförnuftigt försöker förklara att det finns större idioter än han på vägen och att det är dom som reglerna är till för.

Men visst. Jag håller med. Regler hämmar. Regler kräver övervakning. Åt helvete med alla regler! Egentligen.

Det tråkiga är att detta har blivit de dogmatiska liberalfundamentalisternas slappa mantra.
(Nota bene under förutsättning att reglerna är politiskt beslutade och övervakade av myndigheter.)

Dogmatiskt och fundamentalistisk därför att extremliberalerna aldrig försöker se komplicerade sammanhang utan bara upprepar gamla trossatser som bygger på Adam Smiths, på den tiden, geniala analys av marknadsekonomin. Problemet för fundamentalisterna är att Adam Smith skrev sina epokgörande böcker på Gustav III: s och Bellmans tid. Det var långt före bilindustrin och före industri- och fondkapitalismen. (Dessutom misstolkar många liberaler den stackars Adam.)

Liberalfundamentalisternas trossystem är omöjligt att kritisera. Då världskrisen slår till beror det på politisk klåfingrighet. Och eftersom världsekonomin kräver total frihet är förklaringen given i varje läge.

Vi som inte är gammeltroende, dogmatiska liberalfundamentalister har en mer komplicerad verklighet att förhålla oss till. Vi tvingas inse att frihet för flertalet kräver regler för samma flertal.
Hastighetsbegränsningar hämmar en del, men kanske skyddar andra.

Men kanske ska vi unna de dogmatiker och gammelliberaltroende som, från ledarsidor och tankesmedjor, gapar högst om ”frihet” få möjlighet att känna sig som nyskapande frihetskämpar.