Vart är vi på väg? Skuldekonomin

Vanligen består ett ordinärt hushålls inkomst av lön. Hushållets utgifter bör inte vara högre än lönerna. Utgifter för mat, boende och andra konsumtionsprodukter bör inte överstiga inkomsterna. Hushållet ska med andra ord inte leva över sina tillgångar.

Hushållet kan dock låna pengar för att köpa boende, bil, TV, sommarstuga m.m. men hushållet förutsätts kunna betala tillbaka lånen.
En enkel ekonomisk regel. Men samhällsekonomin är mer komplicerad än så.

Hushållen lånar också ut pengar till banker, försäkringsbolag och pensionsfonder.
Det kallas hushållens finansiella tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar består till största del av aktier, fonder, bostadsrätter, bankinlåning och pensionssparande. Enligt SCB ökade marknadsvärdet för hushållens tillgångar kraftigt under första kvartalet 2019 då Stockholmsbörsen steg med 12 procent. 

Banker, försäkringsbolag och pensionsfonder omvandlar lönepengarna till värdepapper. Reella tillgångar (hushållens lönepengar) har förvandlats till imaginära värden på finansmarknaden.

Samtidigt har hushållen stora skulder.

Enligt riksbanken uppgick de svenska hushållens nominella skulder 2017 till nära 4 000 miljarder kronor. 260 000 hushåll har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst.

Riksbanken ”Hushållens skuldsättning och räntekänslighet”

Krediter, lån och skulder, är en nödvändighet för att hålla samhällsekonomin igång.
Enkelt uttryckt tillåter krediter oss att göra något nu och betala för det senare.
Bostadslån och avbetalningskrediter känner de flesta till.
Det är ingenting nytt. Redan 3 000 f.Kr. kunde jordbrukare få lån för att köpa frön. Dessa frön skulle planteras och överskottet av skörden skulle senare återbetala skulden.
Lånen användes för att investera i nya lönsamma projekt.

Så är det än idag.
Idag fortsätter banklån och kreditmarknader att spela sin viktiga roll för att plantera ”frön” för framtida välstånd: att hjälpa familjer att köpa ett hem, hjälpa företag att investera i nya idéer och hjälpa länder att samla in extra kapital för att stödja tillväxt och sysselsättning.
Men det finns åtminstone en hake.

Så här sa Kristalina Georgieva, chef för Världsbanken, i ett tal vid IMF: s 20:e årliga forskningskonferens i Washington den 7 november 2019:

”Global skuld både offentliga och privata har nått en all-time high på 188 000 miljarder dollar. Detta uppgår till cirka 230 procent över världens BNP.
En viktig orsak till denna utveckling är den privata sektorn, som för närvarande utgör nästan två tredjedelar av den totala skuldnivån. Men det är bara en del av historien.
Offentlig skuld i avancerade ekonomier är på nivåer som inte har sett sedan andra världskriget. Den offentliga skulden på tillväxtmarknaderna är på nivåer som senast sågs under 1980-talets skuldkriser. Och låginkomstländer har sett kraftiga ökningar av sin skuldbörda de senaste fem åren.”

Världens lånekvot är alltså 235 procent över den globala BNP.
Och man måste då ta med i beräkningen att i BNP-måttet finns också ”osynliga” skulder. Bland annat miljöskulder som uppstår i exploatering av naturresurser.

Den ekonomiska tillväxten i världen bedöms landa på den lägsta sedan finanskrisen, enligt den internationella ekonomiska organisationen OECD.

Det blir allt svårare för enskilda nationer att få ihop ekonomin.

Den verkliga ekonomiska produktionen tycks minska medan skulderna ökar, en utveckling som går allt fortare.
Pengar som borde finnas för välfärden finns inte. Politikerna som ska besluta om välfärden har inte de resurser som behövs.
I stället kryper risken för en global ekonomisk krasch allt närmare.

OECD: Lägsta tillväxten sedan finanskrisen SvD

Hushållens förmögenhet på rekordnivå Statistiknyhet från SCB och Finansinspektionen 2019-06-19

Vill du ha bra eller billig vård?

Vinster i kommersiella verksamheter är inte fel. Vinster är ett mått på ekonomiskt överskott i en verksamhet. Överskott kan vara ett tecken på att verksamheten skötts bra och effektivt.

Vinster i välfärden behöver inte vara fel. Vinster i välfärden kan uppstå i en väl fungerande rationellt driven välfärd.

Men lönsamhet och vinster, i till exempel vården, behöver inte vara ett kvitto på att vården är bra.
Det viktiga måttet på ett gott resultat i vården måste väl visa att de sjuka blir friska.

Lönsamheten i vården bör väl inte endast mätas i verksamhetens bokslut per budgetår utan i hur många sjuka som blir fria från sin sjukdom.
Kostnad och uppnått behandlingsresultat behöver väl åtminstone i jämföras med varandra?
När jag anlitar vården vill jag, även som skattebetalare, i första hand bli frisk oavsett om insatsen varit lönsam eller inte.

Vårdapparaten kräver resurser för etablering och drift. Det behövs pengar för investering, bra personal i tillräcklig mängd, drift under dygnets alla timmar varje dag om året, utveckling av teknik och organisation, materiel, forskning och mycket annat.

Oavsett om det handlar om privat eller offentligt driven vård betalas större delen av driftskostnaderna med skattepengar.
De privata vårdföretagen får pengar från landstinget som får sina medel från skattebetalarna.
Vården kostar oss skattebetalare och måste få kosta.

Det här förefaller självklart. Men inte för alla. Inte för marknadsfundamentalister på SvD:s ledarredaktion som anser att det i första hand måste vara lönsamt att vårda sjuka. Verksamheten ska vara lönsam i pengar räknat.
Det anser Maria Ludvigsson i dagens SvD-ledare ”Varför redovisas inte vårdensmiljardförluster?”

Efter att ha målat upp en skräckbild av hur vården inte fungerar hänvisar Ludvigsson till Nima Sanandaji, vd i tankesmedjan ECEPR, som i en ”rapport” har granskat offentligt drivna storsjukhus ekonomi. Sanandaji som tidigare har varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg finner att sjukvården lider av stora ekonomiska förluster. Sjukhusen är inte lönsamma!

På ett ställe skriver han: ”Vinster uppstår då företagen kan leverera efterfrågade tjänster till ett lägre pris än den peng som ges för utförande av olika välfärdstjänster. Om företagens tjänster inte är tillräckligt efterfrågade, eller om kostnaderna inte hålls i schack, kan de gå med förlust.”

Efterfrågade? Om jag får en stroke, inte fan börjar jag därför leta i en katalog efter billigaste vård. Jag behöver hjälp direkt. Av någon som kan hjälpa mig.
Sjukdom är inget behov som gör att jag efterfrågar eller väljer tjänster. Vård väljer jag inte på samma sätt som då jag i butiken väljer mellan tandkrämer, pastasorter, whiskeymärken eller bilmodeller.

Sanandaji jämför inte kostnaderna med de medicinska och sociala resultaten, och inte heller med andra länders verksamheter. En sådan jämförelse är intressant eftersom olika länder organiserar sin sjukvård på olika sätt och för att det finns andra jämförbara faktorer om påverkar utfallet.

Man kan till exempel jämföra kostnader för hälso- och sjukvård i förhållande till landets bruttonationalprodukt (BNP).
Enligt Socialstyrelsens, ”Ekonomiska analyser” så är det stora skillnader mellan ländernas hälso- och sjukvårdskostnader. USA lägger hela 17,7 procent av BNP på hälso- och sjukvård, medan Luxemburg endast lägger 6,6 procent. Sverige ligger mitt emellan dessa länder med 9,5 procent av BNP.


Naturligvis är det viktigt att hålla ett öga på kostnadsutvecklingen inom sjukvården. Skattebetalarna har rätt att kräva valuta för sina pengar. Men kostnaderna måste alltid jämföras med uppsatta mål, verksamhetens metoder och med medicinskt och socialt utfall av verksamheten.

Att som Ludvigsson och Sanandaji stirra sig blind på enbart kostnaderna verkar ganska enfaldigt.

Menar Ludvigsson och Sanandaji att ”lönsamhet” är viktigare än människors hälsa? Det vore i så fall en krämarcynism utan like.
Eller är deras texter ett tecken på dumhet?
Eller handlar det om att de nyliberala dogmerna gör dem blinda för att vård är humanism och inte affär?
Jag tror att det handlar om det sist nämnda.

Nima Sanandaji ”Förluster i välfärden – en studie av svenskasjukhus”
Nima Sanandaji i Dagens Samhälle (28 juni) 

”Vinster i välfärden är ett feltänk.” Anne Marie Pålsson,tidigare riksdagsledmot för moderaterna , håller en föreläsning 2015 på KEFURådet för kommunalekonomisk forskning och utbildning 

Expressen "Sveriges bästa sjukhus”

Socialstyrelsen, Ekonomiska analyser ”Tillståndet ochutvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst” 

Vad kostar flyktingarna?

Sverigedemokraterna går framåt i opinionen medan de etablerade partierna backar enligt Sifo:s väljarbarometer publicerad i går. 

SD:s framgång sker samtidigt med att flyktingproblemet ökat. Allt fler flyktingar söker sig till Europa och Sverige. Tiggarnas antal ökar.

Kan det finnas ett samband mellan det främlingsfientliga partiets framgång och vårt ökande flyktingmottagande?

De främlingsfientliga påstås att Sverige går på knäna och kommer att gå under mer eller mindre på grund av de ökande kostnaderna för flyktingar, invandrare och tiggare. Å andra sidan bemöts de av påståenden om att det här inte är en kostnad överhuvudtaget.

Men några konkreta fakta om kostnaderna tycks saknas i debatten.
Ska man argumentera utifrån fakta är det inte lätt att få fram sådana.
Dessutom blandas invandring och flyktingmottagande samman i debatten.

Invandrare är ju bland andra de många läkare på våra vårdcentraler och sjukhus utan vilka vi inte skulle kunna upprätthålla någon som helst vård. De är självklart inte en kostnad utan en tillgång. Många andra invandrade yrkesgrupper och entreprenörer är viktiga resurser i samhällsekonomin.

Kostnaden för invandringen kan alltså i stället vara en tillgång.

Läs t.ex. ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring”Arenagruppen/Sandro Scocco m.fl.

Om man skiljer ut flyktingmottagande från den totala invandringen finns naturligtvis en kostnad för mottagande, boende, integrering och uppehälle för de flyende den första tiden.

Främlingsfientliga debattörer talar om de enorma kostnaderna utan att komma med fakta.
Många väljare skräms av den främlingsfientliga retoriken och upplever inte att de etablerade partierna bryr sig eller har program för flyktingmottagningen.

Så vad kostar den?

Joakim Ruist, är forskare på institutionen för nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan i Göteborg och tycks vara  den ende som forskat om saken.
I ett arbetspapper i ämnet visar han att nettokostnaden för alla flyktingar som Sverige någonsin tagit emot är per år ungefär lika hög som kostnaden för det svenska internationella biståndet per år. Cirka 50 miljarder kronor för 2015. I båda fall handlar det om en procent av BNP.

Skulle fler flyktingar som får uppehåll snabbare komma ut på arbetsmarknaden, skulle kostnaderna för alla former av bidrag samt extrakostnader för skola, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg sjunka.

I dagens SvD skriver Ruist på ”Brännpunkt”  ”Tala med stolthet om Sveriges insats”

”Sverige har de senaste tio åren framgångsrikt tagit emot nästan tio gånger så många flyktingar per capita som övriga EU. För att till stora delar lösa migrantkrisen krävs inte mer än att resten av Europa följer vårt exempel. För att kunna bidra till att det sker ­måste Sverige sluta beklaga sig och börja tala med stolthet om sin insats.”

Ruist redovisar problemet:
”620 000 sökte asyl i EU förra året. 190 000 fick bifall. Sannolikt flera hundra tusen kom den farliga vägen över Medelhavet (övriga kom andra vägar som inte nödvändigtvis är mindre farliga). Flera tusen drunknade. Men en ännu större siffra som är värd att belysa är följande: Ifall resten av EU hade haft lika stor asylinvandring per capita som Sverige ­förra året, skulle unionens totala flyktinginvandring ha varit cirka två miljoner människor. Det är tio gånger så många som den faktiska siffran 190 000.”

”Nu var förra årets flyktinginvandring i Sverige extremt hög, men tittar vi på föregående tio år skulle EU ha haft en flyktinginvandring på cirka sex miljoner i stället för faktiska 740 000 om det hade matchat Sveriges siffror per capita. Med andra ord: Om hela EU hade agerat som Sverige hade det med all sannolikhet aldrig uppstått någon migrantkris av några proportioner i närheten av de vi ser i dag.”.

Vi har alltid råd att vara humana men i debatten mot dem som vill stoppa flyktingarna måste vi kunna argumentera med fakta.

Joakim Ruist bloggplats
Ruist forskningsrapport pdf
Refugee immigration and public finances in SwedenWorking papers in economics  No 613 February2015 Handelshögskolan i Göteborg

Migrationsinfo 
TV4Novus Väljarbarometer augusti 2015

Se upp för listbögarna!

Vi behöver förenklingar för att orientera oss i tillvaron. Men förenklingar innebär samtidigt en risk för att man missar helheter och sammanhang.

Tillvaron rymmer en oändlig mångfald där allt är i rörelse och förvandling och där allt påverkar vart annat.  Inte ens den mest gedigna vetenskapliga avhandling kan redovisa denna mångfacetterade verklighet.

Det är således inte konstigt att mediernas nyhetsrapportering innehåller förenklingar.

Däremot verkar det som om förenklingarna blir allt enfaldigare och mer vanliga och samtidigt får allt större genomslag i samhällsdebatten.

Ett exempel på det är alla dessa rankinglistor.

Här är några av de aktuella:

Sveriges bästa arbetsplatser 2013.

Bästa arbetsplats för vem? Hur bedöms arbetsplatsen?

Världens lyckligaste folk.

Vad är lycka? Är lycka detsamma för alla Australiensare?

Sveriges mest sårbara kommuner.

Undersökningsföretaget WSP använder sex olika kriterier. Kan det finnas andra och fler?

USA:s allra mest hatade företag .

Vilka hatar? Hur uttrycks hatet?

Sveriges bästa kommun att bo i.

Se min blogg 

Landets bästa skolkommuner.

Den korrigerade versionen blev inte mer sann än den gamla.

I dagen SVD Näringsliv pekar ekonomijournalisten Andreas Cervenka på den förenkling som kanske påverkat samhällsdebatten mest: BNP.

Det gäller att se upp för statistik- och listbögarna. De utgör en samhällsfara.

Världsekonomin är en bluff

På den här bloggen har jag ofta hävdat att finansmarknaden är en bluff eller ett pyramidspel.

Nu får jag stöd i den iakttagelsen av ett av världens största och mest välrenommerade konsultföretag, Boston Consulting Group. I en rapport, ”EndingThe Era of Ponzi Finance”, som gruppen presenterat jämförs västvärldens ekonomier med den klassiska bedragaren Charles Ponzi, som gett upphov till uttrycket Ponzi-scheme, eller pyramidspel på svenska.

Det är ekonomijournalisten Andreas Cervenka som uppmärksammar rapporten i dagens SvD och där gör en utmärkt sammanfattning.


Den samlade skuldsättningen i OECD-länderna har stigit från 160 procent av BNP 1980 till 321 procent 2010. Konsumera nu och betala senare har varit de senaste årtiondenas motto.
BCG kalkylerar med att en statsskuld på över 60 procent av BNP är ohållbar på sikt, vilket gör att den nuvarande ”överbelåningen” uppgår till svindlande 11 000 miljarder dollar i USA och 7 400 miljarder euro i Europa.

BCG föreslår tio konkreta åtgärder som västvärldens ekonomier måste genomföra för att rädda situationen.

Nu är jag inte helt överens med BCG om åtgärderna, men problemet bör diskuteras och politiska partier som t.ex. socialdemokratin borde utarbeta en global strategi för att politiskt lösa problemen. Det är hög tid.

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Vi snackar om Greklands, Italiens, Spaniens, Portugals och Irlands skulder.
Men faktum är att Storbritannien är världens mest skuldsatta land – i alla fall enligt McKinseys sätt att räkna. Hushållens skulder, företagens lån, statsskulden och bankernas skuldberg når 492 procent av den brittiska BNP:n.
Japan har kämpat med sitt skuldberg och sin låga tillväxt i årtionden, och den visar inga tecken på att minska från sina drygt 490 procent av BNP, enligt McKinsey.
Jämfört med britterna så ter sig amerikanerna faktiskt lågbelånade med McKinsey-metoden, 282 procent vid mitten av 2011, jämfört med 296 procent för två år sedan.
På nätet finns flera så kallade ”debt clocks” som beräknar världens skuldberg på olika sätt. Tidningen Economist har exempelvis en ”Global Debt Clock” som visar att världens skuldberg, som för tillfället ligger på över fyrtiotusen miljarder dollar (40 000 000 000 000.
På den globala skuldklockan kan du också leta upp enskilda länders aktuella skuld, t.ex. Sveriges.

Och då är ändå inte den globala miljöskulden, de miljövärden vi raserat och som i framtiden måste repareras, med i beräkningen.

SvD

Tillväxt i brallan

Den ekonomiska vetenskapen gör ständiga framsteg. Äntligen har sambandet mellan ekonomi och biologi uppmärksammats. En forskare vid Helsingfors universitet har nämligen fastslagit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och längden på det manliga könsorganet. 13,5 centimeter, tycks vara idealet ur ett tillväxtperspektiv.
Något samband mellan det kvinnliga könsorganet och BNP är ännu inte fastställt, men det kanske kommer.

SvD

Hurra vad vi är bra!

Nu råder eufori i svensk ekonomi! Hurra vad vi är bra!
Vi är bäst i Europa, kanske i hela världen med vår tiger-pippi-långstrump-ekonomi!
Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) växte med 7,3 procent under fjärde kvartalet 2010 jämfört med samma period året innan. För hela året 2010 är ökningen 5,5 procent jämfört med 2009.
Enligt SCB var det hushållens konsumtionsutgifter som gav det största bidraget till BNP-utvecklingen.
De starkaste bidragen till hushållens ökade konsumtionsutgifter kom från inköp av bilar. Starka bidrag kom även från utgifter för hemelektronik, konsumtion utomlands samt utgifter för bränsle och el.

Men.
Siffrorna från SCB bygger på ett tveksamt BNP-mått.
Den ”remarkabla” uppgången i BNP beror på en jämförelse med ett bottenår. Det är som bekant lättare att förbättra sina resultat från en låg utgångspunkt än från en redan hög.
Dessutom beror ökningen på att elenergin har kostat konsumenterna extra mycket, dels på grund av en ovanlig lång vinter och på högre elpriser. Hurra!
En annan bidragande orsak är att kronan, under de kritiska åren, tursamt fluktuerat gentemot Euron och dollarn.
Under krisen 2008 och början av 2009 kastades alla investeringsplaner i papperskorgen. Men när den akuta delen av finanskrisen var över, och återhämtningen började i världsekonomin, så passade svenska exportföretags varor in i konjunkturcykeln. Den relativt svaga svenska kronan gjorde det då lätt att sälja medan resultatet i dag avläses utifrån priset på en stark krona gentemot dollarn och euron.
Att hushållen handlar mer i dag kan dessutom bero på att hushållen lånat sig till ökad konsumtion. Skuldkvoten, hushållens skulder i förhållande till tillgångarna, ligger på cirka 27 procent vilket får anses högt.

Och kanske ska man ha i minnet att det är på vallningen det beror när det går åt helvete för det svenska skidlandslaget, men på landslagets prestationer då det går bra.

E24

SvD

DN

GP

De borde dragit till Häcklefjäll

De borde dragit till Häcklefjäll och blivit vulkanaska men bor nu i allsköns välmåga i London City, Luxenburg och Kanada.
Kapitalägarna, VD:arna och bankirerna Björgólfur Thor Björgólfsson, Sigurdur Einarsson, Jón Ásgeir Jóhannesson, Hreidar Már Sigurdsson och Halldór J. Kristjánsson.
De var ansvariga för den isländska bankkollapsen 2008 – världens största mätt per capita. Det lilla öriket med 317 000 invånare har i dag en statsskuld som är nästan nio gånger större än landets BNP. Till skillnad från sina landsmän i vulkanens skugga är de långt ifrån utblottade – det visar en kartläggning som Veckans Affärer gjort.