Vad fan får vi för pengarna?

Friskolornas verksamhet finansieras med skattemedel. 

Bara det är ett argument för att deras verksamhet borde omfattas av offentlighetsprincipen. Därtill kommer att skolorna utför en sorts myndighetsutövning.
Medborgarna borde kunna granska hur skattepengarna används och hur myndighetsutövningen utövas.

Och så har vi Coronakrisens ”enskilda” företag som får cirka 255 miljarder kronor i skattemedel för att klara krisen.
Frågan är hur pass enskilda företagen är då.

Så här fördelas statens utgifter på olika åtgärder (miljarder kronor):

Korttidspermittering 95 
Omställningsstöd 39
Sänkta arbetsgivare- och egenavgifter 33 
Generella statsbidrag 21 
Sjuklöneansvar 16 
Jobb och omställning 13 
Ersättning första sjukdag, etc. 7 
Ersättning till riskgrupper 6 
Kostnader kommunsektorn 5 
Stöd till hyror 5 
Övrigt 11 

Källa: Finansdepartementet (18/6 2020)

Visserligen lånar staten upp pengarna men de ska, förr eller senare och på ett eller annat sätt, betalas av medborgarna.

När det gäller det statliga stödet till företag som har korttidspermitterat personal är stöden belagda med sekretess. Tillväxtverket gjorde bedömningen att det annars kan skada enskilda företag. Kammarrätten gick på myndighetens linje. 

Det betyder att vi skattebetalare inte får veta vilka företag som har fått de nästan 30 miljarder kronor som hittills betalats ut. Vi vet inte heller hur mycket varje verksamhet har fått eller på vilka grunder, vilket innebär att det är omöjligt att granska om skattepengarna används på ett effektivt sätt.

 Man behöver inte vara professor i ekonomi för att se att de enskilda företagen, och det privata kapitalet, blir allt mindre enskilt.  Och att det privata näringslivet blir allt mindre privat och allt mer offentligt.

I fredags, den 4 september, meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) att hon har inlett ett arbete med att se över möjligheterna att lätta på sekretesslagstiftningen.

Eftersom vi skattebetalare, via stat och myndigheter, pumpar in en massa pengar i företagen borde vi också ha motsvarande insyn i företagen.

Och vi borde med Leif Östling, tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv, ställa oss frågan: Vad fan får jag för pengarna.

Regeringskansliet: För företagare med anledning av covid-19 

Ekonomistyrningsverket 

 

Världen efter coronan

I mitt enkla barndomshem fick jag lära mig att man inte ska sätta sig i skuld.

Ordspråksboken 22:7 i Bibeln sa: ”Den rike är den fattiges herre, den som lånar blir långivarens slav”.
Det var den kunskap som de flesta i min omgivning fick som medskick ut i livet.
I Göran Perssons mun blev det ”Den som är satt i skuld är icke fri”
Hade man lånat skulle man, så snart som möjligt, betala tillbaka.
Pengar skulle arbetas ihop, så även skulderna.

Senare i livet har jag förstått att det är just att låna är vad man ska göra. De flesta som skaffat sig förmögenheter, och som inte ärvt pengar, har börjat med att låna. Låna, investera och kamma hem vinster var modellen.

På 80- talet startade jag och hustrun ett litet företag. Vi gick till bankerna i Farsta för att låna ett startkapital.
Vi fick nobben över allt. Jag tvingades istället att sälja en kär Picassoetsning som jag hade i min ägo och pengarna blev det första kapital vi behövde. Så fick vi en revisor som hade bankkontakter och han fixade så att vi fick låna resten. 

Sedan drev vi företaget i tjugofem år. Med vinst. Då vi pensionerades flyttade vi ut på landet och lade  ner verksamheten.

Riksgälden, statens internbank, lånar upp de 402 miljarderna som Sverige behöver i år för att täcka stödpaketen efter coronapandemin. Och det gör den huvudsakligen genom att sälja statspapper på auktion.

På samma sätt är det över hela världen. En värld som redan före krisen var hårt skuldsatt.

Enligt S&P Global Ratings, som rankar länders kreditvärdighet, ökade världens sammanlagda statsskuld med 77 procent under decenniet mellan finanskrisen och pandemins början.
Det är en ökning som motsvarar 624 000 miljarder kronor på tio år.
USA-kongressens budgetkontor räknar med att det federala underskottet i år landar på 37 000 miljarder kronor. Pengar som måste lånas upp.

På samma sätt är det med Japan som redan hade en statsskuld på 230 procent av BNP.
Den Europeiska centralbanken, ECB, utgår ifrån att underskottet i eurozonens länder ska landa på liknande nivåer.

Vilka är det som lånar ut?
Förutom det utländska ägandet rör det sig om pensionsfonder, såväl statliga AP-fonder som privata. Tillsammans äger pensionsinstituten runt en fjärdedel av den svenska statsskulden. Till det kommer andra värdepappersfonder som vill placera pengar till låg risk och som haft strax under 10 procent av skulden de senaste åren. Vi lånar med andra ord av oss själva. Eller våra barnbarn.

Alla de stora bankerna har lovat att de kommer att skapa så mycket pengar som krävs.

Utöver detta har hushållen, särskilt de svenska, stora skulder, enligt SCB.
De svenska hushållens samlade lån har i stort sett vuxit oavbrutet under hela 2000-talet. En hög skuldnivå kan bli problematisk för den enskilde vid förändringar i samhällsekonomin. Till exempel som nu vid en ekonomisk kris när arbetslösheten sannolikt kommer att stiga och det skulle kunna bli ett prisfall på bostadsmarknaden.

Vart är vi på väg?

Riksgälden ”Statsskulden växer när viruseffekter slår på budgeten”
SvD Näringsliv 

Riksgälden statsskulden 

S&P Global Ratings 

Fitch 

Andreas Cervenka om Corona-krisen 

SCB ”Svenskar har näst mest skulder”

SvD ”ECB förbereder bankakut under coronakrisen” 

Ingen gör något för att hindra världsekonomisk kollaps

Enligt SCB-statistik har hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten ökat under de senaste två åren. 2015 låg den på 171 procent.

Hela svenska folket lever i skuld.

Men även världens finansmarknader, som har till uppgift att förse produktionen med kapital, består till allt större del av skulder. Skulderna räknas som tillgångar och vinster på marknaden. En stor del av de resurser som skulle kunna satsas på investeringar för produktion och arbete existerar inte i verkligheten utan finns bara som fordringar.

Hela kapitalmarknaden är ur led.

Medan borgerliga ekonomer och politiker vill sänka lönerna som ett medel för ökad produktion är problemet att en kapitalistisk världsordning inte längre levererar.
Aktiemarknaden, till exempel, drivs av kortsiktiga omplaceringar av kapital utifrån dagsnoteringar som inte har någon kontakt med den verkliga produktionen. Aktienoterade företag som satsar på investeringar straffas av aktiespekulanterna eftersom företagen tillfälligt visar röda siffror. Marknaden prioriterar i stället höga utdelningar till ägarna framför investeringar.

Risken för snar kollaps av det finansiella systemet påpekas dock av en del ekonomer, bland andra George Soros, som säger att ”Marknader närmar dig en härdsmälta som liknar den globala finanskrisen under 2008”

I samband med toppmötet i Davos summerade Wiliam ”Bill” White läget i världsekonomin för brittiska tidningen The Telegrap.  Han talar om en finansiell apokalyps och varnar för en episk skuldtsunami värre än den 2007.

Skulderna som bara fortsatt att öka har nu nått sådana nivåer runtom i världen att de riskerar att utlösa en kris.

I OECD-området summerar privata och offentliga skulder till 265 procent av BNP, upp 35 procentenheter sedan 2007. På tillväxtmarknaderna är motsvarande siffra 185 procent av BNP också 35 procent högre än före krisen.

Från sin position Bank for ­International Settlement,BIS, har White varnat i flera år liksom hans forna kollegor på BIS med chefsekonomen Claudio Borio i spetsen.

– Centralbanker har låga räntor och växande balansräkningar, samtidigt som många länder har stora statsskulder. Om vi får ytterligare en recession, förr eller senare får vi det, då är manöverutrymmet begränsat. Vår oro är, om vi tittar två till tre år framåt i tiden, att problem kan uppstå i de länder som påverkades minst av finanskrisen.

Claudio Borio målar upp tre faror med nuläget.

1.  Efter finanskrisen har skuldnivån som andel av BNP ökat. I de länder som drabbades värst av krisen har statsskulderna ökat. Men länder som klarade krisen bra har sett en kraftig ökning av privat skuldsättning, hos företag eller hushåll.

2. Produktiviteten har fallit under lång tid, mest i de länder som drabbades hårt av finans­krisen. Det speglar troligen en oförmåga att vända teknologisk innovation till ekonomisk innovation. Vi har också sett ett tydligt samband mellan hur finansiella obalanser byggs upp och därefter kollapsar och produktivitetstillväxt.

3. Inom penningpolitiken är manöverutrymmet nästan uttömt. Centralbanker har stora balansräkningar och några har till och med negativa räntor. Det är näst intill uttömt för finanspolitiken då många länder har stora statsskulder.

Vad gör finansvärlden, politikerna och kapitlisterna för att hindra att krisen blir våldsam?
Ingen vet och ingen tar reda på det.
Vad skriver vänstertidskrifterna om detta och vilka slutsatser drar vänstern?
Den enda tidning som skriver om detta är SvD Näringsliv.

Andreas Cervenkaberättar om William ”Bill” White i SvD 27 jan 2016

Intervju med Claudio Borio i SvD  23 okt. 2015

Patricia Hedelius skriver om bristenpå investeringar

                                 

Tyskland tjänar på krisen i Grekland

Att Tyskland tvingas betala en massa pengar till krisens Grekland verkar vara en spridd missuppfattning.

Den har sin grund i uppfattningen att finansmarknaden fungerar på samma sätt som våra vardagliga ekonomiska sammanhang.
Men det gör den inte, ibland fungerar den faktiskt precis tvärt om, t.ex. att skulder är tillgångar på finansmarknaden.

Och det är inte bara jag som påpekat detta utan även många andra, t.ex. Andreas Cervenka ekonomijournalist på SvD Näringsliv.

Just när det gäller Greklands skuld och Tysklands bidrag visar forskare vid tyska Halle Institute for Economic Research (IWH) att Tyskland tjänat hundratals miljarder kronor på krisen i Grekland. Det vill säga tvärt emot vad de flesta tror och påstått.

Studien refererades i Affärsvärlden i går under rubriken ”Så många miljarder har Tyskland tjänat på Grekland”

Den nya studien Germanys benefit from the Greek crisis publicerades den 10 augusti 2015 och visar att Tyskland tjänat över 100 miljarder euro, drygt 960 miljarder svenska kronor, på Greklandskrisen de senaste fem åren. Pengarna har Tyskland sparat genom lägre räntekostnader som uppstått när investerare sökt ”säkra hamnar” i tyska statspapper. Enligt studien är detta den främsta orsaken till Tysklands välbalanserade ekonomi.

”Besparingarna överträffar kostnaderna för krisen - även om Grekland skulle ställa in betalningarna på hela skuldbördan”, står det i forskningsrapporten.

Sammanlagt har räntan på tyska statspapper fallit med 300 baspunkter bara på grund av Greklandskrisen, visar studien. IWH har försökt beräkna den faktiska vinsten på räntefallet med hjälp av den så kallade Taylor rule.

Taylor rule är en penningpolitisk ”regel” som anger hur mycket centralbanken bör ändra den nominella räntan som svar på förändringar i inflationen, produktion eller andra ekonomiska villkor. I synnerhet föreskrivs regeln att varje ökning av inflationen med en procentenhet, bör centralbanken höja den nominella räntan med mer än en procentenhet. Denna aspekt av regeln kallas ofta Taylor principen.

Mina tidigare bloggkommentarer om finansmarknaden och Grekland

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Den konstanta finanskrisens orsaker

Åderlåtning fel när patienten behöver blod

Finansmarknaden är naken!

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Min skuld, min stora skuld!

Min skuld, min stora skuld!

Som barn och ung fick jag lära mig att man helst inte ska låna pengar av någon. 

Om man ändå blev tvungen att låna så var det en hederssak att, så snabbt som möjligt, betala igen vad man lånat.

Den kunskapen bibringades säkert de allra flesta av mina likar och har blivit ett rättesnöre för oss livet igenom.

Och vi trodde att den principen gällde i alla ekonomiska sammanhang. Att låna ut pengar kunde vi aldrig ens tänka oss eftersom vi inte hade några att låna ut.

Men där trodde vi fel.

I helt andra sammanhang, som vi länge inte kände till, var det inte alls fult utan, tvärt om, fint att låna. Där skulle man låna för att investera i lönsamma verksamheter. Man skulle låna för att köpa konst, fastigheter, råvaror, företag m.m. för att man räknade med att dessa skulle öka i värde så att man kunde sälja för mer pengar än man köpt för och att därigenom bereda sig en vinst.

Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.

Så småningom kunde de som visste hemligheten med att låna, låna ut pengar till oss när vi slutligen blivit tvungna att låna för att köpa oss en bostad eller t.ex. en bil. Eftersom vår lön inte omedelbart räckte till sådant som vi behövde tvingades vi att köpa kylskåp, sommarstuga, båt och andra konsumtionsvaror på avbetalning eller på kredit.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om. 

Vi slet och jobbade och skapade de värden som byggde den s.k. tillväxten.
Vi betalade skatter till staten och räntor på våra avbetalningar.
En del av vår lön gick till pensioner och försäkringar som vi sparade till den dag vi skulle bli gamla eller då vi av andra orsaker inte längre kunde arbeta och få lön. Det var ett sorts sparande som vi betalade till olika institutioner som pensionsfonder, banker, försäkringsbolag m.fl.

Att vi på detta sätt lånade ut våra lönepengar till dem som var smartare än vi tänkte vi inte på.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.

Och vi fortsatte att hålla den moral i helgd som innebar att man aldrig ska låna och alltid så snart som möjligt betala tillbaka om vi ändå lånat.

Men vilka är vi?  Jo, vi är alla vi löntagare och egenföretagare i alla länder, eftersom samma system gäller för oss i hela världen.

De andra, de som tidigt lärde sig att det finaste som finns är att låna, de driver banker, arbetar inom kapital- och finansmarknaden, och gör profit av skulder – våra och egna.

De ser till att våra lån och skulder ständigt byter ägare i affärer förmedlade av fondmäklare, börshajar, finansrådgivare, aktiespekulanter och dem som kan göra profit på våra skulder.

Det är de som ser till att våra pengar och våra skulder snurrar runt i en sfär högt ovanför vår enkla lånemoral och vår vardagsekonomi. 

Där ser de alla till att äga lönsamma skulder, att låna av varandra och att se till att våra skulder växer eftersom det ökar värdet på deras förväntade profiter.

Vi är alla snärjda i den globala skuldkrisen, i vilken Grekland är första offret.

Mea culpa, mea maxima culpa.

DN 

SvD 

Expressen 

DI 

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Många av dem som kommenterar greklandskrisen utgår från att den globala finansmarknaden fungerar ungefär på samma sätt som en bank i slutet av 1800-talet.

De tycks tro att marknaden förfogar över pengar som lånas ut till företag eller stater som behöver investera.
I denna idylliska bild representerar pengarna att reellt värde som alltid har sin motsvarighet i produktionsvärden.
I god ordning, tycks de tro, har folk eller företag satt in pengar på banken mot ränta som banken sedan lånar ut till företagen. Företagen investerar och betalar tillbaka lånen tillsammans med ränta i god ordning.
Den moraliska slutsatsen måste alltså bli: ”Grekerna har lånat och ska betala tillbaka.”

Men det var länge sedan, om än någonsin, som finansmarknaden fungerade på detta sätt.

Dagens globala finansmarknad är ett oöverskådligt virrvarr av värdepapper i olika former som till exempel derivat, optioner, terminer, futurer, warranter och swappar.

Dessa motsvaras inte av reella värden utan är skuldpapper utställda på skuldpapper som i sin tur är utställda på, i framtiden förväntade, skulder eller vinster.

Eller för att citera Wikipedias förklaring: ”Finansiella derivat är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång,exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas på finansmarknader.”

Här finns enorma möjligheter att spekulera och få loss fantasivärden som i en stats bokföring där "värdena" kan blåsas upp.

I Dagens SvD Näringslivskriver Per Lindvall: ”Den italienska ekonomiprofessorn Gustavo Piga visade redan 2001 hur Italien hade krympt sin statsskuld med hjälp av derivatkontrakt. Grekerna använde samma fönsterbeklädnadsteknik men i än större skala under 2001 och 2002 för att klara de så kallade Maastrichtkriterierna. Och 2003 kom det fram att investmentbanken Goldman Sachs hade varit behjälplig i detta arbete. Men från EU-håll valde man att titta åt sidan och, för att plocka fram den mest slitna av alla eurokrisklyschor, ”sparka burken framför sig”.

Finansmarknaden, inklusive EU, ECB, IMF, har alltså stor del i Greklands kris och en skuldavskrivning vore den mest förnuftiga lösningen för Gerkland, EU och för världsekonomin.

Men tyvärr vilar dagens finansmarknad inte på förnuft.

Hur Golden Sachsgömde Greklands skuldberg, SvD Näringsliv 

Bloomberg om Golden Sachsi Grekland 

DN ledare

Ivar Arpi ledare SvD  

Gunnar Hökmark SvD Gästledare

Ledare AB

Expressen ledare 

Skriv av Greklands skulder annars hotas demokratin i Europa!

Den grekiska krisen beror mycket på att den grekiska staten, under decennier, inte fick in tillräckligt med skattepengar. Detta berodde i sin tur på oordning i statsfinanserna, bristfälligt skattesystem, korruption, dålig byråkrati och usel politik.

Resultatet blev ett enormt underskott i statens budget.

Samtidigt frestades politikerna att låna pengar av finansinstitut som villigt spekulerade i räntevinster.
Det hela påminner om en socialbidragstagare som hankar sig fram på SMS-lån.
Grekland saknar också det investeringskapital som varje stat behöver för att bygga en nödvändig tillväxt. Landets BNP bygger alltför ensidigt på jordbruk och turism.

Grekland har de senaste åren jobbat för att förbättra sitt skattesystem genom att införa nya skatter, bättre övervakning av att skatterna kommer in och skattehöjningar kombinerat med utgiftssänkningar.
Ett problem i sammanhanget är att det tar decennier för de grekiska politikerna att få ett nytt skattesystem att fungera.

Men de åtgärder som de grekiska politikerna tvingats rikta mot folket - sänkta löner, försämrade pensionsförmåner, höjda skatter och priser - räcker inte enligt långivarna, IMF, EU och Världsbanken.
De kräver att svångremmen och piskan blir mer effektiva.

Greklands skatteinkomster perioden januari till maj ligger på 1,7 miljarder euro under prognos enligt Bloomberg News.
Underskottet i skatteintäkterna beror på minskad konsumtion, som sänker momsintäkterna, samt försenade inlämningar av skattedeklarationer.
Utgifterna under samma period var 2,5 miljarder euro lägre än prognos på grund av att regeringen stoppat utbetalningar till leverantörer.

Svångremspolitiken är med andra ord kontraproduktiv och förvärrar krisen. Det är en hopplös sits för grekerna där nya lån bara går till att betala de gamla och de höga räntorna på dessa.

Det finns bara en utväg ur krisen, att långivarna ger upp sina fordringar och efterskänker räntorna. Grekland behöver ingen svångrem utan ett rejält i stöd för investeringar i arbete och produktion.

Alternativen drabbar inte bara det grekiska folket utan hela Europa.
Därför gör den grekiska regeringen rätt som hävdar att det inte är möjligt att pressa det grekiska folket ytterligare.

Bloomberg News 

Dito 

Johan Shuck i DN

DN Ekonomi 

DN Ledare 

SvD Ledare 

SvD Näringsliv 

Greklands sak är vår. Gå emot finanskapitalet.

I november 2009 anlände Goldman Sachs vd Gary D. Cohn med ett team av bankirer till Aten för att erbjuda den grekiska regeringen ”hjälp” med att dölja landets växande skuldbörda. Det rapporterade The New York Times ifebruari 2010.

Den gången handlade det om ett finansiellt instrument som skulle ha knuffat skulder relaterade till Greklands sjukvårdssystem in i framtiden. Ungefär som när en husägare får hjälp att ta ytterligare ett lån på huset för att betala sina kreditkortsskulder, skrev The New York Times.

Den gången tackade den grekiska regeringen nej. Men under 2001 ska Goldman Sachs ha hjälpt Grekland att dölja ett lån på mångmiljardbelopp för Bryssel. För den tjänsten ska Goldman Sachs ha fått 300 miljoner dollar.

Grekland har också lånat miljarder efter EMU-inträdet mot att banker får rätt till framtida intäkter från till exempel flygplatsavgifter och lotteriverksamhet.

Sådana avtal lurar investerare och övervakningsmyndigheter eftersom sådant inte registreras som lån.

Det var politikerna i Grekland som drev statens finanser i botten men med god hjälp av finansinstitut som Goldman Sachs och andra.

Politikerna struntade i att se till att skatterna betalades in, vilket ledde till svåra underskott i statskassan. Underskott som täckets av lån som finanskapitalet gärna bistod med.

Den grekiska staten vilade på ett bristfälligt skattesystem. Staten fick in för litet skatter och de som bäst lyckades hålla sig undan var de rikaste: banker, finansinstitut, miljardärer och andra som gömt sina pengar i skatteparadis och schweiziska banker.

De flesta utanför den politiska och ekonomiska eliten visste inget om hur illa det var ställt eller att staten var på väg mot konkurs.

I dag har ett nytt skattesystem införts med de rikaste kan ändå smita från sina plikter.

Enligt en uppdaterad medelfristig budgetplan från det grekiska finansdepartementet toppade Greklands statsskuld på 191,6 procent av BNP 2014 innan den  beräknas sjunka till 190,5 procent av BNP 2015 och 184,9 procent av BNP 2016.

De som lånat ut pengar till staten i Grekland gör det inte av godhet eller omtanke. De räknar med att få räntor som inkomst och att den Grekiska staten ska betala tillbaka pengarna.

Grekland  är som om en arbetslös som tar smslån för sin konsumtion.

Men Grekland behöver inte lån och ränteutgifter. Grekland behöver investeringar som kan generera tillväxt och utveckling i näringslivet. Grekland behöver få in skattepengar, särskilt från de rikaste.

Nu straffas de som inget visste och som inget hade.
Folket har pressats ner i fattigdom. Köpkraften och skatteförmågan går i botten. Det är en ond spiral som borrar sig allt djupare ner i eländet.

Ett varnande exempel är de orimligt stora krigsskadestånd som västmakterna efter första världskriget krävde av Tyskland. De kraven ledde raka vägen till Hitler och andra världskriget.

Efter andra världskriget hade man lärt sig och Tyskland fick det mesta av sin statsskuld nedskriven 1953. Detsamma skulle kunna ske för Grekland 2015.

En grekisk skuldavskrivning skulle inte bara skona det grekiska folket från massfattigdom utan även hela EU från ett större kaos.
Den svenska regeringen borde gå i spetsen för en rörelse som syftar till att avskriva Greklands skulder.

SvD 

Marios blogg ”Finanshajarna jagar i grekiskt krisvatten” 2011 

Marschallhjälp till Grekland

På måndag har grekerna valt en ny regering.

Pasoks förra partiledare Giorgios Papandreou har, strax före valet, lämnat sitt parti Pasok och bildat ett nytt parti, ”Κίνημα για την Αλλαγή” d.v.s. ”Rörelsen för förändring”.

Han hoppas att kunna locka Pasoks missnöjda väljare att inte gå till vänsterpartiet SYRIZA och säger att han vill samverka med både vänster och höger.

Om vänsterpartiet SYRIZA blir största parti som opinionsmätningarna förutspår och blir valets vinnare kan Papandreou parti ingå i den oundvikliga koalition som ska styra Grekland. Jag tror att det vore bra för Grekland.

Frågan är dock om ”Rörelsen för förändring” kommer att klara 3-procentsspärren.

SYRIZA, som består av en samling olika vänsterpartier leds av Alexis Tsipras som har hotat att riva upp överenskommelserna kring miljardlånen från EU och internationella valutafonden IMF.

Nu styr det konservativa partiet ”Ny demokrati” landet med stöd av EU-trojkan som försöker svälta ut det grekiska folket för att minska statsskulden på omkring 175 procent av bruttonationalprodukten.

Vilket alltså inneburit att 35,7 procent av befolkningen befinner sig på gränsen till fattigdom eller socialt utanförskap, andelen långtidsarbetslösa har mångdubblats och sysselsättningen i hela den yrkesverksamma åldersgruppen, 25–64 år, har fallit till 49,3 procent. Löner och pensioner har sjunkit med uppåt 30 procent. Sjukvården har kollapsat och utbildningssystemet har tömts på resurser. Barnfattigdomen är högre än någon annanstans i EU. Köerna till soppköken blir allt längre.

Inte konstigt att folket misstror den förda politiken.

Om jag vore grekisk medborgare skulle jag nog rösta på SYRIZA, även om jag är tveksam till partiets möjligheter att skapa en bestående förändring.

Men en omförhandling med långivarna om en avskrivning av statsskulderna är nödvändig.
Vad grekerna behöver är investeringar och en förnyad köpkraft en marschallhjälp som EU kan ge landet.

En sådan hjälp skulle alla tjäna på i stället för den nuvarande svältpolitiken.

SvD

Syriza

SvD Näringsliv 

SvD Näringsliv 

SR 

Dagens Arena

Ekathimerini
I Efimerida
Efsyn

Den konstanta finanskrisens orsaker

Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" 

På sin blogg skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

På bloggen den 5 februari 2013 intervjuar Cervenka Michael Kumhof, ekonom på Internationella Valutafonden IMF, i samband med att Kumhof talade på ett seminarium på tankesmedjan Global Utmaning.

Så här sa Kumhof bl.a.:

- Nästan alla pengar i samhället skapas av banker som skulder. Ekonomin kan inte fungera utan pengar och pengar kan bara göras av banker när någon tar lån. Alltså måste vi skuldsätta oss. Om alla betalade tillbaka sina skulder skulle det inte finnas något blod i ekonomin. Vi måste alltså ha skulder och i enorma mängder. I USA handlar det om 200 procent av BNP och då pratar jag privata skulder, exklusive statens skulder. Statens skuld skapas på liknande sätt. Istället för att staten skapar pengar själv går man via centralbanken och skapar skuldpengar.

Nichael Kumhof på Global Utmaning 

”IMF-ekonomen Michael Kumhof talar klarspråk”

Om Michael Kumhof 

Allt fler ekonomer pekar på de strukturella felen i finansmarknadens funktion.
Fel som leder till den nu konstanta krisen i världsekonomin.
Socialdemokratin måste ta ställning till dessa teorier och utarbeta ett program för hur partiet ska förhålla sig till denna finansmarknad.

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Vi snackar om Greklands, Italiens, Spaniens, Portugals och Irlands skulder.
Men faktum är att Storbritannien är världens mest skuldsatta land – i alla fall enligt McKinseys sätt att räkna. Hushållens skulder, företagens lån, statsskulden och bankernas skuldberg når 492 procent av den brittiska BNP:n.
Japan har kämpat med sitt skuldberg och sin låga tillväxt i årtionden, och den visar inga tecken på att minska från sina drygt 490 procent av BNP, enligt McKinsey.
Jämfört med britterna så ter sig amerikanerna faktiskt lågbelånade med McKinsey-metoden, 282 procent vid mitten av 2011, jämfört med 296 procent för två år sedan.
På nätet finns flera så kallade ”debt clocks” som beräknar världens skuldberg på olika sätt. Tidningen Economist har exempelvis en ”Global Debt Clock” som visar att världens skuldberg, som för tillfället ligger på över fyrtiotusen miljarder dollar (40 000 000 000 000.
På den globala skuldklockan kan du också leta upp enskilda länders aktuella skuld, t.ex. Sveriges.

Och då är ändå inte den globala miljöskulden, de miljövärden vi raserat och som i framtiden måste repareras, med i beräkningen.

SvD

Konstant kris i kapitalismen

Många ekonomer påstår att kaoset i Europas ekonomi lett till ett finansiellt sammanbrott.
Men kan det inte vara precis tvärtom? Att den ständigt pågående finansiella krisen leder till kaoset i Europa.
Världens finansiella system tycks ju ha förlorat sin funktion att förse produktionen med kapital. I stället verkar finansmarknaden ha utvecklats till ett världsomfattande pyramidspel där lån täcks av nya lån som i sin tur betalas med nya lån i all oändlighet och utan gränser. Spekulanterna döljer sina skulder med värden och tillgångar som inte existerar i verkligheten utan bara som siffror i spekulanternas monitorer.
Staternas ekonomi är starkt förbundna med finansmarkanden och statsskulderna är inteckningar i våra barnbarns inkomster.

När avståndet mellan de upplåsta inbillade ”värdena” och de verkliga underliggande värdena blir för stor, rasar hela pyramiden. Alla spekulanter börjar rusa tillbaka till de verkliga värdena för att rädda sina tillgångar. Krisen blir akut och systemet, som byggt upp ett skydd för spekulanterna, övervältrar betalningen av notan till produktionen, arbetet och skattebetalarna.
Har vi inte sett det förut?

Och är det inte så att det som tidigare kallades kriscykler numera är en ständigt pågående kris. I varje fall har det blivit allt tätare mellan cyklerna, även om de blir akuta i olika delar av världsekonomin vid olika tillfällen.
Eftersom ingenting i systemet förändrats, fortsätter krisen.

Vad som först var ett nödvändigt kreditsystem har utvecklats till en vettlös lånekarusell.
Någon gång under den historiska utvecklingen tycks finanssystemet ha deformerats och förlorat sin grundfunktion att förse produktionen med kapital.

Många ekonomer har nu sagt att finanskrisen är över, och världsekonomin har börjat vända.
Men krisen fortsätter eftersom en ny finanspyramid börjar byggas upp direkt efter kraschen. Det gäller ju att komma överst i pyramiden.
Den akuta krisen har nu i stället flyttats ner till produktionen och de nationella staternas ekonomier som tvingas betala notan.
De känsligaste länderna, som Grekland, Portugal och Spanien, drabbas först. Men är det säkert att det stannar vid dem?

Ingen har uppfunnit detta system. Ingen är skyldig till det och ingen kan ställas till svars. Det kapitalistiska systemet har vuxit fram under historien utan plan och utan mål. Dagens kapitalism är ett resultat av människors strävanden under tusentals år. Under utvecklingens gång har vissa företeelser i samhället förstärkts medan andra har tryckts undan. Hierarkier, belöningssystem, centrum och periferi, kapitalbildning, mänskliga relationer, värderingar, arbete och produktion har sakta förändrats. I dag har vi världskapitalismen och det finns inga alternativ i nutiden.

Frågan är om det är möjligt att i dag reglera finanssystemet så att det åter börjar fungera eller om vi måste invänta ett slutligt sammanbrott.
Hur ska arbetet och produktionen kunna bli en naturlig grund för finanssystemet?
Det är ändå i arbetet och produktionen som kapitalet bildas.



AB
E24
E24
E24
Affärsvärlden
Affärsvärlden
SvD Näringsliv
SvD Näringsliv
Veckans Affärer

Dystopi med utopisk lösning

De västliga ekonomierna USA, Storbritannien, Grekland, Portugal, Spanien, Irland, Japan m.fl. har hamnat i hopplösa låneberoenden. Budgetunderskotten och utlandsskulderna är enorma. Än så länge är det bara Grekland som hamnat i akut kris men det lär snart bli fler länder, spår många.

Vem vet att det finns täckning för lånen?
Är det möjligen så att EU ”räddar” Grekland med lånade pengar? Risken är stor att även dessa ”pengar” i sin tur baseras på lån. Den internationella ekonomin tycks vara en enorm global lånepyramid á la Madoff. Samtidigt går världens sedelpressar varma.
Finns det reella tillgångar bakom lånen? Det vet ingen.

Ingen kan överblicka det virtuella nätverk av privata och offentliga lån som så småningom ska täckas genom lån på krediter som baseras på finansspekulationer.
Finanskrisen är kanske bara en föraning om den verkliga krisen.

För jag antar att lånen, förr eller senare, måste betalas eller så måste de skrivas av nu.
Om inte, blir sanningens ögonblick ytterst smärtsam. Och då antagligen för sent att göra något åt.
Och även om vi, i vår generation, skulle klara oss från den stora kraschen kommer våra barn och barnbarn att råka illa ut. Då lånen ska betalas.

Den globala ekonomin måste åter baseras på reellt värdeskapande resurser som arbetet och produktionen. Länder som Kina, Indien och Brasilien måste få ökat inflytande på världens ekonomi.
Men för att åstadkomma det krävs en internationell bindande överenskommelse om världsekonomin mellan världens ekonomier.
Ett nytt Bretton Woods med sikte på en ny ekonomisk världsordning.

Andreas Cervenka om skuldkriser

SvD