lördag 11 juli 2020

Världen efter coronan


I mitt enkla barndomshem fick jag lära mig att man inte ska sätta sig i skuld.
Ordspråksboken 22:7 i Bibeln sa: ”Den rike är den fattiges herre, den som lånar blir långivarens slav”.
Det var den kunskap som de flesta i min omgivning fick som medskick ut i livet.
I Göran Perssons mun blev det ”Den som är satt i skuld är icke fri”
Hade man lånat skulle man, så snart som möjligt, betala tillbaka.
Pengar skulle arbetas ihop, så även skulderna.

Senare i livet har jag förstått att det är just att låna är vad man ska göra. De flesta som skaffat sig förmögenheter, och som inte ärvt pengar, har börjat med att låna. Låna, investera och kamma hem vinster var modellen.

På 80- talet startade jag och hustrun ett litet företag. Vi gick till bankerna i Farsta för att låna ett startkapital.
Vi fick nobben över allt. Jag tvingades istället att sälja en kär Picassoetsning som jag hade i min ägo och pengarna blev det första kapital vi behövde. Så fick vi en revisor som hade bankkontakter och han fixade så att vi fick låna resten. 
Sedan drev vi företaget i tjugofem år. Med vinst. Då vi pensionerades flyttade vi ut på landet och lade  ner verksamheten.
Riksgälden, statens internbank, lånar upp de 402 miljarderna som Sverige behöver i år för att täcka stödpaketen efter coronapandemin. Och det gör den huvudsakligen genom att sälja statspapper på auktion.
På samma sätt är det över hela världen. En värld som redan före krisen var hårt skuldsatt.

Enligt S&P Global Ratings, som rankar länders kreditvärdighet, ökade världens sammanlagda statsskuld med 77 procent under decenniet mellan finanskrisen och pandemins början.
Det är en ökning som motsvarar 624 000 miljarder kronor på tio år.
USA-kongressens budgetkontor räknar med att det federala underskottet i år landar på 37 000 miljarder kronor. Pengar som måste lånas upp.
På samma sätt är det med Japan som redan hade en statsskuld på 230 procent av BNP.
Den Europeiska centralbanken, ECB, utgår ifrån att underskottet i eurozonens länder ska landa på liknande nivåer.

Vilka är det som lånar ut?
Förutom det utländska ägandet rör det sig om pensionsfonder, såväl statliga AP-fonder som privata. Tillsammans äger pensionsinstituten runt en fjärdedel av den svenska statsskulden. Till det kommer andra värdepappersfonder som vill placera pengar till låg risk och som haft strax under 10 procent av skulden de senaste åren. Vi lånar med andra ord av oss själva. Eller våra barnbarn.
Alla de stora bankerna har lovat att de kommer att skapa så mycket pengar som krävs.

Utöver detta har hushållen, särskilt de svenska, stora skulder, enligt SCB.
De svenska hushållens samlade lån har i stort sett vuxit oavbrutet under hela 2000-talet. En hög skuldnivå kan bli problematisk för den enskilde vid förändringar i samhällsekonomin. Till exempel som nu vid en ekonomisk kris när arbetslösheten sannolikt kommer att stiga och det skulle kunna bli ett prisfall på bostadsmarknaden.
Vart är vi på väg?




Inga kommentarer: