Världen efter coronan

I mitt enkla barndomshem fick jag lära mig att man inte ska sätta sig i skuld.

Ordspråksboken 22:7 i Bibeln sa: ”Den rike är den fattiges herre, den som lånar blir långivarens slav”.
Det var den kunskap som de flesta i min omgivning fick som medskick ut i livet.
I Göran Perssons mun blev det ”Den som är satt i skuld är icke fri”
Hade man lånat skulle man, så snart som möjligt, betala tillbaka.
Pengar skulle arbetas ihop, så även skulderna.

Senare i livet har jag förstått att det är just att låna är vad man ska göra. De flesta som skaffat sig förmögenheter, och som inte ärvt pengar, har börjat med att låna. Låna, investera och kamma hem vinster var modellen.

På 80- talet startade jag och hustrun ett litet företag. Vi gick till bankerna i Farsta för att låna ett startkapital.
Vi fick nobben över allt. Jag tvingades istället att sälja en kär Picassoetsning som jag hade i min ägo och pengarna blev det första kapital vi behövde. Så fick vi en revisor som hade bankkontakter och han fixade så att vi fick låna resten. 

Sedan drev vi företaget i tjugofem år. Med vinst. Då vi pensionerades flyttade vi ut på landet och lade  ner verksamheten.

Riksgälden, statens internbank, lånar upp de 402 miljarderna som Sverige behöver i år för att täcka stödpaketen efter coronapandemin. Och det gör den huvudsakligen genom att sälja statspapper på auktion.

På samma sätt är det över hela världen. En värld som redan före krisen var hårt skuldsatt.

Enligt S&P Global Ratings, som rankar länders kreditvärdighet, ökade världens sammanlagda statsskuld med 77 procent under decenniet mellan finanskrisen och pandemins början.
Det är en ökning som motsvarar 624 000 miljarder kronor på tio år.
USA-kongressens budgetkontor räknar med att det federala underskottet i år landar på 37 000 miljarder kronor. Pengar som måste lånas upp.

På samma sätt är det med Japan som redan hade en statsskuld på 230 procent av BNP.
Den Europeiska centralbanken, ECB, utgår ifrån att underskottet i eurozonens länder ska landa på liknande nivåer.

Vilka är det som lånar ut?
Förutom det utländska ägandet rör det sig om pensionsfonder, såväl statliga AP-fonder som privata. Tillsammans äger pensionsinstituten runt en fjärdedel av den svenska statsskulden. Till det kommer andra värdepappersfonder som vill placera pengar till låg risk och som haft strax under 10 procent av skulden de senaste åren. Vi lånar med andra ord av oss själva. Eller våra barnbarn.

Alla de stora bankerna har lovat att de kommer att skapa så mycket pengar som krävs.

Utöver detta har hushållen, särskilt de svenska, stora skulder, enligt SCB.
De svenska hushållens samlade lån har i stort sett vuxit oavbrutet under hela 2000-talet. En hög skuldnivå kan bli problematisk för den enskilde vid förändringar i samhällsekonomin. Till exempel som nu vid en ekonomisk kris när arbetslösheten sannolikt kommer att stiga och det skulle kunna bli ett prisfall på bostadsmarknaden.

Vart är vi på väg?

Riksgälden ”Statsskulden växer när viruseffekter slår på budgeten”
SvD Näringsliv 

Riksgälden statsskulden 

S&P Global Ratings 

Fitch 

Andreas Cervenka om Corona-krisen 

SCB ”Svenskar har näst mest skulder”

SvD ”ECB förbereder bankakut under coronakrisen” 

Monopolpengar köper HQ

De flesta svenskar har väl spelat ”Monopol” någon gång. Men bara idioter har tagit monopolpengarna och gått ut för att försöka handla med dem.
Alla andra vet att monopolpengarna saknar täckning utanför spelet. Men i spelet gäller de.
Ungefär så tycks det vara med de ”pengar” som cirkulerar på finansmarknaden och i de olika bankaffärerna.
Ta t.ex. den här affären med Carnegie och HQ.
Ena dagen måste Carnegie räddas av staten, nästa dag köper Carnegie banken HQ.
Varifrån fick Carnegie ”pengar” till köpet?

Bakgrunden är, i korta drag, följande:
Efter massa schabbel och oegentligheter i företaget under 2007 hade Carnegies, börsvärde fallit med 90 procent. 2008 lånade Riksbanken ut 5 miljarder (5 000 000 000) kronor till Carnegie.
I november 2008 beslöt Riksgälden att ta över de aktier som legat som pant för det stödlån som Carnegie fått.
Övertagandet av panten innebar att Riksgälden blev ägare till Carnegie Investment Bank AB och Max Matthiessen Holding AB - dotterbolag till det börsnoterade företaget D. Carnegie & Co AB.
Krisen i Carnegie hade bland annat sin grund i stora krediter till den jämtländske finansmannen Maths O Sundqvist. Krediterna hade, i takt med att värdet på säkerheterna sjönk, blivit olagliga. Finansinspektionen kopplades in.
Den 11 februari 2009 köpte riskkapitalbolagen Altor och Bure Equity verksamheten i Carnegie av Riksgälden. För Carnegie Investment Bank, ett av de två dotterbolag som förstatligats, betalade köparna 1 402 miljoner kronor.
Förutom köpeskillingen skulle Riksgälden enligt avtalet få rätt att ta del av eventuella framtida återbetalningar "på vissa av Carnegie lämnade krediter".
Investmentbanken hade tagit över Sundqvists finansimperium Skrindan.

I dag ska Carnegie, enligt media, betala 850 miljoner kronor för HQ Fonder och lösa personalkonvertibler på cirka en kvarts miljard.
För en som inte är insatt i logiken för de högre finanstransaktionerna uppstår frågan:
- Hur mycket har staten tidigare satsat för att rädda Carnegie?
- Har Carnegie betalat tillbaka alla lån från Riksgälden eller Riksbanken?

Svaret från den finanskunnige är: Lugn! Det handlar här inte om riktiga pengar. Det är inte pengar som skapats genom hederliga arbetsinsatser, som det handlas med i finansvärlden.
Det är låtsaspengar, precis som i Monopolspelet. Men de gäller inom finansspelet.

För oss vardagens människor gäller ”vanliga” pengar. Vissa får känna av det inpå skinnet.
Jag har en kompis, vi kan kalla honom Leif, som har det illa ställt ekonomiskt. Han har fått en betalningsanmärkning vilket gör det omöjligt för honom att få lån som han behöver. För en annan kompis, vi kan kalla honom Erik, snor Kronofogden allt han tjänar över existensminimum. Visserligen har han sin pension men den är låg.

Om ”Erik” inom ett år skulle börja betala min andra kompis´ ”Leifs” skulder och dessutom skulle börja strö pengar kring sig skulle inte bara jag bli misstänksam.

Men vem undersöker vart statens pengar (våra skattepengar är nämligen riktiga pengar) som pumpats in i Carnegie- och HQ-affären tagit vägen?
Kan någon duktig ekonomijournalist förklara hur Carnegie plötsligt kan köpa HQ?
Om det nu inte handlar om fantasipengar.
En annan fråga som den duktige ekonomijournalisten skulle kunna få svara på är:
- Hur bär sig finansgubbarna åt att omvandla fantasipengarna till riktiga pengar? Deras höga löner, bonusar och avkastningar är nämligen riktiga pengar.
Ett ämne för ett riktigt grävarjobb.
Frågan är om det finns så duktiga grävande ekonomijournalister.

E24
Affärsvärlden
SvD Näringsliv

DN
Veckans Affärer