Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.

De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.

Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.

Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.

SvD 

SVT 

Calmfors i DN 

Om Calmfors i ETC 

Calmfors om finansministern  

Konjunkturinstitutet 

LO rapport ” Vägen till full sysselsättning och rättvisarelöner” 

Min skuld, min stora skuld!

Som barn och ung fick jag lära mig att man helst inte ska låna pengar av någon. 

Om man ändå blev tvungen att låna så var det en hederssak att, så snabbt som möjligt, betala igen vad man lånat.

Den kunskapen bibringades säkert de allra flesta av mina likar och har blivit ett rättesnöre för oss livet igenom.

Och vi trodde att den principen gällde i alla ekonomiska sammanhang. Att låna ut pengar kunde vi aldrig ens tänka oss eftersom vi inte hade några att låna ut.

Men där trodde vi fel.

I helt andra sammanhang, som vi länge inte kände till, var det inte alls fult utan, tvärt om, fint att låna. Där skulle man låna för att investera i lönsamma verksamheter. Man skulle låna för att köpa konst, fastigheter, råvaror, företag m.m. för att man räknade med att dessa skulle öka i värde så att man kunde sälja för mer pengar än man köpt för och att därigenom bereda sig en vinst.

Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.

Så småningom kunde de som visste hemligheten med att låna, låna ut pengar till oss när vi slutligen blivit tvungna att låna för att köpa oss en bostad eller t.ex. en bil. Eftersom vår lön inte omedelbart räckte till sådant som vi behövde tvingades vi att köpa kylskåp, sommarstuga, båt och andra konsumtionsvaror på avbetalning eller på kredit.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om. 

Vi slet och jobbade och skapade de värden som byggde den s.k. tillväxten.
Vi betalade skatter till staten och räntor på våra avbetalningar.
En del av vår lön gick till pensioner och försäkringar som vi sparade till den dag vi skulle bli gamla eller då vi av andra orsaker inte längre kunde arbeta och få lön. Det var ett sorts sparande som vi betalade till olika institutioner som pensionsfonder, banker, försäkringsbolag m.fl.

Att vi på detta sätt lånade ut våra lönepengar till dem som var smartare än vi tänkte vi inte på.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.

Och vi fortsatte att hålla den moral i helgd som innebar att man aldrig ska låna och alltid så snart som möjligt betala tillbaka om vi ändå lånat.

Men vilka är vi?  Jo, vi är alla vi löntagare och egenföretagare i alla länder, eftersom samma system gäller för oss i hela världen.

De andra, de som tidigt lärde sig att det finaste som finns är att låna, de driver banker, arbetar inom kapital- och finansmarknaden, och gör profit av skulder – våra och egna.

De ser till att våra lån och skulder ständigt byter ägare i affärer förmedlade av fondmäklare, börshajar, finansrådgivare, aktiespekulanter och dem som kan göra profit på våra skulder.

Det är de som ser till att våra pengar och våra skulder snurrar runt i en sfär högt ovanför vår enkla lånemoral och vår vardagsekonomi. 

Där ser de alla till att äga lönsamma skulder, att låna av varandra och att se till att våra skulder växer eftersom det ökar värdet på deras förväntade profiter.

Vi är alla snärjda i den globala skuldkrisen, i vilken Grekland är första offret.

Mea culpa, mea maxima culpa.

DN 

SvD 

Expressen 

DI