Demokratisk socialism II

Socialism är en dröm om en samhällsordning där arbetets och produktionens tvång och orättvisor är utplånade, där produktionens överskott fördelas enlig principen ”till var och en efter hens behov av var och efter förmåga”. 

I det tänkta socialistiska samhället råder fullständig ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, rättvisa och demokrati. Klasser och hierarkier finns inte längre.
Motsättningarna mellan kapital och arbete är upphävda, löntagarna är befriade från lönearbetets tvång. Vinstmotivet och konkurrensen som drivkraft för produktionen är ersatta av samarbete. Ingen är fattig och ingen är rik. Ingen enskild äger eller bestämmer över produktionen utan produktionsresurserna är gemensam egendom. Största möjliga individuella frihet råder.

Socialism är samtidigt en politisk ideologi som, med olika medel, syftar till att nå detta tänkta framtida samhälle.
Somliga socialister anser att det socialistiska samhället kan uppnås genom att arbetarklassen, med statens hjälp, övertar produktionsmedlen. (Kommunister) Andra menar att övertagandet bör ske underifrån utan statens hjälp. (Syndikalister) Somliga vill göra övertagandet med demokratiska medel och metoder (Socialdemokrater) medan andra kan tänka sig att använda våld om så behövs (Leninister och bolsjeviker). En del vill ”störta” kapitalismen och bygga socialismen på kapitalismens ruiner. (Anarkister)
För att nå det socialistiska samhället måste politiken således göra kraftiga ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin.
Alla försök att upprätta drömmen om socialism i verklighetens kapitalism har dock misslyckats.
Därför är socialismen fortfarande en dröm, en utopi.

Till skillnad från den socialistiska drömmen lever vi nämligen i en kapitalistisk världsordning som är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella verkligheten.
I kapitalismen ägs kapital och produktionsresurser av enskalda personer, produktionens drivkraft är kapitalistens strävan efter vinst. Produktionen utvecklas både i konkurrens och med monopol. Ojämlikhet är en förutsättning för samhällsutvecklingen. Lönearbetet är grunden för kapitaltillväxt.
Kapitalismen skapar tillväxt men innebär samtidigt exploatering av människor och natur.

Liberalismen är en ideologi som i sin ”rena extrema form” (t.ex. Mises) anser att politiken inte ska röra kapitalismens och marknadernas utveckling utan låta dessa vara fria från all inblandning. Därigenom gynnas en ekonomisk, social och kulturell utveckling som visserligen skapar orättvisor och exploatering men på sikt kommer att gynna flertalet.
Med en renodlad liberal politik uppstår dock ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan människor, hierarkier förstärks, exploatering av människor och natur sker utan hinder, ekonomiska kriser skapar fattigdom för många.

Socialdemokratin och andra socialliberaler vill göra sådana förändringar i kapitalismen som kan genomföras på demokratisk väg och som skapar välfärd för flertalet och i största möjliga mån öka eller behålla individens frihet. Till skillnad från extremliberaler kan socialliberaler tänka sig att politiken griper in i kapitalismen för att rätta till där människor drabbas och råkar illa ut.

Många socialdemokrater brukar hänvisa till Olof Palme som i det kända talet inför SSU:s kongress 1964 sa att han var "demokratisk socialist” och att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål är "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar".

Han menade att detta bejakande av individualismen går hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".

"Socialism" var enligt Palme, med andra ord, något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin men desto mer med en politik som mer kan betecknas som socialliberal.

Ett orättvist lotteri

Du bestämmer inte själv att du ska födas. Du väljer inte själv till vilken ekonomisk, social och kulturell miljö du föds.

Det är slumpen, livets lotteri, som avgör.

Somliga föds till trygghet och fred, andra till otrygghet och våld.
Somliga föds av ekonomiskt starka, socialt väletablerade och kulturellt gynnade föräldrar. De kanske till och med har planerat ett älskat barns födsel.
Andra drar nitlotter och föds av föräldrar som har dålig ekonomi, är socialt handikappade och som saknar utbildning och bildning. Som inte ens välkomnar födseln.
Vissa växer upp i väletablerade villaområden eller i de fina stadskvarteren medan andra bor i förortens hyreskaserner eller i fattiga stugor i glesbygd.
Den enes föräldrar bryr sig om att planera och vägleda sina barns framtid medan den andres föräldrar inte bryr sig.

Så utfaller livets lotteri. Det är sannerligen inte rättvist.
Naturligtvis kan den som dragit vinstlott förslösa sina möjligheter medan det finns exempel på att dom som dragit en nitlott trots sin bakgrund kan komma sig upp i tillvaron.
Och det är mycket här i livet som avgörs av tillfälligheter och slump.

Jag är medveten om att resonemanget faller på hälleberget om du tror att högre makter styr eller att ett förutbestämt öde redan stakat ut din framtid. Du ser inte slumpens skördar.

Nu vill emellertid regeringens skolkommission att lotten ska avgöra vilka elever som ska få gå i de populäraste grundskolorna.
Det är ett sätt att med slumpens hjälp något korrigera livslotteriets orättvisa utfall.

”Samling för skolan - Nationell strategi för kunskap ochlikvärdighet” SOU 2017:35 

Slumpens skördar 

Teodorescu ledare i GP : ”Slumpen är aldrig rättvis” 

Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.

De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.

Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.

Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.

SvD 

SVT 

Calmfors i DN 

Om Calmfors i ETC 

Calmfors om finansministern  

Konjunkturinstitutet 

LO rapport ” Vägen till full sysselsättning och rättvisarelöner” 

Moderattant och SvD:s ledarskribent emot olagliga bosättningar!

Redan författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844-1924) konstaterade att ”Lagen är i sanning rättvis, den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna att tigga på gatan eller att stjäla bröd.”. (Den röda liljan, 1894 )

Ungefär samma mening utvecklar Per Gudmundson i sin ledare i SvD i dag. ”Lag gäller även för tiggare”. 

Men huruvida Gudmundson, liksom den franska författaren, är ironisk är tveksamt.

Gudmundson verkar mena allvar när han hötter med ledarfingret såväl åt tiggare som eliten att bosätta sig på annans mark.

Han refererar till det moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr som vädjar till riksdag och regering att ändra lagstiftningen, så att de olagliga bosättningarna kan avhysas.

”Hon har givetvis rätt. Enskilda måste ha rätt att freda sin egendom, även i de fall där det är osedvanligt synd om inkräktaren. På samma sätt måste kommunen ha möjlighet att upprätthålla ordning på de gemensamma ytorna.”

”De senaste åren har den allmänna debatten dock kantrat på ett sätt som har lett till att ordningsmakten har retirerat av hänsyn till opinionsvindar och mediedrev. Lagarna och reglerna efterlevs inte längre, av rädsla för beskyllningar om att bedriva häxjakt på Europas fattigaste. Samhället skickar därmed signalen att det är fritt fram för hitresta tiggare, varför företeelsen växer.”, skriver Gudmundson.

Och fortsätter: ”Men dessa är regler som gäller alla och envar. Att upprätthålla dem är inte att jaga romer med blåslampa. Det är att värna rättsstatens fundament att verka för att lagen ska gälla, lika för alla.”

Toppen! Han och den moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr är emot olagliga bosättningar. Det går verkligen framåt för mänskligheten!

Finns det rättvisa orättvisor?

Alla skillnader mellan människor är inte orättvisa. Tvärt om. Skillnader kan innebära rättvisa.

Det är t.ex. skillnad mellan mig, som är soffpotatis, och min kompis som springer maraton.
Inget rättvisepatos skulle få mig att springa 4,2 mil eller kunna förmå min kompis att sitta framför datorn sex timmar om dagen.
Rättvisan innebär att vi, var och en, får utvecklas och leva utifrån våra egna förutsättningar och intressen.

Inte heller innebär jämlikhet att alla måste vara lika. Jämlikhet måste tolkas som att alla, så långt som möjligt, ska ha samma rätt till utveckling utifrån sina olika förutsättningar och kunna leva sitt liv i frihet från spärrar, hinder och förtryck.
Alla människor ska kunna bidra med sina olika erfarenheter och förmågor och kunna komplettera varandra. 

Skillnaden mellan den romska tiggerskan som tigger på gatan för att försörja sig själv och sina barn och VD:n som har flera miljoner i årsinkomst är uppenbart ojämlik eftersom den ene av dem, på grund av arbetslöshet och fattigdom, inte får utveckla sina personliga förutsättningar medan den andre har givits alla tänkbara förutsättningar för detta. Olikheterna är inte kompletterande.

Men är skillnaden orättvis?

Skillnaderna och orättvisan beror inte alltid på den enskilde utan på den strukturella hierarki som finns inbyggd i alla samhällen. I de flesta samhällen har sedan tusentals år funnits ett kulturellt, socialt och ekonomiskt toppskikt och ett bottenskikt. Där har alltid funnits styrande och styrda, rika och fattiga, en elit och en undergrupp.
Redan från en människas födelse har samhällspyramiden bestämt hur hen ska hamna i hierarkin.

Hövdingar, kungar, adel och kapitalägare har i alla tider exploaterat och lett sina egendomslösa undersåtar, slavar, feodalbönder och löntagare.
Därför kan dessa orättvisor verka vara nödvändiga för samhällsutvecklingen. Men är de det?

Ser man till historien tycks orättvisan ha en gräns. Blir den för stor når den en bristningsgräns som bryter den hierarkiska ordningen och samhället revolutioneras.
Men intrycket av att orättvisorna är nödvändiga eller ofrånkomliga förstärks genom att dessa samhällen som sökt vända på pyramiden snabbt förvandlas till nya hierarkiska samhällen.
Revolutionen skapar kaos och möjligen en tillfällig rättvisa men mycket snart uppstår nya makthavare och eliter. Pyramiden består men toppen byter namn.

I dagens DN Debatt refereras, i en debattartikel från SKL, som säger att”Skillnad mellan kommuner kan vara bra för välfärden”.

Det som gör artikeln intressant är att undertecknarna kommer från de sju etablerade partierna, även V och S.
Jag slås av artikeln andas en samsyn om att statlig inblandning inte innebär rättvisa mellan kommuner men också av en märklig oförmåga att diskutera utifrån samhällshierarkin och de ekonomiska, sociala och kulturella orättvisorna i samhället.

Rent naiv är meningen att skillnaderna mellan kommuner ”kan spegla att invånarna har olika uppfattningar om hur verksamheter ska utformas och att individuella behov varierar.”

Skillnaderna mellan Eskilstuna kommun och Flens skulle alltså bero på olika folkmeningar i de bägge kommunerna. Fan trot.

DN

Rättvisa löner finns inte – bara rättvis lönekamp

Så långt vi kan se in i framtidens samhällen kommer rättvisa aldrig att uppnås.
Den rådande samhällsordningen bygger ju på viss orättvisa och några alternativa samhällsordningar finns inte.
Vi föds in i orättvisa eftersom somliga av oss föds i ett krigshärjat och utfattigt Somalia och andra i ett rikt och fredligt Sverige. Därmed inte sagt att orättvisa är acceptabelt.

Liberalerna anser att rättvisa är en fråga om att alla ska leva och verka under samma regler. Om bara reglerna är lika för alla så existerar rättvisa. Alla startar på samma linje oavsett handikap.
Här finns ett problem. Lagarna är ”rättvisa” då de förbjuder såväl den fattige som den rike att stjäla bröd och att sova under broarna, som nobelpristagaren Anatole France skrev.

Vänstern strävar efter att uppnå jämlikhet mellan människor och menar därför att ”rättvisa” är ett mått på hur pass jämlik relationerna mellan människor är. Ingen ska vara så mycket rikare eller fattigare än den andre. Om alla lever på samma standard är standarden ”rättvis”. Fattiga ska kompenseras och rika ska beskattas tills ”rättvisa” uppnås. Olika mållinjer och regler för de tävlande.
Även här finns ett problem förutom att den är en omöjlighet i ett kapitalistsiskt system. Fullständig jämlikhet riskerar att leda till nivellering.
En socialliberal tolkning av begreppet ”rättvisa” är att alla ska först ges så lika chans som möjligt, därefter kan ”rättvisa” regler gälla. Olika startlinjer alltså, men för övrigt samma regler.

Rättvisa löner kommer naturligtvis heller aldrig att uppnås i vår samhällsordning. En kinesisk arbetare tjänar kanske tiondelen av vad en svensk arbetare gör, en ordning som inte kan avtalas bort. Möjligen kan skillnaden så småningom försvinna genom den ekonomiska utvecklingen. Men då kommer förmodligen nya låglöneländer uppstå.
Lönerna, och därmed löneskillnaderna, bestäms av så många olika variabler att de inte går att reglera till fullständig rättvisa. Arbetsmarknaden- som t.ex. arbetslöshetsnivå påverkar liksom arbetets art, svårighetsgrad, hälsorisker, skattenivåer, geografiska förhållanden, utbildningsnivåer, bransch, varuprisnivåer, produktionsresultat, produktionsförhållanden, varumarknaden, traditioner, lagar, teknisk utvecklingsnivå, individuella egenskaper och förmågor och mycket annat.

I länder med ett något så när jämbördigt förhållande mellan arbetsgivare och löntagare vägs många av dessa faktorer in i förhandlingar mellan parterna.
I själva verket är dessa förhandlingar en kamp om produktionens överskott och hur den ska fördelas.
Motsättningen mellan löntagare och kapitalägare är lika självklar i vår kapitalistiska världsordning som ”orättvisorna”.

I länder där jämvikten mellan parterna är dålig till arbetsgivarnas fördel, (t.ex. USA) tvingas löntagarna att föra kampen genom strejker och andra mer miltanta metoder. De ”starka” arbetsgrupperna - t.ex. flygledare - kommer att uppnå större förmåner än de svaga, t.ex. städarbetarna.

Allmänt är det fackets uppgift att se till att löntagarna får ut en rimlig del av produktionsöverskottet.
Om facket därvid vill uppnå jämlika löner är det fackets demokratiska rätt att göra det.
Det är vad som kommer ut av avtalskampen som är ”rätt”. Några ”vetenskapliga” eller ”objektiva ”rättvisor” finns inte i sammanhanget.
Och det är, som bekant,inte den som ”har rätt” som alltid får rätt.

När den svenska fackföreningsrörerlsen jämför VD:arnas ersättningar med löntagarnas löner gör facket, enligt min mening, ett misstag. Storbolagens VD:ar är inte löntagare. Deras ersättningar är mer lika de privilegier som adeln på sin tid fick för att vara lojala med kungen. VD:arna är städslade av kapitalintressena och ska tillvarata dessas intressen.

SvD

Socialdemokraterna – Nya frihetspartiet

Arbetarrörelsen är en frihetsrörelse. Men borgerligheten har lagt beslag på frihetsbegreppet och framgångsrikt lyckats framställa socialdemokratin som ett parti som vill begränsa individens frihet.
Nu har moderaterna, på samma sätt, stulit ”arbetets värde” från arbetarrörelsen. De framställer socialdemokraterna som ett bidragstagarparti.
I socialdemokratins förnyelsearbete måste partiet ta tillbaka begreppen och fylla dem med nytt vitalt socialdemokratiskt innehåll.

Socialdemokraterna – Nya frihetspartiet

Frihet för
-alla människor, inte bara en del
-sjuka och arbetslösa
-fattiga
-arbetande

Frihet för din egen och dina barns personliga utveckling

Socialdemokraterna vill befria människor från
-tvång
-rädsla
-otrygghet
-fattigdom
-ohälsosam miljö och arbetsmiljö
-slavliknande arbetsförhållanden
-hierarkisk underordning
-maktfullkomliga makthavare
-arbetslöshet
-exploatering av människa och miljö
-trångsynthet och egoism

Ekonomisk, kulturell och social frihet för alla

Frihet för alla kräver jämlikhet, rättvisa och solidaritet!

(Stryk det som ej önskas!)

DN
GP
SvD

Kampen för individens rätt

Centrum för rättvisa har sett till så att den märkliga s.k. positiva särbehandlingen till högskolor har upphört, vilket är bra. Den slog snett och var orättvist i det fallet.
Det var nog inte svårt för Centrum för rättvisas VD, Gunnar Strömmer, att få gehör för förslaget till lagändring hos gamle kompisen Fredrik Reinfeldt i regeringen. De har varit polare sedan tiden i Moderata studentförbundet.

Centrum för rättvisa bildades 2002 med uppdrag att ”värna enskildas fri- och rättigheter”. Den är formellt oberoende men har starka personkopplingar in i moderata partiet och i Svenskt Näringsliv. Centrum för rättvisa är ”helt beroende av gåvor och anslag från enskilda”.
Det låter tjusigt men naturligtvis är det från ett penningstarkt skikt som de avgörande gåvorna kommer.
Inte bara personkopplingarna utan även vissa ekonomiska intressen får därmed ett informellt inflytande på organisationens inriktning.

En del av de fall som Centrum för rättvisa driver gäller enskilda personers talan mot fackföreningar. Byggnads, Kommunal och Restaurangfacket har varit motparter.
Konflikten kring den berömda salladsbaren i Göteborg är ett exempel.
Resten av fallen handlar om enskilda personers talan mot staten, kommuner och myndigheter.

Någon enskild persons rätt mot makthavare som t.ex. arbetsgivare, företag och banker har inte förekommit i de fall som Centrum för rättvisa drivit.
Inte heller finns fall där Centrum för rättvisa dragit ut till försvar för enskilda som blivit misshandlade av polis eller blivit orättvist behandlade av befäl i det militära.

Det är bra att det finns organisationer som tillvaratar den enskildes rätt gentemot makten, det behövs.
Men Centrum för rättvisa väljer naturligtvis sina fall för individens rätt. Liksom facket väljer sina.
Vem påstår att ideologierna är döda?

DN