”Den svenska vi-känslan, det gemensamma projektet, har under
efterkrigstiden knutits till rationalitet och jämlikhet. Nationalismen som
föreställning har däremot misskrediterats.”
Skriver Boström och fortsätter med att berätta hur viktig nationalkänslan är för sammanhållningen.
Skriver Boström och fortsätter med att berätta hur viktig nationalkänslan är för sammanhållningen.
Tydligen ser han en stat – Sverige - i vilken ”vi” alla har
ett gemensamt projekt. Alla drar åt samma håll, alla sitter vi i samma båt.
Redan genom begreppet ”vi” har han ju definierat en nationell gemenskap.
”Vi” det är Antonia Ax:son Johnson likväl som tiggerskan
utanför ett av hennes varhus… Nej visst nej, tiggerskan är väl kanske inte
svensk men om vi säger att ägaren till Axfood och kassabiträdet har sin
nationalitet gemensamt. Om nu inte kassabiträdet tillhör en annan nationalitet
förstås. Men henne ska vi ju i så fall försöka integrera så att hon blir det.
Jag håller med om att Sverige som nation existerar. På samma
sätt som Gud gör det.
Varför finns Gud? Antagligen för att tron på en högre makt fyller ett behov och en funktion som straffande, dömande och förlåtande. Och som är enande (ganska) för dem som tror.
Men där finns ju problemet med att Gud i världen inte är vår gemensamma. ”Vår” kristna Gud är ju inte densamma som Allah.
Som ateist existerar ingen av dem för mig personligen utom att jag vet att många tror att de existerar.
Med tanke på att Sverige är en av över tvåhundra stater i världen och att det kanske finns lika många nationaliteter så gäller det att hitta det speciella med den svenska nationaliteten.
Fanan, nationalsången, naturen, språket, kulturen, modellen, mentaliteten, avundsjukan, jantelagen för att nämna några som brukar nämnas. Men de finns ju överallt i världen. Inte svenska förstås.
Vi har ju vårt svenska kungahus men som republikan har jag svårt att uppbåda någon känsla för det.
Varför finns Gud? Antagligen för att tron på en högre makt fyller ett behov och en funktion som straffande, dömande och förlåtande. Och som är enande (ganska) för dem som tror.
Men där finns ju problemet med att Gud i världen inte är vår gemensamma. ”Vår” kristna Gud är ju inte densamma som Allah.
Som ateist existerar ingen av dem för mig personligen utom att jag vet att många tror att de existerar.
Med tanke på att Sverige är en av över tvåhundra stater i världen och att det kanske finns lika många nationaliteter så gäller det att hitta det speciella med den svenska nationaliteten.
Fanan, nationalsången, naturen, språket, kulturen, modellen, mentaliteten, avundsjukan, jantelagen för att nämna några som brukar nämnas. Men de finns ju överallt i världen. Inte svenska förstås.
Vi har ju vårt svenska kungahus men som republikan har jag svårt att uppbåda någon känsla för det.
Det är då ledarna för olika nationer ska hetsa folk i andra nationer som nationalismen kommer mest till sin rätt.
Det där vet säkert också Boström. Men han är angelägen om att ”vi” har ett gemensamt projekt.
Varför? Jag tycker mig märka att det är för att han är angelägen om sammanhållningen.
Men jämte den nationella sammanhållningen finns många andra sammanhållningar och motsättningar av olika intensitet och styrka. Favoritlaget i fotboll, företaget som jag jobbar hos, facket, närsamhället, familjen…
You name it som det heter på svenska.
Vilken sammanhållning är starkast? Vilken kan utnyttjas av makthavare? Vilka intressemotsättningar ska döljas med nationalismens hjälp?
Boström anser att nationalismen är en oskyldig känsla.
Framför allt är det fel att skylla andra världskriget på nationalism. En sådan
koppling är falsk historieskrivning skriver han.
”De tyska nazisterna ville ersätta nationalstaten med en mystisk rasgemenskap och respekterade inga nationsgränser. De italienska fascisterna drömde om ett imperium runt medelhavet. Nationalismen har däremot historiskt varit intimt sammanbunden med folkliga och liberala demokratisträvanden. Föreställningen om ett folk är en primär förutsättning för demokrati.”
Nationen ”Storbritannien” bekämpade både nazister och fascister under andra världskriget. Trots att ”Storbritannien” var just ett imperium. Vilket inte hindrade Churchill att vädja till engelsmännens nationella känslor.
Och Mussolinis mål var just att framhålla de nationella intressena framför andra, till exempel framför kampen mellan kapitalägare och löntagare. Den nationella intressegemenskapen skulle dölja intressemotsättningarna mellan kapital och arbete.
Boström vill att ”vi” återknyter till en förlorad nationalkänsla och skyller ”vår” dåliga känsla för den svenska nationen på den svenska efterkrigspolitiken:
”I få andra länder – utanför östblocket – var de styrande så framgångsrika i att bryta ned det civila samhället som här. Traditionellt borgerliga bastioner som försvaret, universiteten och kyrkan underkuvades eller inlemmades i den kulturradikala hegemonin. Endast näringslivet var starkt nog att bevara sin självständighet.”
Snacka om historieförfalskning och brist på logik.
Han talar om en tid då folkrörelserna (det civila samhället) var historiskt starkast och då näringslivet allt mer orienterade sig internationellt.
De nationella gemenskapskänslorna har under de senaste hundra åren alltid uppammats av makthavarna, även av ledarskribenter, då det gällt att uppnå krigiska mål och/eller dölja ekonomiska, sociala och kulturella intressemotsättningar.
Frågan är vad Boström vill dölja.
”De tyska nazisterna ville ersätta nationalstaten med en mystisk rasgemenskap och respekterade inga nationsgränser. De italienska fascisterna drömde om ett imperium runt medelhavet. Nationalismen har däremot historiskt varit intimt sammanbunden med folkliga och liberala demokratisträvanden. Föreställningen om ett folk är en primär förutsättning för demokrati.”
Nationen ”Storbritannien” bekämpade både nazister och fascister under andra världskriget. Trots att ”Storbritannien” var just ett imperium. Vilket inte hindrade Churchill att vädja till engelsmännens nationella känslor.
Och Mussolinis mål var just att framhålla de nationella intressena framför andra, till exempel framför kampen mellan kapitalägare och löntagare. Den nationella intressegemenskapen skulle dölja intressemotsättningarna mellan kapital och arbete.
Boström vill att ”vi” återknyter till en förlorad nationalkänsla och skyller ”vår” dåliga känsla för den svenska nationen på den svenska efterkrigspolitiken:
”I få andra länder – utanför östblocket – var de styrande så framgångsrika i att bryta ned det civila samhället som här. Traditionellt borgerliga bastioner som försvaret, universiteten och kyrkan underkuvades eller inlemmades i den kulturradikala hegemonin. Endast näringslivet var starkt nog att bevara sin självständighet.”
Snacka om historieförfalskning och brist på logik.
Han talar om en tid då folkrörelserna (det civila samhället) var historiskt starkast och då näringslivet allt mer orienterade sig internationellt.
De nationella gemenskapskänslorna har under de senaste hundra åren alltid uppammats av makthavarna, även av ledarskribenter, då det gällt att uppnå krigiska mål och/eller dölja ekonomiska, sociala och kulturella intressemotsättningar.
Frågan är vad Boström vill dölja.
Se min blogg 29 juni ”Svenska folket finns inte”
MarieDemker, professor i statsvetenskap i GP 13 juli ”Partiledarna bör akta sig för att leka med elden”
MarieDemker, professor i statsvetenskap i GP 13 juli ”Partiledarna bör akta sig för att leka med elden”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar