Nationalismens grund

 I dagens globala samhälle har de nationella gränserna suddats ut.

I världsekonomin betyder enskilda nationers budgetar allt mindre.

Nationen blir allt mer en inbillad gemenskap som i Sverige är mest aktuell vid idrottsmästerskap, flagghissning, midsommarafton, prinsessbröllop och tullkontroller.
Nationella politiker får allt mindre att säga till om, vilket inte så konstigt om man ser på den världsekonomiska utvecklingen.

Ända in på 1860-talet var Sverige en nation av jordbrukare. Tre av fyra jobb fanns inom jordbruket. Den svenska ekonomin var nästan helt beroende av det svenska vädret. Dåliga väderförhållanden ledde till uteblivna skördar och massvält som bland annat vid den svåra missväxten 1867-1868.

Under hundra år, 1860-1960, industrialiserades Sverige snabbt. Sysselsättningen inom industrin ökade från drygt 10 procent till ungefär 33 procent som andel av den totala. Många av dagens stora och kända svenska industriföretag bildades under perioden. Industrikoncernen Sandvik grundades till exempel 1862, Atlas Copco 1873 och L.M. Ericsson grundades 1876, SKF 1907, Volvo 1915, Svenska Cellulosa Aktiebolaget) grundades 1929.

I samband med att stora delar av Europa återuppbyggdes efter det andra världskriget gick den svenska industrin på högvarv, vilket resulterade i en rekordsnabb ekonomisk tillväxt under 1950- och 1960-talet. Sveriges BNP per capita fördubblades mellan 1950 och 1973.
Men på 70-talet fick den svenska ekonomin internationell konkurrens och svenska industrier inom metall, skeppsvarv och textil slogs ut.
Efter 1970 var den ekonomiska globaliseringen fullständig och Sverige förlorade sin ledande roll. Nyliberala idéer om privatisering slog rot och genomfördes inom politiken.

Under de senaste 150 åren har Sverige genomgått tre perioder präglade av kraftigt ökad internationell integration. Den första vågen 1865-1914, den andra vågen 1950-1971 och den tredje vågen 1989-.

Idag uppgår den svenska exportandelen till cirka 50 procent av BNP, vilket innebär att ungefär varannan svenskproducerad vara eller tjänst säljs till en konsument i något annat land än Sverige..

Svensk varuexport består i hög grad av industrivaror, såsom fordon, maskiner och skogsindustriprodukter.
Sverige importerar olja, bilar samt el- och teleprodukter. Tjänstehandeln domineras av olika slags affärstjänster, resor och transporter.

Men det är på datorområdet och det finansiella området som globaliseringen gått längst.
För den internationella finans-, valuta och kapitalmarknaden är till exempel de nationella valutorna i första hand spelbrickor för spekulanter. Inte längre ett medel för varuutbytet mellan nationer.

All produktion av varor och tjänster  är integrerad i globala nätverk av multinationella koncerner. Globala sammansättningsfabriker, underleverantörer, råvaruproducenter, transportföretag är ömsesidigt beroende av varandra och dominerar världsmarknaderna. Marknaderna är världsomfattande.
Finans- och kapitalmarknaderna förvandlar reella värden till skuldsedlar som byter ägare genom förväntade prisförändringar. Virtuella börsvärden och spekulation driver världsekonomin. Prisstegringarna på finans- och kapitalmarknaderna uppfattas som värdestegringar tills de säckar ihop och krisen är ett faktum. Kapitalägarna försöker kompensera sig för förlusterna som följer på krisen och den övriga befolkningen får betala. Tänk bankkris.
Miljökatastrofer och människor som flyr undan fattigdom och krig stannar inte inom nationsgränserna utan är globala problem.
Till och med de nationella språken blir mindre viktiga då kommunikation och andra kulturyttringar förs på världsspråket engelska.

En del människor har svårt att acceptera utvecklingen och tyr sig till en nostalgisk längtan tillbaka till en förgången värld. Gången tid betraktas som en idyll, ett förlorat paradis eller en guldålder.
De nationella politikernas allt mer begränsade möjligheter att behärska ekonomin skylls på politikernas okunnighet eller dåliga vilja eller rent av illvilja.
Den dåliga ekonomin är flyktingarnas och invandrarnas fel.  

Den tilltagande nationalismen och konservatismen är en reaktion på den obevekliga historiska utvecklingen.

Globaliseringens tre vågor Sveriges internationalisering under 150 år, Anders Johnson, Underlagsrapport nr 3 till Globaliseringsrådet 2007.

Sätt stopp för öppnade gränser SD:s Jimmie Åkesson och Jonas Andersson SvD Debatt 210719 

Gott Nytt År!

Egentligen händer inget särskilt klockan 24.00 den 31 december då vi i stället för att teckna 2016 börjar skriva år 2017.
Den 1 januari går solen upp över horisonten och en ny dag möter mänskligheten som det gjort i miljontals år.

Men i medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Så låt oss göra en summering även här.
Medierna kommer att räkna upp händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden. Vad har vi att minnas?

Vi människor befinner oss i en pågående ekonomisk och finansiell kris med bristande investeringar i reell hållbar produktion, med globala växande skuldproblem, med handel i värden som inte finns i verkligheten och med diverse bubblor. Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljön och människor så att framtiden eroderar.
Det är den globala kapitalismens kris och alternativen är långt borta.

Den arabiska våren övergick i nya helveten, Islamiska staten, IS, skapar kaos, krig och elände, terrorattacker hemsöker den demokratiska världen, inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det gjorde ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.
Extrema populistpartier kommer med enkla lösningar i demokratierna men kan inte annat än förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder. Putinism i Ryssland,
Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Utvecklingen får kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken, kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.

Så nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.
Och låt oss fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Gott Nytt År!

SvD Ledare 

DN Ledare 

GP Ledare 

AB Ledare 

Visst finns en svensk kultur

Jag talar och skriver på svenska.

Svenska är mitt modersmål, även om jag allt oftare noterar att allt fler svensktalande allt mer svänger sig med engelska.
Svenska språket gör oss inte nödvändigtvis till svenskar eftersom fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål.
Ska erkänna att jag ibland har svårt att uppfatta en del skånska dialekter och vissa dalmål fast de är svenska.

Hur som helst är svenska det språk jag kan bäst, helst läser och som jag förstår nyanser i. Svenska är språket i vilket jag förstår innebörden i talesätt och snappar hänvisningar till litteratur. Inte bara svensk litteratur som Linné, Carl Jonas Love Almquist, Strindberg, Fröding, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Ivar Lo-Johansson och Hjalmar Söderberg utan även utländsk översatt litteratur som Bibeln och Kapitalet.
”Allsång på Skansen”, Tore Skogman, Povel Ramel, Evert Taube, Kalle Jularbo är typiskt svenska. För att inte tala om sill, potatis, nubbe och små grodorna vid midsommartid.

Samtidigt: Uppvuxen som jag och de flesta svenskar i min ålder är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Disney, Johnny Weissmuller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill – så är jag också, trots allt och ändå, en smula amerikan. Hur skulle jag kunna vara annat? Hur skulle någon av oss kunna ha blivit annat under efterkrigstiden?

Till och med traditioner, som Halloween, har trängt in i den svenska kulturen på samma sätt som så mycket annat. Den svenska kulturen ­– språket, idéerna, traditionerna, litteraturen, musiken, konsten, teatern, filmen, you name it - har lyckligtvis alltid influerats utifrån.

Men visst har vi en svensk kultur. Eller för att citera den svenske författaren Carl Jonas
Love Almquist (1793–1866)

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.
("Om svenska rim" 1838)

En unik sak med vår svenska kultur, som till och med är värd att exportera, är ”Den svenska modellen” alltså de traditioner, avtal, lagar och regler som balanserar kampen mellan parterna på svensk arbetsmarknad och som upprätthåller arbetsfreden.
Märkligt nog vill många av dem som annars anser sig värna den svenska kulturen rasera denna unika och värdefulla kulturskatt.
Samma kretsar brukar hänvisa till ”den kungliga svenska avundsjukan” och jantelagen som typiskt svenska så snart som någon ifrågasätter de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna i vårt land.
Men avundsjukan är skildrad redan under antiken och Jante är den norsk-danske diktaren Aksel Sandemoses namn för Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland.
Inte är de typiska för Sverige.

Det kulturellt unika i Sverige, som har utvecklats historiskt, kan vi gärna värna om.
Utan att hemfalla till nationalism och främlingsfientlighet. 

Läs mer på min blogg "Här är listan på svenska värderingar" Alex Voronov ledare i EskilstunaKuriren 16 juli

Vårt behov av nationalism

I dag skriver Håkan Boström i GP om vårt behov av nationalism.

”Den svenska vi-känslan, det gemensamma projektet, har under efterkrigstiden knutits till rationalitet och jämlikhet. Nationalismen som föreställning har däremot misskrediterats.”
Skriver Boström och fortsätter med att berätta hur viktig nationalkänslan är för sammanhållningen.

Tydligen ser han en stat – Sverige ­- i vilken ”vi” alla har ett gemensamt projekt. Alla drar åt samma håll, alla sitter vi i samma båt. Redan genom begreppet ”vi” har han ju definierat en nationell gemenskap.

”Vi” det är Antonia Ax:son Johnson likväl som tiggerskan utanför ett av hennes varhus… Nej visst nej, tiggerskan är väl kanske inte svensk men om vi säger att ägaren till Axfood och kassabiträdet har sin nationalitet gemensamt. Om nu inte kassabiträdet tillhör en annan nationalitet förstås. Men henne ska vi ju i så fall försöka integrera så att hon blir det.

Jag håller med om att Sverige som nation existerar. På samma sätt som Gud gör det.
Varför finns Gud? Antagligen för att tron på en högre makt fyller ett behov och en funktion som straffande, dömande och förlåtande. Och som är enande (ganska) för dem som tror.
Men där finns ju problemet med att Gud i världen inte är vår gemensamma. ”Vår” kristna Gud är ju inte densamma som Allah.
Som ateist existerar ingen av dem för mig personligen utom att jag vet att många tror att de existerar.
Med tanke på att Sverige är en av över tvåhundra stater i världen och att det kanske finns lika många nationaliteter så gäller det att hitta det speciella med den svenska nationaliteten.
Fanan, nationalsången, naturen, språket, kulturen, modellen, mentaliteten, avundsjukan, jantelagen för att nämna några som brukar nämnas. Men de finns ju överallt i världen. Inte svenska förstås.
Vi har ju vårt svenska kungahus men som republikan har jag svårt att uppbåda någon känsla för det.

Det är då ledarna för olika nationer ska hetsa folk i andra nationer som nationalismen kommer mest till sin rätt.
Det där vet säkert också Boström. Men han är angelägen om att ”vi” har ett gemensamt projekt.
Varför? Jag tycker mig märka att det är för att han är angelägen om sammanhållningen.
Men jämte den nationella sammanhållningen finns många andra sammanhållningar och motsättningar av olika intensitet och styrka. Favoritlaget i fotboll, företaget som jag jobbar hos, facket, närsamhället, familjen…
You name it som det heter på svenska.

Vilken sammanhållning är starkast? Vilken kan utnyttjas av makthavare? Vilka intressemotsättningar ska döljas med nationalismens hjälp?

Boström anser att nationalismen är en oskyldig känsla. Framför allt är det fel att skylla andra världskriget på nationalism. En sådan koppling är falsk historieskrivning skriver han.
”De tyska nazisterna ville ersätta nationalstaten med en mystisk rasgemenskap och respekterade inga nationsgränser. De italienska fascisterna drömde om ett imperium runt medelhavet. Nationalismen har däremot historiskt varit intimt sammanbunden med folkliga och liberala demokratisträvanden. Föreställningen om ett folk är en primär förutsättning för demokrati.”

Nationen ”Storbritannien” bekämpade både nazister och fascister under andra världskriget. Trots att ”Storbritannien” var just ett imperium. Vilket inte hindrade Churchill att vädja till engelsmännens nationella känslor.
Och Mussolinis mål var just att framhålla de nationella intressena framför andra, till exempel framför kampen mellan kapitalägare och löntagare. Den nationella intressegemenskapen skulle dölja intressemotsättningarna mellan kapital och arbete.
Boström vill att ”vi” återknyter till en förlorad nationalkänsla och skyller ”vår” dåliga känsla för den svenska nationen på den svenska efterkrigspolitiken:
”I få andra länder – utanför östblocket – var de styrande så framgångsrika i att bryta ned det civila samhället som här. Traditionellt borgerliga bastioner som försvaret, universiteten och kyrkan underkuvades eller inlemmades i den kulturradikala hegemonin. Endast näringslivet var starkt nog att bevara sin självständighet.”
Snacka om historieförfalskning och brist på logik.
Han talar om en tid då folkrörelserna (det civila samhället) var historiskt starkast och då näringslivet allt mer orienterade sig internationellt.
De nationella gemenskapskänslorna har under de senaste hundra åren alltid uppammats av makthavarna, även av ledarskribenter, då det gällt att uppnå krigiska mål och/eller dölja ekonomiska, sociala och kulturella intressemotsättningar.

Frågan är vad Boström vill dölja.

Se min blogg 29 juni ”Svenska folket finns inte”

Margit Silberstein SR 10 juli ”Partierna leker med elden”

 
MarieDemker, professor i statsvetenskap i GP 13 juli ”Partiledarna bör akta sig för att leka med elden”