Arbetets globala nätverk

Se dig om där du är!
Var du än är.

Jag slår vad om att allt du ser omkring dig är resultat av mänskligt arbete.
Allt du ser vittnar om arbetets betydelse.

Ändå är det som om tingen och vardagen bara finns där. Bara för din skull.

För du kan inte gå omkring och ständigt tänka på vad som ligger bakom allting. Vem som helst skulle bli knäpp för mindre.

Det beror på våra hjärnors begränsning och för att vi anser att vi själva vara centrum i våra egna liv. Vi spelar huvudrollen i vårt liv och alla andra människor är biroller och statister. Du ser din omgivning som kulisser på ditt livs scen.

Men försök ett ögonblick att tänka på att så är det för var och en av oss människor på vårt klot.
Det betyder att du är omgiven av 6.5 miljarder huvudrollsinnehavare och JAG.
Du har en enda huvudroll men 6.5 miljard biroller.
Vi är oss själva närmast med beroende av andra.
Denna dubbelhet mellan JAG och VI måste vi kunna leva med.

För samtidigt ingår vi alla i ett socialt sammanhang och är ömsesidigt beroende av varandra.
Och bland det viktigaste i detta livssammanhang är arbetet.
Våra arbeten hänger samman i ett nät av miljoner osynliga trådar.

Och vilka är vi?

Tänk dig fotomodellen i Rio, sopåkaren på Svalbard, spelutvecklaren i Hiroschima, truckföraren i Australien, tidningsbudet i Helsingfors, gummiarbetaren i Detroit, trädgårdsmästaren i Wales, fastighetsmäklaren i Kapstaden, cykelbudet i Peking, fiskaren på Bali, gruvarbetaren i Kiruna, mejeristen i Toronto, bagaren i San Remo, sjömannen på oljetankern på väg till Hongkong, kontoristen i New York, oljearbetaren i Baku, jordbrukaren i Ouagadougou, cykelreparatören i Sveg, bibliotekarien i Kalamata, servitören i Neapel, rörmokaren i Mariehamn och alla övriga dagens arbetande 6.5 miljarder människor.

Vad har de gemensamt?
Jo, de strävar alla efter att överleva och för att kunna leva väl. De uppfostrar sina barn att göra likadant. De arbetar och de skapar civilisation.
De ingår alla i arbetets globala nätverk där allas arbeten bidrar till allas ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Våra arbeten hänger samman i ett nät av miljoner osynliga trådar.

De osynliga trådarna löper även bakåt i tiden. De första människorna som spred sig över världen, mammutjägaren på Asiens stäpper för 10 000 år sedan, hushållsslavinnan i antikens Athen på 400-talet f.kr, garvaren i Pompeji år 70 e.kr., väverskan i Xian på 200-talet, trädgårdsmästaren i Bordeaux år 530, muraren som var med och byggde Notre Dame i Paris 1180, sjömannen på Columbus skepp Santa Maria 1492, pråmdragaren vid Volga på 1500-talet, legosoldaten som stupade i slaget vid Lütsen 1632, orgeltramparen i Madrid på 1700-talet och slaven från Afrika som arbetade på bomullsplantagen i Texas 1820, textilarbeterskan i Liverpool 1900 och alla övriga hundra miljarder människor som arbetat före oss.
De har alla bidragit till att bygga den värld vi lever i.

Ingen har konstruerat eller uppfunnit detta maskineri. Det har vuxit fram genom arbetet under mänsklighetens historia.

I dag kallar vi den maskinen för kapitalismen.
Att ropa ”störta kapitalismen” är därför urbota korkat. Den som påstår sig vara ”antikapitalist” säger sig vara emot historien.

Vi lever på ett krympande klot. Ensamma i universum. Vi måste lita till varandra och vara ense om att göra vårt klot beboeligt för alla.
Det är hela saken.

 

Kapitalism Wikipedia 

Vadå, blir det oväder?

Det behövs fler lärare i skolan, fler vårdpersonal och ökade antal platser inom sjukvården, bättre omsorg om våra gamla, hårdare tag mot kriminella som skjuter skarpt på öppen gata. Dessutom är behoven akuta för att bromsa användningen av fossila energikällor. 

Det fattas lärare, sjukvårdspersonal och poliser. Kompetens behöver ökas på så många områden. Infrastrukturen, försvaret, barn- och ungdomsvården behöver ökade resurser. Det behövs pengar till investeringar i byggande, industriutveckling, biståndsarbete, internationell samverkan och jordbruksstöd.

Detta är bara några exempel på de behov som politikerna i hela världen, har att tackla.
Problemet är att staten och kommuner inte har de pengar som de behöver.
Politikerna får allt mindre möjligheter att tillgodose väljarnas krav och samhällets behov.

Det är likadant i hela industrivärlden.

Även om problemet är globalt kan vi ta exempel från vårt land.
Nära 60 procent av de totala skatteintäkterna i Sverige kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. 30 procent utgörs av skatter på konsumtion och insatsvaror.
90 procent av skatteinkomsterna kommer alltså från arbetet och produktionen.
Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital.

Totalt uppgick skatteintäkterna i Sverige år 2018 preliminärt till 2 111miljarder kronor.

Konjunkturinstitutet har av ”Studieförbundet näringsliv och samhälle” ombetts att ställa samman en rapport som på en övergripande nivå beskriver skattebasernas utveckling över en längre tid i Sverige och då också göra internationella jämförelser.

Rapporten visar att Sveriges skattekvot är lägre än Danmarks och Frankrikes men ändå ganska hög i jämförelse med de flesta andra länder.

Om man lägger samman några statistiska ekonomiska data från industrivärlden finner man att skattekvoten är hög, lånekvoten ökar och finansmarknaden är övervärderad. Samtidigt sjunker BNP d.v.s. värdet av arbetet, produktionen och investeringar. (Se tidigare blogginlägg).

Det är en global utveckling.
Svarta moln tornar upp sig vid horisonten och närmar sig snabbt.
Inget nationellt politiskt parti har makt över detta. 

De nyliberala försöken med att privatisera och avreglera den politiska ekonomin har inte löst några problem men har ökat andra. Socialliberalismen, främst socialdemokratin, har förlorat sin trovärdighet på grund av att partierna tvingats kompromissa bort många av sina tidigare grundvärderingar som byggde på en helt annan ekonomisk situation.
Återstår diverse populistiska och konservativa partier med löften om att ta itu med det annalkande ovädret.

Folken väljer bort de partier som inte klarat att hålla välfärden uppe och röstar på oprövade alternativ. 

Splittringen inom demokratierna ökar och därmed politikerföraktet. Politikerföraktet leder till förakt för politik och för demokratin.

Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige är numera näst- eller största parti. Polen, Ungern, Tjeckien, Österrike och Slovakien och Italien regerar konservativa partier. Erdoğan och Putin monterar ner demokratin i sina länder. Boris Johnson i England och Donald Trump i USA spelar högt med demokratin som insats. Frankrikes president Emmanuel Macron har förlorat sin gloria och folk går ut på gatorna och protesterar mot hans politik.

Om jag går tillbaka till det år jag föddes, 1937, två år innan andra världskriget bröt ut, fanns det vissa likheter i skeendet.
Folk hade även då tröttnat på trätande partier i impotenta demokratier medan problemen bara blev värre.
De föredrog till sist diktatur.

Italien, Tyskland, och Sovjetunionen var redan etablerade diktaturer. Bulgarien, Estland, Grekland, Jugoslavien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Rumänien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ungern och Österrike, var det eller var på väg att bli det. I Asien var alla länder utom Japan diktaturer.
I Syd- och Mellan Amerika var Bolivia, Ecuador, Mexiko, Paraguay och Venezuela diktaturer.

Jag menar inte att historien upprepar sig.  Men den kapitalistiska världsordningen gäller i dag som då även om också kapitalismen förändrats.

”En tredje våg av autokratisering är här: vad är nytt meddet?”Anna Lührmann &Staffan I. Lindberg 

SVT Analys: ”Det sveper en våg över världen av demokratisktillbakagång”Politikens möjligheter. 

Har folkstyrelsen någon framtid? Olof Petersson. SNS Förlag 1996

Det är inte politiska beslut som skapat historien eller som skapar framtiden.

Det är främst människors skapande arbete och produktion som är grunden för samhällsutvecklingen.

Människors upptäckter och uppfinningar, investeringar och kreativitet har drivit på den tekniska utvecklingen som i sin tur skapat nya förutsättningar för försörjning och framsteg.
Politiken har anpassat sig till de nya ekonomiska, sociala och kulturella strukturerna.

Exempel: I dag är fossila bränslen – olja och kol - den största primärenergikällan på jorden.
”Vi” klarar oss inte utan att använda fossila bränslen även om användningen skapar ett antal stora miljöproblem. Det allvarligaste av dessa är den globala uppvärmningen. ”Vi” har kommit till insikt om att ”vi” måste sluta köra bensindrivna bilar, flyga och slösa på fossila bränslen som ökar risken för stora miljökatastrofer.  
Men vad ska ”vi” göra?
Varför fortsätter ”vi” att ändå använda petroleum och kol?

Jag tror att det beror på att det oftast inte finns några alternativ. ”Vi” är fångna i den globala ekonomiska struktur som skapats under de senaste 300 åren.
De alternativ som nu skapas är (ännu) inte tillräckliga.

Enorma resurser har satsats på att bygga upp petroleumindustrin, raffinaderier och distribution av olja.
Kapitalägare räknar med stora vinster från hanteringen, konsumenterna är beroende av att få bensin till sina bilar, båtar och flyg. Industrier och marknader har växt fram som är beroende av oljeprodukter för sin produktion.
Miljontals löntagare är beroende av att få arbete och inkomst inom hela denna verksamhet.
Alltsammans skapar tillväxt som förser en växande världsbefolkning med livsförutsättningar, hålls igång genom att investerarna räknar med vinster på sina satsade kapital, att kapitalägarna stöder sig på äganderätten och att lönearbetet är den viktigaste formen för relationer mellan kapitalägare (investerare) och arbetare (löntagare).

Om man vill att exploateringen av fossila bränslen ska upphöra måste man alltså tvinga kapitalägare att avstå från sina vinster, man måste ingripa i äganderätten och ge löntagarna alternativa inkomstmöjligheter.
Teoretiskt skulle detta kunna ske genom att hårt beskatta investerare, oljeproducenter och konsumenter. Men är det praktiskt möjligt?
Vilken högre ordning skulle kunna åstadkomma detta?

Vilka länder tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka företag tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka använder petroleumprodukter?

Sju av världens största företag tjänar på oljan

Vi svenskar måste integrera oss mera

Integrationsproblemet är dubbelriktat. 

Visst bör invandrare och flyktingar från andra delar av världen integreras i Sverige men vi svenskar måste också integreras i omvärlden.

I dag är det Europadagen vilket få svenskar ens känner till.
Och det har kanske inte så stor betydelse eftersom alla årets dagar i praktiken är europadagar och världsdagar. Ekonomiskt, socialt och kulturellt är vi i dag alla beroende av varandra på vårt gemensamma klot. Miljöproblem, flyktingfrågor, fattigdom, krigshot är globala gemenesamma angelägenheter.

Vi kanske måste inse att vi inte är bäst i allt och att just våra värderingar är de enda riktiga. Vi bör förstå att alla inte vill dansa kring midsommarstången och hoppa små grodorna som vi anser vara så angeläget.
Vi 9 miljoner i Sverige, Finland, Åland och delar av Estland som talar svenska är en minoritet i världen.
Bara språket mandarin talas av tio gånger så många, cirka 900 miljoner, människor i Kina.

För oss är Sverige världens medelpunkt men faktum är att alla övriga världens cirka 195 stater ser sig själva på samma sätt.
Visst kan vi försöka behålla vår kulturella särart om vi finner ett värde i det men integrationen är nog viktigare.

Så låt oss integrera oss mera.

GP 

UNT

EU 

YouTube Beethoven Europahymnen - "Ode tillglädjen" (EU)  

Därför går sossarna tillbaka

Skadeglädjen sägs vara den enda sanna glädjen.

Om det nu är skadeglädje eller något annat, men uppsluppenheten hos de borgerliga ledarredaktionerna är inte att ta miste på efter valresultatet från Holland. De nederländska socialdemokraterna tappar nämligen från 25 procent av rösterna i förra valet till 5,7 procent i onsdagens val. Inte nog med det. Sedan 2008 har socialdemokratiska partier i Europa tappat en tredjedel av sin röstandel och ligger nu på så låga nivåer som man inte sett på 70 år.

I Grekland och Polen är socialdemokraterna närmast utraderade. I Storbritannien har Labour tappat och i Frankrike är det som liknar socialdemokrati chanslöst i presidentvalet.

Tyskland, där sossarna enligt opinionsmätningarna kommer att vinna, är undantaget som bekräftar regeln.

Tänkbara orsaker till att sossarna går tillbaka är många:

S har suttit i regeringsställning. Partier som suttit i regeringen, oftast minoritetsregeringar, och som tvingats ta hand om sviter efter ekonomiska kriser, har straffats av väljarna.

Partiet är alltför pragmatiskt. S-partier i regeringar har tvingats kompromissa och anpassa sin politik efter koalitionspartnerna och väljaropinioner. I opposition har kampen om väljare tvingat partiet åt mitten.

De traditionella arbetsväljarna minskar på grund av strukturförändringar i samhället. IT-samhället och servicenäringar tar över efter industrin. Allt färre industriarbetare och allt fler tjänstemän.

Populistiska partier snor väljare. Många arbetarväljare som drabbas av globaliseringens negativa effekter blir besvikna över att politikerna inte gör något och går till populistpartierna. Socialdemokratin tillhör det politiska etablissemanget.

Socialismen som politisk praktik och trovärdig ideologi är kaputt efter murens fall. En del väljare drömmer om ”socialism” som alternativ till kapitalismen men upptäcker att socialdemokraterna inte är socialistiskt.

En del socialdemokratiska väljare drar därvid slutsatsen att partiet har övergivit sin ideologi och förlorat sin själ.

En tänkbar orsak till sossarnas allt mindre stöd kan vara att väljarna inte lägre tilltalas av sossarnas  värderingar om jämlikhet, solidaritet och jämställdhet och/eller inte tror på politikens styrning över näringsliv och finans. De ser jämlikhet som nivellering och utslätning. Solidaritet som skatteslöseri o.s.v.
Kapital, handel och ekonomisk makt är globala och rör sig över nationsgränserna. Politiken är nationell och därför maktlös mot de ekonomiska krafterna. Politiken måste därför internationaliseras.
I den europeiska politiska pastejen kan det alltså finnas spår av alla ovanstående ämnen.

Men om man ser till huvudingrediensen i socialdemokratin så är det i praktiken socialliberalt. De socialliberala värderingarna är på väg att ersätta de nyliberala som komprometterat sig lika mycket som ”socialismen”.

 Tanken på ett öppet demokratiskt samhälle, där politiken kan skydda människor och miljö från att exploateras, ett levande civilt samhälle som vilar på folkrörelser och frihet, där jämlikhet och solidaritet är mål och medel. De idéerna finns i många politiska konstellationer.
I dag är det viktigare än någonsin att bilda en samling kring dessa idéer om ekonomisk, social och kulturell frihet och jämlikhet. I dag är en av de viktigaste politiska uppgifterna att upphöra med det småkäbblet och bilda en rörelse en rörelse i kamp mot de antidemokratiska krafterna som växer inom politik och näringsliv.
Kampen gäller inte enbart att bekämpa Sverigedemokraterna utan främst att skapa en bred och samlande vision om världens ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter, problem och förutsättningar för människans överlevnad i en fri och demokratisk värld.

De borgerliga ledarredaktionerna borde sluta hånflina, socialdemokratin borde komma ut som socialliberaler och ta ledningen för en sådan rörelse.

Läs min blogg ”Lever socialdemokratin?”

Expressen ledare publicerad 16 mars 2017

Närikes Allehanda 

Clarté

Göran Färm i Dagens Arena 

Aftonbladet debatt

Åsa Linderborg i AB 170321

Gott Nytt År!

Egentligen händer inget särskilt klockan 24.00 den 31 december då vi i stället för att teckna 2016 börjar skriva år 2017.
Den 1 januari går solen upp över horisonten och en ny dag möter mänskligheten som det gjort i miljontals år.

Men i medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Så låt oss göra en summering även här.
Medierna kommer att räkna upp händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden. Vad har vi att minnas?

Vi människor befinner oss i en pågående ekonomisk och finansiell kris med bristande investeringar i reell hållbar produktion, med globala växande skuldproblem, med handel i värden som inte finns i verkligheten och med diverse bubblor. Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljön och människor så att framtiden eroderar.
Det är den globala kapitalismens kris och alternativen är långt borta.

Den arabiska våren övergick i nya helveten, Islamiska staten, IS, skapar kaos, krig och elände, terrorattacker hemsöker den demokratiska världen, inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det gjorde ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.
Extrema populistpartier kommer med enkla lösningar i demokratierna men kan inte annat än förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder. Putinism i Ryssland,
Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Utvecklingen får kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken, kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.

Så nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.
Och låt oss fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Gott Nytt År!

SvD Ledare 

DN Ledare 

GP Ledare 

AB Ledare 

Visst finns en svensk kultur

Jag talar och skriver på svenska.

Svenska är mitt modersmål, även om jag allt oftare noterar att allt fler svensktalande allt mer svänger sig med engelska.
Svenska språket gör oss inte nödvändigtvis till svenskar eftersom fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål.
Ska erkänna att jag ibland har svårt att uppfatta en del skånska dialekter och vissa dalmål fast de är svenska.

Hur som helst är svenska det språk jag kan bäst, helst läser och som jag förstår nyanser i. Svenska är språket i vilket jag förstår innebörden i talesätt och snappar hänvisningar till litteratur. Inte bara svensk litteratur som Linné, Carl Jonas Love Almquist, Strindberg, Fröding, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Ivar Lo-Johansson och Hjalmar Söderberg utan även utländsk översatt litteratur som Bibeln och Kapitalet.
”Allsång på Skansen”, Tore Skogman, Povel Ramel, Evert Taube, Kalle Jularbo är typiskt svenska. För att inte tala om sill, potatis, nubbe och små grodorna vid midsommartid.

Samtidigt: Uppvuxen som jag och de flesta svenskar i min ålder är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Disney, Johnny Weissmuller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill – så är jag också, trots allt och ändå, en smula amerikan. Hur skulle jag kunna vara annat? Hur skulle någon av oss kunna ha blivit annat under efterkrigstiden?

Till och med traditioner, som Halloween, har trängt in i den svenska kulturen på samma sätt som så mycket annat. Den svenska kulturen ­– språket, idéerna, traditionerna, litteraturen, musiken, konsten, teatern, filmen, you name it - har lyckligtvis alltid influerats utifrån.

Men visst har vi en svensk kultur. Eller för att citera den svenske författaren Carl Jonas
Love Almquist (1793–1866)

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.
("Om svenska rim" 1838)

En unik sak med vår svenska kultur, som till och med är värd att exportera, är ”Den svenska modellen” alltså de traditioner, avtal, lagar och regler som balanserar kampen mellan parterna på svensk arbetsmarknad och som upprätthåller arbetsfreden.
Märkligt nog vill många av dem som annars anser sig värna den svenska kulturen rasera denna unika och värdefulla kulturskatt.
Samma kretsar brukar hänvisa till ”den kungliga svenska avundsjukan” och jantelagen som typiskt svenska så snart som någon ifrågasätter de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna i vårt land.
Men avundsjukan är skildrad redan under antiken och Jante är den norsk-danske diktaren Aksel Sandemoses namn för Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland.
Inte är de typiska för Sverige.

Det kulturellt unika i Sverige, som har utvecklats historiskt, kan vi gärna värna om.
Utan att hemfalla till nationalism och främlingsfientlighet. 

Läs mer på min blogg "Här är listan på svenska värderingar" Alex Voronov ledare i EskilstunaKuriren 16 juli