Sanningen om krisen i Grekland

Det har en tid varit tyst om greklandskrisen i svenska medier.

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland.
I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, trots att den främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.
Sanningen är alltså att Internationella valutafonden ledande ekonomer vilseledde sin egen styrelse, gjorde en serie olyckliga missbedömningar i Grekland, ignorerade varningssignaler om förestående kris och misslyckades med att förstå de grundläggande begreppen i valutateori.

Det avslöjar Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO i en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.
När finanskrisen blivit till en bankkris, blev det nödvändigt att rädda bankerna. Grekland gjordes till syndabock och grekerna fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.
Och genom att pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtgående spiral, där den grekiska statsskulden nu vuxit till astronomiska och ohanterliga belopp.

Jag har på den här bloggen, i flera år, hävdat att grunden till Greklands kris ligger hos finansmarknaden och bankerna och inte hos det grekiska folket.
Men att det är de fattiga grekerna som tvingats betala.
 

Den allmänna meningen har varit annorlunda.

Till och med i de stora medierna skylldes krisen på att grekerna är lata. Inte minst har tyska tidningar som bland andra Bild-Zeitung hävdat detta.
Den svenska journalisten Therese Larsson gjorde ett stort nummer i SvD om ”sanningar” som hon hittat i entydligt tendentiös artikel i Handelsblatt.

Carl Bildt hånade grekerna efter deras folkomröstning, där 61 procent av grekerna röstade mot att Grekland skulle anta trojkans, EU, ECB och IMF, förslag och då finansministern Yanis Varoufakis avgick. 

Nu börjar alltså fler förstå grunden til den grekiska krisen och att Greklands folk gjordes till syndabock.

Om rapporten

The Telegraph

Dagens Arena

Mina tidigare inlägg om Grekland

Inte bara Grekland 

En myt att grekerna levt över sina tillgångar

Ska den sjuke få vård 

Greklands sak är vår 

Finanskrisen: Kom inte och säg att vi ingenting visste… 

Vad är sant om Grekland 

Tyskland tjänar på krisen i Grekland

Historiska bortförklaringar 

Vänstern i Grekland utmanar kapitalismen 

Grekland, Tyskland och historien 

Greklandskrisen blottar den öppna klasskampen 

Varför är alla förvånade?

Greklands kris är inte löntagarnas fel 

Grekland 

Lär gärna av historien men använd den inte som facit

Man kan lära av historien men man kan aldrig använda historien som facit för dagens eller framtidens problem.

I dag är det populärt att peka på paralleller mellan nutiden och trettiotalet och att till exempel jämföra arbetslösheten då med den i dag och att se dagens nynationalism och nazismen som nästan identiska rörelser.

Genom att använda laddade begrepp från trettiotalet för dagens företeelser till exempel ”rasism” för främlingsfientlighet och ”fascism” för konservativ nationalism, kan man få dagens situation att likna den forna mer dramatiska.
Genom att betona likheter mellan händelser och skeenden då och nu, och samtidigt bortse från viktiga historiska skillnader, manar man fram en bild av att vi riskerar att upprepa dåtidens misstag.

Den största risken löper vi emellertid genom att göra misstag vi inte tidigare gjort. Därför bör vi analysera dagens problem både utifrån historisk kunskap och en analys befriad från förutfattade meningar.

Björn Elmbrandt i Magasinet Arena, 8 oktober, pekar på situationen för socialdemokratin på trettiotalet med den i dag och varnar för att vi ska upprepa de misstag som gjordes då.

Skillnaderna i de historiska förutsättningarna är dock stora och många. Låt mig bara peka på några.

På trettiotalet fanns en politisk och ekonomisk stormakt som kallade sig för ”socialistisk” och som allvarligt hotade den borgerliga världen.
I norden sågs socialdemokratin som ett demokratiskt alternativ till sovjetkommunismen. Socialdemokratin då var ett ideologiskt alternativ både till bolsjevismen och till liberalismen.

Den socialistiska idén var tämligen oprövad som politisk praktik.

I dag finns inget kommunistiskt hot och socialismen existerar knappast annat än i den borgerliga skrämselpropagandan mot förstatligande. Socialdemokratin är sedan länge socialliberalt.

Elmbrand skiljer dock inte mellan de två existerande liberalismerna – nyliberalismen och socialliberalismen - utan buntar okänsligt ihop dem till ”liberalism” som han beskriver som nyliberal.

Men efter kommunismens sammanbrott och socialismens förvisning till utopiernas undantagskammare har den socialdemokratiska rörelsen definitivt blivit just socialliberal.

Den politiska skiljelinjen går i dag mellan pragmatisk socialliberalism och dogmatisk nyliberalism. Att den gamla beteckningen ”socialdemokrati” fortfarande häftar fast vid arbetarrörelsens politiska gren förändrar inte den underliggande verkligheten.  Den gamla etiketten som associerar till ”socialism” lossnar och faller av och vi bör ersätta den med en som beskriver vad den är, en social liberal rörelse.
Enligt min mening är en av orsakerna till socialdemokratins försvagning att den är feletiketterad.
Inte bristen på socialistisk retorik.

I vårt land går skiljelinjen mellan den socialliberala ideologin och den nyliberala genom alla borgerliga partier. Alliansen är ett sista försök att dölja denna klyfta och etablera den nyliberala ideologin. Den borgerliga retoriken att få arbetarrörelsen att framstå som statssocialistisk blir allt mindre användbar.

Demokrati och diktatur. På trettiotalet utgjorde diktaturen ett reellt alternativ till demokratin. Många länder i Europa var diktaturer. Demokratierna var ännu svaga och ofullständiga.
I dag är den politiska demokratin fast förankrad i EU och väletablerad i de flesta europeiska länder även om det finns rejäla brister och byråkratiska och kommersiella hot.  Men den övergripande politiska idén är att demokratin är det bästa styrelseskicket.

Nationalismen. I dag, till skillnad från 30-talet, är den nationella tanken på väg att smulas sönder. Nationerna är i dag mer sammalänkade ekonomiskt, socialt och kulturellt än då. Det som vi kallar globaliseringen har fått oss att inse att vi inte löser några problem nationellt utan måste agera gemensamt.

Kapitalismen. Den ekonomiska världsordningen, kapitalismen, är i dag inte densamma som på trettiotalet.
Den är, på gott och på ont, mer globaliserad. Finansmarknaden och kapitalmarknaden kan inte göra halt vid enskilda länder utan är beroende av stabilitet överallt. Kapitalbildningen är mer beroende av medborgarna genom pensionsfonder och en bredare kapitalmarknad.
Industriproduktionen, lönearbetet och kapitalinvesetringarna har flyttat sin tyngdpunkt från Europa till Asien, Sydamerika och Afrika.

På trettiotalet kunde politiker inbilla sig och sina väljare att de ekonomiska problemen kunde lösas nationellt. I dag inser alla politiker utom de konservativt nationella att det inte är möjligt.
Kolonierna finns inte längre som europeisk kapitalresurs och konfliktkälla mellan stater.

När det gäller uppkomsten av den italienska fascismen och den tyska nazismen så kunde de få politiskt fotfäste i den speciella politiska och ekonomiska situation och atmosfär som rådde i Europa på den tiden.
Efter första världskriget var Italien ett politiskt ekonomiskt kaos som banade väg för fascisterna. Arbetarrörelsen var splittrad och revolutionära rörelser destabiliserade samhället.

I Tyskland var rastänkandet och judeförföljelserna redan etablerade före nazismen och den orimliga krigsskulden som de segrande västmakterna till sista marken krävde betalning för skapade fattigdom och revanschlust som Hitler kunde utnyttja. Med hjälp av det tyska storkapitalet och rädslan för bolsjevismen kunde han ta till sig makten.

Allt detta, och mycket därtill, samverkade till den historiska utvecklingen som ledde fram till andra världskriget.
Detta världskrig förändrade också ekonomin, politiken och ideologierna i grunden.

Vi bör därför vara ytterst försiktiga då vi gör historiska jämförelser eftersom sådana kan tolkas fel och förleda oss att inte angripa de verkliga farorna och hoten mot demokratin och den politiska välfärdstanken.

Arena för vilsen debatt

Jag hade haft tidskriften ”Arena” i många år innan jag, för några månader sedan, sa upp min prenumeration. Inte för att jag, som Kajsa Ekis Ekman skrev i DN 2009-07-13, fick ont i magen av att läsa ”Arena”, utan för att jag för det mesta fann innehållet ointressant.
Efter en genombläddring blev tidskriften oftast liggande oläst.

Sedan Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till attack mot tidskriften för att den saknar klasskampsperspektiv (AB 2010-01-12 ) och Håkan Blomqvist och Kjell Östberg förde fram en ungefär liknande kritik i AB den 2010-01-20 måste jag fundera över mitt eget ställningstagande. Varför fann jag Arena ointressant? Har kritikerna rätt?

Det är svårt att hitta riktig substans i den spretiga kritiken. Det verkar som om kritikerna inte förmår att formulera kärnan i sin kritik utan nu vädrar allmänt missnöje med en vilsen vänster som saknar linje. Arena får skulden.
Blomqvist/Österberg sammanfattar kritiken som att ”det avgörande problemet med Arenas linje är att den undviker frågan om kapitalismen”.
”Ordet socialism letar man förgäves efter i Arenas programförklaring. Att ens ställa frågan om alternativ till kapitalismen tycks ses som uttryck för vänstersekterism.”, skriver de.
Man känner kritikernas olust, men är det Arena som skapar denna olust?

Jag kan hålla med om att en analys av kapitalismen skulle vara välgörande inom vänstern men en sådan måste föras utan färdiga formler och dogmer. Jag blir dock en smula tveksam om det är en sådan förutsättningslös debatt som kritikerna är ute efter. De tycks redan bombsäkra på vad kapitalism är och anser att det behövs en ”antikapitalistisk strategi”.
Vad vänstern behöver är en förutsättningslös och odogmatisk analys av definitionen på kapitalism innan man formulerar en antikapitalism.
Och kanske är det, trots allt, det som Arena försöker syssla med?
Men på ett ointressant och konstigt sätt.

Håkan A Bengtssons och Karolina Ramqvists svarar på kritiken i AB 2010-01-15 och verkar å andra sidan inte medveten om vänsterns grundproblem.