Lär gärna av historien men använd den inte som facit

Man kan lära av historien men man kan aldrig använda historien som facit för dagens eller framtidens problem.

I dag är det populärt att peka på paralleller mellan nutiden och trettiotalet och att till exempel jämföra arbetslösheten då med den i dag och att se dagens nynationalism och nazismen som nästan identiska rörelser.

Genom att använda laddade begrepp från trettiotalet för dagens företeelser till exempel ”rasism” för främlingsfientlighet och ”fascism” för konservativ nationalism, kan man få dagens situation att likna den forna mer dramatiska.
Genom att betona likheter mellan händelser och skeenden då och nu, och samtidigt bortse från viktiga historiska skillnader, manar man fram en bild av att vi riskerar att upprepa dåtidens misstag.

Den största risken löper vi emellertid genom att göra misstag vi inte tidigare gjort. Därför bör vi analysera dagens problem både utifrån historisk kunskap och en analys befriad från förutfattade meningar.

Björn Elmbrandt i Magasinet Arena, 8 oktober, pekar på situationen för socialdemokratin på trettiotalet med den i dag och varnar för att vi ska upprepa de misstag som gjordes då.

Skillnaderna i de historiska förutsättningarna är dock stora och många. Låt mig bara peka på några.

På trettiotalet fanns en politisk och ekonomisk stormakt som kallade sig för ”socialistisk” och som allvarligt hotade den borgerliga världen.
I norden sågs socialdemokratin som ett demokratiskt alternativ till sovjetkommunismen. Socialdemokratin då var ett ideologiskt alternativ både till bolsjevismen och till liberalismen.

Den socialistiska idén var tämligen oprövad som politisk praktik.

I dag finns inget kommunistiskt hot och socialismen existerar knappast annat än i den borgerliga skrämselpropagandan mot förstatligande. Socialdemokratin är sedan länge socialliberalt.

Elmbrand skiljer dock inte mellan de två existerande liberalismerna – nyliberalismen och socialliberalismen - utan buntar okänsligt ihop dem till ”liberalism” som han beskriver som nyliberal.

Men efter kommunismens sammanbrott och socialismens förvisning till utopiernas undantagskammare har den socialdemokratiska rörelsen definitivt blivit just socialliberal.

Den politiska skiljelinjen går i dag mellan pragmatisk socialliberalism och dogmatisk nyliberalism. Att den gamla beteckningen ”socialdemokrati” fortfarande häftar fast vid arbetarrörelsens politiska gren förändrar inte den underliggande verkligheten.  Den gamla etiketten som associerar till ”socialism” lossnar och faller av och vi bör ersätta den med en som beskriver vad den är, en social liberal rörelse.
Enligt min mening är en av orsakerna till socialdemokratins försvagning att den är feletiketterad.
Inte bristen på socialistisk retorik.

I vårt land går skiljelinjen mellan den socialliberala ideologin och den nyliberala genom alla borgerliga partier. Alliansen är ett sista försök att dölja denna klyfta och etablera den nyliberala ideologin. Den borgerliga retoriken att få arbetarrörelsen att framstå som statssocialistisk blir allt mindre användbar.

Demokrati och diktatur. På trettiotalet utgjorde diktaturen ett reellt alternativ till demokratin. Många länder i Europa var diktaturer. Demokratierna var ännu svaga och ofullständiga.
I dag är den politiska demokratin fast förankrad i EU och väletablerad i de flesta europeiska länder även om det finns rejäla brister och byråkratiska och kommersiella hot.  Men den övergripande politiska idén är att demokratin är det bästa styrelseskicket.

Nationalismen. I dag, till skillnad från 30-talet, är den nationella tanken på väg att smulas sönder. Nationerna är i dag mer sammalänkade ekonomiskt, socialt och kulturellt än då. Det som vi kallar globaliseringen har fått oss att inse att vi inte löser några problem nationellt utan måste agera gemensamt.

Kapitalismen. Den ekonomiska världsordningen, kapitalismen, är i dag inte densamma som på trettiotalet.
Den är, på gott och på ont, mer globaliserad. Finansmarknaden och kapitalmarknaden kan inte göra halt vid enskilda länder utan är beroende av stabilitet överallt. Kapitalbildningen är mer beroende av medborgarna genom pensionsfonder och en bredare kapitalmarknad.
Industriproduktionen, lönearbetet och kapitalinvesetringarna har flyttat sin tyngdpunkt från Europa till Asien, Sydamerika och Afrika.

På trettiotalet kunde politiker inbilla sig och sina väljare att de ekonomiska problemen kunde lösas nationellt. I dag inser alla politiker utom de konservativt nationella att det inte är möjligt.
Kolonierna finns inte längre som europeisk kapitalresurs och konfliktkälla mellan stater.

När det gäller uppkomsten av den italienska fascismen och den tyska nazismen så kunde de få politiskt fotfäste i den speciella politiska och ekonomiska situation och atmosfär som rådde i Europa på den tiden.
Efter första världskriget var Italien ett politiskt ekonomiskt kaos som banade väg för fascisterna. Arbetarrörelsen var splittrad och revolutionära rörelser destabiliserade samhället.

I Tyskland var rastänkandet och judeförföljelserna redan etablerade före nazismen och den orimliga krigsskulden som de segrande västmakterna till sista marken krävde betalning för skapade fattigdom och revanschlust som Hitler kunde utnyttja. Med hjälp av det tyska storkapitalet och rädslan för bolsjevismen kunde han ta till sig makten.

Allt detta, och mycket därtill, samverkade till den historiska utvecklingen som ledde fram till andra världskriget.
Detta världskrig förändrade också ekonomin, politiken och ideologierna i grunden.

Vi bör därför vara ytterst försiktiga då vi gör historiska jämförelser eftersom sådana kan tolkas fel och förleda oss att inte angripa de verkliga farorna och hoten mot demokratin och den politiska välfärdstanken.

Grekland, Tyskland och historien

Historien kan inte utgöra facit för dagens ekonomiska politik.

Men man kan lära ett och annat av historien.

För Greklands del finns en tydlig parallell med Tyskland efter de bägge världskrigen.

Tysklands ekonomi var bankrutt vid bägge tillfällena 1918 och 1945.
Men segermakterna handlade olika efter första och andra världskrigets fredsuppgörelser. Andra gången kanske för att de lärt av tidigare misstag.

Efter första världskriget var den tyska staten den stora förloraren. Vid fredskonferensen som inleddes den 18 januari 1919 krävde segrarmakterna England, USA och Frankrike ett enormt skadestånd av det kollapsade Tyskland.

Vid Versaillesfreden den 28 juni 1919 beslöts att Tyskland skulle avträda väldiga landområden omfattande över 13 procent av Tysklands yta, 10 procent av dess befolkning och 15 procent av produktionen. Tyskland blev av med alla sina kolonier i Afrika i Asien och Oceanien. Krigsskadeståndets storlek fastställdes två år efter Versaillesfreden nämligen 1921 då ententemakterna enades om den enorma summan av 138 miljarder guldmark vilket var dubbelt så mycket som den tyska nationalinkomsten. Skadestånden skulle ta hundra år att betala.

Den tyska regeringen började trycka väldiga mängder sedlar. Den tyska guldmarken stod 1914 i 4,2:1 mot dollarn. Vid krigsslutet stod pappersmarken i 14, i juli 1922 hade den fallit till 493 och i januari 1923 till 17792. Markens värdeminskning fortsatte till den 15 november 1923 då den sista officiella transaktionen registrerade ett kursvärde mot dollarn på 4,2 biljoner. (4 200 000 000 000). Marken var värd mindre än papperet det var tryckt på.

Den 20 november 1923 ersattes den gamla värdelösa riksmarken med en ny valuta, räntemark. För tusen miljarder (1000 000 000 000) riksmark fick man en räntemark.

Tyskland började under protester betala sina krigsskadestånd men begärde hela tiden anstånd. Efter år av förhandlingar mellan segrarmakterna och Tyskland om krigsskadeståndet ströks Tysklands återstående skadeståndsskyldighet 1932.

Naturligtvis ledde massarbetslösheten och fattigdomen till att folk blev missnöjda och desperata. Något som både kommunister och nazister sökte utnyttja. Nazisterna utnyttjade skickligt missnöjet och resten vet vi.
Det blev ett nytt världskrig.

Efter andra världskriget stod Tyska staten åter som förlorare.Tyskland ockuperades av amerikanska, brittiska, franska och sovjetiska trupper. De västra delarna blev Förbundsrepubliken Tyskland, eller Västtyskland. De östra delarna ockuperades av Sovjetunionen, och de kom att bilda Tyska demokratiska republiken (DDR), eller Östtyskland. 

USA:s utrikesminister George Marshall. Marshall ville att USA skulle skänka pengar till länderna i Europa, särskilt det sönderbombade och krigshärjade Tyskland, för att hjälpa landet att återuppbygga sina fabriker och för att få landets ekonomi på rätt köl.

Ursprungligen erbjöds Marshallhjälp till hela Europa, alltså även till Sovjetunionen och de stater som skulle komma att utgöra det så kallade Östblocket. Stalin motsatte sig emellertid detta.

På bara några år skickade USA nästan tolv miljarder dollar till Europa. En del av pengarna gick som lån till européerna, men till övervägande del gavs pengarna bort utan krav på återgäldande.  Marshallplanen betydde särskilt mycket för Västtyskland. Inom några år efter Marshallplanens införande var de sönderbombade städerna i Västtyskland återuppbyggda.

Marshallplanen kom till för att hindra samma massfattigdom som krigsskulderna orsakat efter första världskriget vilket man insåg skulle gynna extrema folkrörelser att få makten. Dessutom skapade Marshallhjälpen en marknad för den amerikanska exporten.

I dag är Grekland i kris. Visserligen har de grekiska politikerna, utom de nuvarande, en stor skuld i det hela, men det grekiska folket har aldrig levt i lyx eller över sina tillgångar som en del propagandister och okunniga vill göra gällande.

Men Grekland står idag inte som förlorare efter något krig mot andra stater utan har förlorat mot hela det globala finanssystemet.
Finansintressena vägrar att skriva av de lån och räntor som gör att Grekland inte kan satsa på investeringar utan bara blir skuldslav under dessa.

Grekland var en svag länk i systemet men andra länder riskerar att hamna i samma situation. När som helst kan till exempel Sverige drabbas av finansintressena då bostads- och lånebubblan brister.

SvD Näringsliv I
SvD Näringsliv II
SvD Näringsliv III
Mariana Mazzucato
Affärsvärlden

DN

Världsekonomin behöver ekonomiskt förnuft

Den ekonomiska krisen har många namn - eurokrisen, bankkrisen, finanskrisen, lånekrisen, 90-talskrisen, fastighetskrisen, budgetkrisen, valutakrisen…
Namnen speglar en strävan efter att begränsa den ekonomiska krisen till vissa sektorer, områden eller tidsförlopp. Göra den mer lätthanterlig i portionsbitar.

Men i verkligheten är hela det finansiella globala systemet i kris och har varit det i minst trettio år. Och den fortsätter utan tecken på att avta.
Krisen är global och kontinuerlig. Men dess konsekvenser visar sig på olika sätt.

Krisen drabbade Grekland hårt eftersom statsfinanserna i landet var i oordning och statsbudgeten underfinansierad. Grekland var särskilt känslig och föll. För att rensa upp i den ruttna statsekonomin tvingas nu det grekiska folket till fattigdom och umbäranden. Men folket var inte skyldigt till krisen. De tvingas bara betala den.

I medierna talas om en ”smittoeffekt” av krisen i Grekland till t.ex. Spanien, Italien och Portugal. Men Grekland smittar inte utan det är den universella krisen som yttrar sig i de olika ländernas finanser och kreditinstitut. Bilden av smitta vilseleder. Det handlar om en konstant global sjukdom som inget land är immunt mot.

Mycket litet talar t.ex. för att den svenska ekonomin skulle vara skyddad. Risken finns att även vårt land, på ett eller annat sätt, kommer att drabbas när krisen fortsätter.

Vad beror då krisen på?

Utgångspunkten för varje analys måste vara att det är arbetet och produktionen som skapar värden, tillväxt och välfärd och som skapar resurser för vår konsumtion och även det nödvändiga överskott som kan investeras i nya projekt för arbete och produktion.

Kapital- och finansmarkandens uppgift är ursprungligen att samla en del av detta överskott i form av kapital och se till att kapitalet investeras i viktigt arbete och produktion.

Kapital- och finansmarknaden har emellertid slutat att fungera på det sättet.  Arbetet och produktionen i västvärlden får inget eller får för litet kapitaltillskott. Det reella kapitalet dirigeras till regioner som ger större profit – Asien, Latinamerika, Afrika - eftersom profiten på satsat kapital i Europa och USA minskar.

Problemet är samtidigt att finansmarknaden förlorat kontakten med den underliggande verkliga ekonomin. Den har i stället blivit en global börs för placerare av skuldsedlar som räknas som ”värden” och tillgångar. Varje byte av skuldsedel ökar ”värdet” (priset) på den och skulderna växer. Men i ”bokföringen” ser det ut som om det är ”värdet” som ökar.

Hela finansmarknaden är en marknad för skulder som ständigt byter ägare och där alla är skyldiga alla. Nationerna är skyldiga bankerna som är skyldig sina insättare som har skatteskulder till staten som har skulder till pensionsfonder …

Krediter är sunt och nödvändigt inslag i ekonomin men här handlar det inte om friska lån utan om icke existerande ”värden” och siffror i en komplicerat spel med inbillade pengar och löften som inte kan infrias.

För att kompensera för det fallande värdet frestas nationer att trycka upp mer pengar fast de vet att det som att pissa i sängen. Värdet försämras ytterligare.

Så småningom brister den uppblåsta skuldbubblan och ”värdena” visar sig värdelösa.

Där är vi idag, även om bubblan inte spricker med en smäll utan sakta pyser ut här och där i form av eurokris, bankkris, finanskris, lånekris, fastighetsskris, budgetkris, valutakris på olika håll i världen utifrån varje nations och regions speciella och aktuella situation.

Om nu krisen är universell och global krävs att världens makthavare gemensamt gör något för att stoppa den.  Men först måste de erkänna att hela det finansiella systemet måste reformeras i grunden. Och därefter komma överens om hur den ska tacklas. 

J. M. Keynes kritiserade redan 1936 kasinoekonomin i sin bok ”General Theory” och om Keynes vid fredskonferensen 1919 hade fått gehör för sitt förslag att skriva ner ententes ekonomiska krav på Tyskland kunde möjligen Hitler ha stoppats.

Keynes var också pådrivande i andra världskrigets slutskede 1944 vid den internationella konferensen i Bretton Woods i New Hampshire. (Naturligtvis skulle en sådan konferens ha genomförts före kriget.)
De fyrtiofyra deltagande staterna, där England och USA var de ledande, lade grunden för två internationella institutioner, nämligen ”Internationella valutafonden”, IMF, och ”Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling”, IBRD (Världsbanken). IMF skulle administrera växelkurserna mellan världens olika valutor och för finansieringen av kortsiktiga betalningsobalanser länderna emellan. Världsbanken skulle ge långsiktiga lån för återuppbyggnad av de krigshärjade ekonomierna och så småningom för utveckling av världens fattigare nationer.

Förenta Nationerna, FN, bildades 1945. Dess ekonomiska del, ”Ekonomiska och Sociala Rådet” (ECOSOC) fick efter kriget förslag från både USA och Storbritannien om upprättandet av ITO en internationell valuta.
Men ITO förverkligades aldrig eftersom USA var emot.

Innan den ekonomiska krisen leder till ett nytt världskrig borde världens ekonomiska ledare samlas för ett ”Bretton Woods” med syfte, att i Keynes anda, reformera finanssystemet. Det är troligt att en sådan reform kommer att kräva oerhörda skuldsaneringar och avskrivning av skulder, jämkning av valutor, globala finansskatter och en mer solidarisk världsordning.

Det låter som en omöjlighet men alternativet är en fördjupad och mer häftig kris som kan leda till ett större kaos och ytterst till ett tredje världskrig.

SvD