Granska drevet!

Ett politiskt vapen i kampen mot politiska motståndare är att starta ett mediedrev mot någon enskild politiker i motståndarlägret.

Partikanslierna försöker därför hitta svagheter hos enskilda politiker på motståndarsidan och utnyttjar media för att underblåsa en skandalisering av vederbörande.
 

I Sverige är det oftast oppositionen som tar till detta vapen mot regeringen.
För att lyckas med drevet krävs att

1)   det finns något att anmärka på hos villebrådet t.ex. ett uttalande, en relation, en felaktig handling.

2)   anklagelsen är tillräckligt oprecis och komplex för att det inte direkt ska gå att avgöra om den är befogad eller inte

3)   villebrådet får därför svårt att försvara sig

4)   drevledaren lägger ut ett bete för medierna att jaga på

5)   drevet hålls i gång av nya ”läckor”

6)   påståenden som klistras vid villebrådet retar tillräckligt många medborgare

Eftersom det är de traditionella mediernas uppgift att granska makthavare, t.ex. politiker, så är det deras plikt att undersöka riktigheten av ett påstående om oegentligheter.
En sådan granskning bör helst ske sakligt och utan ställningstagande.

Men sakligheten blir inte sällan lidande genom att journalister gärna vill ha fram sensationella fakta som fäller bytet. En fällning blir nämligen en fjäder i hatten för en grävande journalist. Journalister tävlar om att fälla bytet.
Dessutom säljer tidningen som förmedlar berättelsen bättre om den innehåller dramatik och sensationer. En fällning höjer upplagan.
Partikansliernas drevexperter vet naturligtvis detta och utnyttjar det.

Numera finns också en mobbliknande bakgrundskör som i form av politiska facebookgrupper, t.ex. ”Alliansens vänner”, ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna” och liknande som piskar på med hejar- och burop.

Dreven mot utrikesminister Margot Wallström är ett tydligt exempel på ett sådant drev. Jag bortser från den rapportering där Wallströms politiska uttalanden penetrerats.
Wallströms uttalanden om Saudi Arabien och om avrättningar i Israel är sådana som jag inte räknar som drev utan normal politisk debatt, även om drevliknande former har funnits även där.

Men medierapporteringen kring Margot Wallströms lägenhet är av annat slag.
Rapporteringen gick ibland ut på att slå fast att Wallströms ”lägenhetsaffär” var att betrakta som tagande av muta.

I DN 160118intervjuas bland andra professor Dennis Töllborg som ansåg att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln. I artikeln säger han att han är säker på i att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta”.

Generalsekreteraren Helena Sundén i Näringslivsorganisationen ”Institutet mot mutor” citeras i DN 160115 där hon säger att ”Wallström bör mutgranskas”

I det läget är Wallström i praktiken redan stämplad som mutkolv.

Det fanns emellertid andra medier med en helt annan hållning t.ex. Eskilstunakuriren (ob.lib.)som 160119 i sin ledare skrev att ”Wallström är ingen mutkolv”

I dag är ledarredaktionen på Eskilstunakuriren stolt över sin hållning.

Mediernas företrädare tvår sina händer och tillbakavisar all skuld för mediedrevet med hänvisning till sin journalistiska plikt att bevaka makthavare.
Men saken är inte så enkel utan här finns en uppgift för medieforskare att granska drevets logik och mediernas roll i sammanhanget.

Drevet går igen

Först var det Margot Wallström som blivit utsedd till utrikesminister och som bodde i Värmland och alltså behövde lägenhet i Stockholm. Hon nämnde i förbigående sitt behov för Kommunals ordförande som sa att Kommunal hade en passande hyresrätt.

(Staten har inga tomma lägenheter för statsråden.)

Sen uttalade sig Wallström i december 2015 om ”Israels utomrättsliga avrättning av palestinier” i samband med knivattackerna mot israeler.
Det resulterade i att den israeliske ministern gick i taket och Wallström blev portad av staten Israel. 
Hon anklagedes för antisemitism. Några allianspartiledare krävde utrikesministerns avgång.
Hur kritik av staten Israel blir antisemitism är en gåta.
Wallström tvingades av allianspartierna till KU-förhör.

Så var det den miljöpartiske bostadsministern Mehmet Kaplan som förra året varit på samma middag som ledaren för den högerextrema organisationen Grå vargarna. Med på middagen fanns också Barbaros Leylani, vice ordförande i Turkiska Riksförbundet som nyligen fått avgå efter att han ropat ut över Sergels torg att armenier är hundar och att blodet ska flyta. Något som han sa sig ångra efteråt.

Kaplan hävdar att han inte visste vilka som var med på middagen.

Stor affär av detta i medierna i flera dagar. I TV4.nyheterna talades om Kaplans ”samröre” med högerextrema rörelser.
Krav på avgång.

Mehmet Kaplan har också visade det sig, år 2009 innan han blev statsråd, sagt att Israel behandlar palestinierna lika illa som nazisterna behandlade judarna på30-talet.
(På trettiotalet hade förintelselägren ännu inte upprättats)
Israels ambassadör Isaac Bachman gick i taket ännu en gång och ansåg att uttalandet var ren antisemitism.
 
Hur kritik av staten Israel alltid blir antisemitism är en gåta.
Kaplan avgår som bostadsminister.

Den 19 april sände TV4 en intervju med miljöpartisten Yasri Khan. Då vägrade han att skaka hand med den kvinnliga reportern Ann Tiberg.
Yasri Khan säger att hans muslimska religion förbjuder honom all kroppskontakt med främmande kvinnor.
Stort rabalder som slutade med att Khan lämnade alla sina politiska uppdrag för Miljöpartiet.


Och till sist var det miljöpartiets språkrör Åsa Romson som nämnde flygplansattacken mot New York 11 september 2001 som en olycka för muslimerna i Sverige.
Stort rabalder.


Frågorna är många
Hur är det med vår förståelse för andra kulturer, vår tolerans för olika religioner, och med vår islamafobi?
Varför är just Miljöpartiet skärskådat?
Varför dyker alltid Israels minister upp?
Varför blir det så stora affärer av dessa händelser?
Varför ökar känsligheten för politikernas person i media, medan deras politik inte behandlas?
Varför är toleransen så liten?

Och vad kan man lära av den senaste tidens politiska mediehändelser?

Jo, 1) att endast politiker boende i Stockholm vilka äger en bostadsrätt eller ett egnahem ska kunna utses till statsråd och 2) om hen därefter blir bjuden på middag ska statsrådet till inbjudan kräva en detaljerad förteckning över alla övriga närvarande på festen med uppgift om samtliga närvarandes politiska hemvist och åskådning.
Och 3) att politiker inte ska följa sin religiösa övertygelse såvida den inte är kristen och väl förankrad i åsiktsmajoritetens traditioner.
Dessutom ska politikern väl vakta på sina ord och t.ex. inte anse att en terrorattack är en olycka.

Kontentan av detta är att den perfekte politikern är en menlös, kristen, rädd stackare utan egna meningar som hela tiden ger mer akt på sig själv och sin mediabild än på politiska sakfrågor.
Det gynnar inte politiken och demokratin.

Se min blogg

Wallström hade inte fel

Den som kritiserar Israels handlingar i Palestina/Israel råkar ofta ut för att kritiken reflexmässigt uppfattas som uttryck för antisionism eller judehat.

Problemet uppstår eftersom Israel hävdar att Israel är en judisk stat och eftersom ingen vettig människa kan försvara judeförföljelser. Kritik av judar och judendomen uppfattas känsligt lätt som judefientlighet.

Det här märktes då Margot Wallström i en debatt i december 2015 fördömde ”utomrättsliga avrättningar” sedan israelisk militär avrättat två unga palestinier efter att en israelisk soldat knivskadats.
Det blev ett jäkla liv. Wallström portades av de israeliska myndigheterna från en planerad resa till Israel och svenska oppositionspolitiker, bland andra Jan Björklund (L) och Karin Enström (M), krävde utrikesministerns avgång.

Nu visar en film på nätet att Wallström inte hade helt fel. Filmen, gjord av en aktivist i den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, visar hur den andra palestiniern dödas. Denne ligger skadad på marken och rör på huvudet. Han är omgiven av soldater, beväpnade civila israeler och vårdpersonal. Någon vård får den skadade inte.

Plötsligt lyfter en av soldaterna sitt vapen och skjuter den liggande palestiniern. Soldatens kamrater och andra på platsen reagerar lugnt, medan den skjutna ligger orörlig med blodet rinnande från huvudet där skottet tycks ha träffat.

Närmare en ”utomrättslig avrättning” är svårt att komma.

EskilstunaKurirens ledare kommenterar i dag

Nyheter från Israel

Kriget om sanningen kan aldrig vinnas

Det är några år sedan som SvD avslöjade att Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson (m) 2008 fått en hyreslägenhet via högsta ledningen inom Ersta diakonisällskap. 

Samtidigt hade Stockholms stad vårdavtal för flera miljoner med Ersta. Enligt ett internt policybeslut ska Ersta bara hyra ut lägenheter till elever vid högskolan och i samband med nyrekryteringar av personal.
Ulf Kristersson försvarde sig med att han inte hade en tanke på att det kunde vara olämpligt.
Kristersson är ekonomisk-politisk talesperson för Moderaterna och var Sveriges socialförsäkringsminister från 2010 till 2014.

I gårdagens TV1 Rapport säger revisorn Inga-Britt Ahlenius att Margot Wallströms inre kompass svikit i lägenhetsaffären och att Wallström bör ställas till ansvar för bristande omdöme. Ahlenius lägger en del av skulden på det faktum att den politiska och fackliga arbetarrörelsen samarbetar.

Kristerssons lägenhetsaffär påminner ganska exakt om Wallströms.
Vad som skiljer de bägge ”affärerna” är styrkan i medieuppbådet. Kristersson slapp det drev som Wallström drabbats av.  Kristerssons affär granskades visserligen av åklagare men drevet uteblev. Från borgerligt håll lyste upprördheten med sin frånvaro.
Varför ?

I Wallströms fall har den ideologiska polariseringen blivit tydlig. Nyliberaler har gått till hård attack och tagit möjligheten att använda Wallströmshistorien för att försöka misstänkliggöra regeringen, arbetarrörelsen, Kommunal, den fackligt politiska samverkan och utrikesministern. Dessutom tar man chansen att skylla på den rådande bostadspolitiken.
Det finns krafter som vill ha bort Wallström för att hon retat högerregeringen i Israel.

Å andra sidan finns det socialliberaler som  Alex Voronov och Mats Svegfors som ser det orimliga i Wallströmsdrevet.

Granskningen och medieuppmärksamheten är en viktig del av demokratin.
Vi ska vara tacksamma för att vi har medier som granskar makthavarna och för att vi har en demokrati där de olika samhällsintressena kan göra sig gällande.

Men det är uppenbart att mediemakten ideologiskt inte ligger till vänster som ofta påstås utan till höger. Skillnaden mellan till exempel den förhållandevis lätta bris som kom efter SCA-affären och Kristersson-ditot och den mediestorm som drabbade Wallströms är ett tecken på detta.

Man önskar också att en del journalister var medvetna om att det i dessa sammanhang inte finns en enda sanning att avslöja utan att ”vittnen” och intervjuade som advokater, revisorer, journalister, näringsidkare och andra är färgade av sin samhällssyn. De uttalar sig utifrån sina lojaliteter och politiska motiv.

När vi tar del av dessa vittnesmål måste vi dessutom vara medvetna om att vår mediekonsumtion också färgas av våra intressen och vår egen ideologiska bakgrund.

Kriget om sanningen kan därför aldrig vinnas så länge som vi människor har olika intressen.

Expressen om Kristerssons lägenhet