Drevet går igen

Först var det Margot Wallström som blivit utsedd till utrikesminister och som bodde i Värmland och alltså behövde lägenhet i Stockholm. Hon nämnde i förbigående sitt behov för Kommunals ordförande som sa att Kommunal hade en passande hyresrätt.

(Staten har inga tomma lägenheter för statsråden.)

Sen uttalade sig Wallström i december 2015 om ”Israels utomrättsliga avrättning av palestinier” i samband med knivattackerna mot israeler.
Det resulterade i att den israeliske ministern gick i taket och Wallström blev portad av staten Israel. 
Hon anklagedes för antisemitism. Några allianspartiledare krävde utrikesministerns avgång.
Hur kritik av staten Israel blir antisemitism är en gåta.
Wallström tvingades av allianspartierna till KU-förhör.

Så var det den miljöpartiske bostadsministern Mehmet Kaplan som förra året varit på samma middag som ledaren för den högerextrema organisationen Grå vargarna. Med på middagen fanns också Barbaros Leylani, vice ordförande i Turkiska Riksförbundet som nyligen fått avgå efter att han ropat ut över Sergels torg att armenier är hundar och att blodet ska flyta. Något som han sa sig ångra efteråt.

Kaplan hävdar att han inte visste vilka som var med på middagen.

Stor affär av detta i medierna i flera dagar. I TV4.nyheterna talades om Kaplans ”samröre” med högerextrema rörelser.
Krav på avgång.

Mehmet Kaplan har också visade det sig, år 2009 innan han blev statsråd, sagt att Israel behandlar palestinierna lika illa som nazisterna behandlade judarna på30-talet.
(På trettiotalet hade förintelselägren ännu inte upprättats)
Israels ambassadör Isaac Bachman gick i taket ännu en gång och ansåg att uttalandet var ren antisemitism.
 
Hur kritik av staten Israel alltid blir antisemitism är en gåta.
Kaplan avgår som bostadsminister.

Den 19 april sände TV4 en intervju med miljöpartisten Yasri Khan. Då vägrade han att skaka hand med den kvinnliga reportern Ann Tiberg.
Yasri Khan säger att hans muslimska religion förbjuder honom all kroppskontakt med främmande kvinnor.
Stort rabalder som slutade med att Khan lämnade alla sina politiska uppdrag för Miljöpartiet.


Och till sist var det miljöpartiets språkrör Åsa Romson som nämnde flygplansattacken mot New York 11 september 2001 som en olycka för muslimerna i Sverige.
Stort rabalder.


Frågorna är många
Hur är det med vår förståelse för andra kulturer, vår tolerans för olika religioner, och med vår islamafobi?
Varför är just Miljöpartiet skärskådat?
Varför dyker alltid Israels minister upp?
Varför blir det så stora affärer av dessa händelser?
Varför ökar känsligheten för politikernas person i media, medan deras politik inte behandlas?
Varför är toleransen så liten?

Och vad kan man lära av den senaste tidens politiska mediehändelser?

Jo, 1) att endast politiker boende i Stockholm vilka äger en bostadsrätt eller ett egnahem ska kunna utses till statsråd och 2) om hen därefter blir bjuden på middag ska statsrådet till inbjudan kräva en detaljerad förteckning över alla övriga närvarande på festen med uppgift om samtliga närvarandes politiska hemvist och åskådning.
Och 3) att politiker inte ska följa sin religiösa övertygelse såvida den inte är kristen och väl förankrad i åsiktsmajoritetens traditioner.
Dessutom ska politikern väl vakta på sina ord och t.ex. inte anse att en terrorattack är en olycka.

Kontentan av detta är att den perfekte politikern är en menlös, kristen, rädd stackare utan egna meningar som hela tiden ger mer akt på sig själv och sin mediabild än på politiska sakfrågor.
Det gynnar inte politiken och demokratin.

Se min blogg

Drevet mot arbetarrörelsen en del av maktkampen

Robert Michels, (1876-1936), var en tysk sociolog som kom fram till att varje organisation bär tendensen till oligarki (fåmansvälde). Michels ansåg att denna maktkoncentration är ett framträdande drag även hos sådana organisationer som anser sig vara demokratiska. Till och med syndikalism och anarkism uppvisar oligarkiska tendenser enligt Michels. Detta beror inte på personliga maktsträvanden, utan på strukturella faktorer. I varje organisation uppstår ett tryck mot maktkoncentration och oligarki på grund av organisationens inneboende logik: Makten i en organisation måste centraliseras för att organisationen ska fungera.

Michels menar även att de som hamnar i maktposition ogärna vill släppa ifrån sig sin makt, i stället omger de sig av sådana personer som gör att de kan behålla den. Människan är enligt Michels i grund och botten egoist. Dessutom hävdar han att det hos människan finns ett psykologiskt behov av ledare. De flesta är ointresserade av politik, och uppskattar att det finns personer som vill ägna sig åt att bevaka deras intressen. Michels menade att människan av naturen är förutbestämd att styra eller att styras.

Man kan dra olika slutsatser av teorin. Antingen tror man att den fungerar som en järnlag som vi bara har att rätta oss efter. Som sådan har den uppfattats av allt ifrån höger till fascister som stött sig på den för sina syften.
Vänstern tar avstånd från den på samma sätt som den tar avstånd från kapitalismen och menar att oligarkin beror just på kapitalismen. Den finns men bör motarbetas och ersättas med jämlika organisationer.

Men bolsjevikerna som ville genomföra ett kommunistiskt samhälle där alla var lika misslyckades kapitalt. Nya hierarkier uppstod snabbt.

Klart är att mänskligheten allt sedan babylonisk tid ordnat sina samhällen som hierarkier med ledare och ledda, mäktiga och maktlösa, rika och fattiga. Och makten har alltid skaffat sig privilegier och sett till att leva av vad de maktlösa producerat.
Kungar, hertigar och annan adel har alltid slösat med medborgarnas skattepengar.
Kapitalägare och deras direktörer är deras moderna arvtagare.

Demokratin är ett försök att mildra orättvisor, minska hierarkin och skapa maktbalans genom att reglera medborgarnas deltagande i samhällsstyret.

Kampen om makten formar även demokratier som vår. Utan makt kan inga visioner genomföras, i varje fall om man vill förändra samhället i grunden.
Det är en sådan kamp som pågår mellan höger och vänster där högern just nu utnyttjar en ganska harmlös lägenhetshistoria till att misskreditera arbetarrörelsen.
Och det är den kampen som avtalsförhandlingarna handlar om.
Det är i den kontexten man bör betrakta drevet mot Margot Wallström och Kommunal.

Inte konstigt att högern överreagerar när det gäller ett socialdemokratiskt statsråds och en fackförbundslednings lägenhetsaffärer, men att tystnaden från högern är total när det gäller privilegierna inom näringslivet.

Ur drevet

DN Ekonomi
SvD
DN 

Mot drevet

EskilstunaKuriren ledare 
AB debatt
SvD
SvD 
LänsTidningen 
AB Ledare 

Mitt förtroende för väljaropinionen är körd i botten

Efter att ha blivit hånad i asociala medier för minsta småsak och förföljd av ett veritabelt mediedrev for hon till Paris och bidrog till att lappa ihop ett miljöavtal för världen.

Avtalet har stor betydelse för vår gemensamma framtid.

Nu rasar enligt opinionsmätningarna förtroendet för Åsa Romson.

Samtidigt hyllas mediokra idrottsmän, plagierande s.k. artister samt diverse levande och döda underhållare i mediesammanfattningar och återblickar på det gångna året.

Om man skulle utse årets mest underskattade svensk skulle Åsa Romson vinna.

Otack är världens lön.

Särskilt för politiker.

Affärsvärlden
Min blogg Politikens mobbingoffer

Kan man lita på mediedrev?

De ersättningsregler som Aftonbladet påstod att Juholt brutit mot existerade inte ens . Regeln kom till efter att drevet mot Juholt börjat gå.
Det skriver Bo Malmberg, professor vid Stockholms Universitet, i en debattartikel på Newsmill.

De regler som många hänvisat till är ”Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”.

De reglerna gäller inte för lägenheter i de fall då riksdagsmannen flyttar in hos t.ex. en sambo. Vilket gällde i Juholts fall.

Enligt en helt annan mer informell regelbok, nämligen den som gäller för politkerns uppträdande vid mediedrev, ska politikern gå direkt ut och göra en pudel. Absolut inte blåneka eller ljuga.
Juholt följde regelboken och ”erkände” att han inte kände till reglerna och lovade att betala igen de felaktigt utbetalda pengarna.
Nu kritiserar PR-konsulten Lars Thalén detta och skriver på DN Debatt att pudlandet inte alltid är ett bra sätt, särskilt inte när ingen skuld föreligger.

Nu när det hysteriska mediedrevet lugnat ner sig och ersatts av den bleka eftertanken kanske vi så småningom får veta några sanningar.

Aftonbladet gör en egen genomgång av Juholtsaffären fredagen den 7 oktober – onsdagen den 12 oktober.
Den saknar självkritik och någon pudel för felaktiga uppgifter är inte att vänta.

Förhoppningsvis kommer mediekritiska journalister som på P1:s ”Medierna” fortsätta att granska hela historien.

Kanske kommer någon att undersöka varför drevet gick precis som oppositionen lagt sina skuggbudgetar. Låg någon på bidragsscoopet för att släppa det vid rätt tillfälle?