Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.

Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.

Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.

Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.

Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 

”Samhällsfara om allt fler tycker som Östling” SvD
”Vad fan får jag för pengarna?” SvT 

Drevet mot arbetarrörelsen en del av maktkampen

Robert Michels, (1876-1936), var en tysk sociolog som kom fram till att varje organisation bär tendensen till oligarki (fåmansvälde). Michels ansåg att denna maktkoncentration är ett framträdande drag även hos sådana organisationer som anser sig vara demokratiska. Till och med syndikalism och anarkism uppvisar oligarkiska tendenser enligt Michels. Detta beror inte på personliga maktsträvanden, utan på strukturella faktorer. I varje organisation uppstår ett tryck mot maktkoncentration och oligarki på grund av organisationens inneboende logik: Makten i en organisation måste centraliseras för att organisationen ska fungera.

Michels menar även att de som hamnar i maktposition ogärna vill släppa ifrån sig sin makt, i stället omger de sig av sådana personer som gör att de kan behålla den. Människan är enligt Michels i grund och botten egoist. Dessutom hävdar han att det hos människan finns ett psykologiskt behov av ledare. De flesta är ointresserade av politik, och uppskattar att det finns personer som vill ägna sig åt att bevaka deras intressen. Michels menade att människan av naturen är förutbestämd att styra eller att styras.

Man kan dra olika slutsatser av teorin. Antingen tror man att den fungerar som en järnlag som vi bara har att rätta oss efter. Som sådan har den uppfattats av allt ifrån höger till fascister som stött sig på den för sina syften.
Vänstern tar avstånd från den på samma sätt som den tar avstånd från kapitalismen och menar att oligarkin beror just på kapitalismen. Den finns men bör motarbetas och ersättas med jämlika organisationer.

Men bolsjevikerna som ville genomföra ett kommunistiskt samhälle där alla var lika misslyckades kapitalt. Nya hierarkier uppstod snabbt.

Klart är att mänskligheten allt sedan babylonisk tid ordnat sina samhällen som hierarkier med ledare och ledda, mäktiga och maktlösa, rika och fattiga. Och makten har alltid skaffat sig privilegier och sett till att leva av vad de maktlösa producerat.
Kungar, hertigar och annan adel har alltid slösat med medborgarnas skattepengar.
Kapitalägare och deras direktörer är deras moderna arvtagare.

Demokratin är ett försök att mildra orättvisor, minska hierarkin och skapa maktbalans genom att reglera medborgarnas deltagande i samhällsstyret.

Kampen om makten formar även demokratier som vår. Utan makt kan inga visioner genomföras, i varje fall om man vill förändra samhället i grunden.
Det är en sådan kamp som pågår mellan höger och vänster där högern just nu utnyttjar en ganska harmlös lägenhetshistoria till att misskreditera arbetarrörelsen.
Och det är den kampen som avtalsförhandlingarna handlar om.
Det är i den kontexten man bör betrakta drevet mot Margot Wallström och Kommunal.

Inte konstigt att högern överreagerar när det gäller ett socialdemokratiskt statsråds och en fackförbundslednings lägenhetsaffärer, men att tystnaden från högern är total när det gäller privilegierna inom näringslivet.

Ur drevet

DN Ekonomi
SvD
DN 

Mot drevet

EskilstunaKuriren ledare 
AB debatt
SvD
SvD 
LänsTidningen 
AB Ledare 

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

Med min pension på brutto 12 000 i månaden kan jag klara mig om jag lever ekonomiskt och inte har för stora utgifter. Då hustrun dessutom är arbetslös och har sin a-kassersättning kan vi t.o.m. unna oss en billig utlandsresa en gång om året.

Men då ska boendekostnaderna inte vara högre än 5000 kronor i månaden.

Vill vi  känna oss rika ger vi kvinnan som sitter och tigger utanför Willys var sin tjuga när vi passerar med vår kundvagn. Hon är inte ens med i fattigdomsstatistiken.

I Prop. 2009/10:1 bilaga  4, ”Fördelningspolitisk redogörelse ”, satte alliansregeringen fattigdomsgränsen vid 9535 kronor i månaden i disponibel inkomst .

Där fanns 12 procenta av svenska folket.
Andelen av befolkningen som har en inkomst under 60 procent av median­inkomsten ökat från 12 till 14 procent de senaste åren.

Riksdagens ledamöter har en lön på 55 000 kronor i månaden.

Verkställande direktörer ochverkschefer har en snittlön på 79 300 kronor i månaden.

Men skillnaderna mellan vd:arna i små och stora företag är stor.

Till de senare hör Jan Johansson vd i SCA. Han tjänade 17miljoner kronor 2012. Månadslön: 1 416 666:-

Om man granskar statistiken är han ändå inte den som tjänat mest.

Och man inser att avståndet mellan de 12 procent fattiga svenskarna och de högst betalda är lika stor som mellan klicken i kung Ludvig XVI:s hov och lantarbetarproletariatet före den franska revolutionen 1789.

Särskilt om man läser i SvD Näringsliv om hur det går till i den ekonomiska eliten.
Där behöver man inte spara till en utlandsresa.

Jan Johansson på SCA kan t.ex. resa runt med företagets eget jetplan, inte bara i tjänsten utan också privat.

 Den 30 juni 2012 lyfte t.ex. SCA:s Falcon 900EX från Bromma. Destinationen var Kiev i Ukraina där fotbolls-VM pågick. Med ombord var, enligt SvD Näringslivs och analyssajten N360:s källor, vd Jan Johansson, hans dotter samt en vän till dottern.

Den 2 juli, återvände planet till Bromma. Nu bestod passagerarlistan av Jan Johansson plus dotter, samt Industrivärdens vd Anders Nyrén som också har med sig två barn. Flygtiden fram och tillbaka mellan Stockholm och Kiev är cirka 3,5 timmar, vilket innebär att notan för SCA:s aktieägare landar på 350 000 kronor.

I början av augusti 2012 åkte Johansson i sällskap med flera andra direktörer i Industrivärden-sfären, bland annat Sandviks vd Olof Faxander. På vägen hämtades Anders Nyrén upp i Skåne där han har en sommarbostad. Med på resan var alla direktörernas fruar.

Planet landade på London City Airport. Som SvD Näringsliv skrivit tidigare kostar det upp till 50 000 kronor per dygn att ha planet stående där, betydligt dyrare än på andra flygplatser i Londonområdet. Under denna tid pågick OS i London.

Här förekommer också flitigt jaktresor till företagets anläggning i Henvålen i Härjedalen som kostat företaget 100 miljoner i upprustning. Jaktområdet omfattar 35 000 hektar mark.

Mångmiljoninvesteringarna i den exklusiva anläggningen kom samtidigt som SCA sjösatte besparingsprogram som gjorde att flera tusen anställda förlorade sina jobb, berättar SvD.

Transporterna sker i skytteltrafik med SCA:s flygplan och bara kostnaden för dessa landar på hundratusentals kronor vid varje jakttillfälle. En gång skickades ett plan till Stockholm för att hämta en glömd plånbok, enligt SvD:s källor. Vid ett tillfälle flög SCA:s vd Jan Johansson från en direktörsjakt i Skåne till Arlanda, lät planet tomköra till Bromma för att nästa dag fortsätta upp på en jakt i Norrland i sällskap med vänner och bekanta.

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

SvD Näringslivs artikelserie om storföretagens flygvanor 

Forskning och framsteg 

Politiker ska inte vara ett priviligerat frälse

Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor i politikerpension. Det visar en granskning som Sveriges Radios lokala kanaler gjort.
Annika Billström, 55, före detta socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, slutade 2006 och får nu ut 54 000 kronor i månaden i visstidspension. Hon har ett eget företag och tar ut en mindre lön från företaget men desto större vinst.
”Jag följer regelverket”, säger Billström.
Många av de politiker som Sveriges Radio granskat som får pension plockar samtidigt ut pengar via sina bolag.
Anders Sjölund är 62 år och har varit riksdagsledamot. Från riksdagen får han ingen pension ännu. Men han kvitterar ut drygt 15 000 kronor i månaden efter sin tid som moderat kommunalråd i Umeå på 90-talet. Efter att han slutat som politiker startade han ett företag. Trots att han för tre år sen fick ut 14 miljoner kronor via bolaget fick han behålla sin kommunpension. Nu bor han i Spanien.
De avdankade politkerna är inga skurkar som utnyttjar de förmåner som finns. Vem som helst skulle göra detsamma. Frågan är däremot om regelverket är acceptabelt.
Vad får en snabbköpskassörska som förlorar jobbet? A-kassa med plikt att stå till arbetsmarkandens förfogande. Startar hon ett företag upphör a-kasseersättningen.
Politiker är ett hedersuppdrag och de flesta förtroendvalda och heltidspolitikerär värda all respekt och uppskattning.
Men om skillnaderna mellan politiker och väljare blir för stor uppstår lätt ett politikerförakt som lätt utvecklas till ett demokratiförakt.
Politker ska inte vara ett priviligerat frälse men regelverket måste värna deras möjlighet att återgå till arbetslivet.
Det måste gå att göra om regelverket så att det ger samma förutsättningar som gäller för de flesta andra i samhället.

DN ekonomi

SvD ledare

VD är varken arbetare eller löntagare

”Vem får det bättre om Zlatan slutar spela?” undrar Per Gudmundson på SvD:s ledarsida apropå LO i rapporten ”Makteliten – alltid mer, aldrig nog”, som jämför industriarbetarlöner med de allra bäst betalda i Sverige.

Gudmundson ställer avsiktligt frågan fel (för inte är han väl dum?) för att undvika att diskutera grundproblemet att klyftan mellan eliten och löntagarna växer.
Tyvärr är frågan felformulerad även från LO:s sida.

Direktörernas ersättningar är nämligen inte lön, även om delar av ersättningen kallas så. Direktörerna är inte löntagare utan förvaltare av kapital, bl.a. lönekapital.
Precis på samma sätt som den ekonomiska makteliten i alla tider – sultaner, emirer, furstar, hertigar, kungar, adel och aristokrati ¬– ser direktörerna som sin uppgift att leva på vad folket producerar eftersom de förvaltar överskottet. Förr var ordningen av gud given, idag är den given av den kapitalistiska världsordningen.
På samma sätt som förr omger sig denna elit med vapendragare och vasaller, prästerskap och indrivare. Finansexperter, mäklare, ledarskribenter och ekonomer predikar den rådande ordningens ofelbarhet och okränkbarhet.
Som då Per Gudmundsson predikar från sin predikstol på SvD.

LO-rapporten visar att klyftan mellan elitens privilegier och lönerna till dem som producerar kapitalet ökar.
Genom att jämföra industriarbetarlöner med elitens privilegier blir diskussionen fel.
En orsak är helt enkelt att eliten förfogar över löntagarnas lönepengar medan löntagarna saknar makt över elitens privilegier.
Sedan är det klart att den ökade klyftan mellan elit och löntagare har psykologiska konsekvenser som bl.a. påverkar avtalsrörelsen.
Har tidigare bloggat om detta här

Aftonbladet

Expressen

E24
SvD

Sju finansministrar bjuder på godis

Att ta bort bonusar för VD:ar är kanske en åtgärd så god som någon, men inte har det med krisbekämpning att göra.
Krisens orsaker och problem ligger djupare och är betydligt mer sammansatt än så.

Att beröva VD:ar deras bonus är i första hand ett försök att dölja privilegiesamhället.
I konsekvensens namn borde finansministrarna också föreslå att staten tog ifrån direktörerna villor över ett marknadsvärde på 10 000 000 kronor och bilar som kostar över 800 000 kronor.
Inte för det skulle påverka krisen eller förhindra nya kriser eller ens ändra något i grunden, men det skulle se snyggare ut. Direktörerna kan nog alltid kompensera sig på andra sätt.
”Krafttagen” mot bonusar ska bara ge oss låginkomsttagare en karamell att suga på så att vi inte bråkar.

DN
SvD
Aftonbladet
Expressen

Skiten kommer fram i tö

Hur kunde LO:s representant i AMF:s styrelse gå med på förre VD:ns Christer Elmhagens enorma ersättningar? Styrelsen har givit vd:n en pension och lön på 104 miljoner kronor de senaste tio åren.

I ett pressmeddelande förklarar LO bl.a.:
”AMF Pensions förre vd Christer Elmehagen har under de tre sista åren som vd
lyft 32 miljoner kronor enbart i pensionsavsättningar. Bakgrunden till
detta ligger i ett avtal från 1998 som byggde på ett förmånsbestämt system.”
”LO har sedan flera år tillbaka en ägarpolicy för hur våra företrädare ska
agera i bolagsstyrelser. Med anledning av finanskrisen och den senaste
tidens debatt om chefsbonusar gör vi nu en översyn av vår ägarpolicy och
skärper dessa regler.”

Ja det är när snön smälter som gamla stinkande hundskitar blottas.

LO svarar ju precis som alla finanshöjdare med privilegier. Hur ska organisationen kunna angripa privilegiesystemet när LO-företrädarna sover på styrelsemöten eller är det så att de inte vågar protestera på styrelsemötena?
Fanns inte LO med i AMF-styrelsen 1998?

I en debattartikel i DN 090204 refererar Wanja Lunby-Wedin till en LO-rapport som visar ett fördubblat inkomstgap mellan elit och folk: Direktörer tjänar nu över femtio gånger mer än arbetarna. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och industriarbetarnas har aldrig varit så stor i modern tid,

” Och finanskrisen kommer inte automatiskt att minska det orimliga gapet. Tvärtom kommer den ekonomiska krisen att öka inkomstskillnaderna, skriver LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i artikeln.

Tacka fan för det när hon själv medverkar till det.

Själv plockar jag ut 10 600 kronor i månaden efter att ha arbetat i 57 år sedan jag var 14 år gammal.

Presskommentarer:
DN
SvD
E24
Dagens.PS.

VD behåller sina privilegier

Anders Borg är i Davos och kräver regelverk för VD:ars bonusar.
Samtidigt görs en relativt stor affär i medierna över att företagens VD:ar fryser sina ”löner”. Bortsett från att det inte handlar om löner – ¬ vd i börsbolagen är inga lönearbetare – utan om ersättningar och privilegier, lär VD:arna inte riskera att svälta direkt.

Företaget Ericsson har som bekant haft en svår tid, med en minskad totalavkastning på 19 procent, tuffa besparingsprogram och varsel av anställda.
Men Ericssons vd, Carl-Henric Svanberg, tog i oktober 2008 mitt under finanskrisen, ut 212 miljoner kronor från sitt privata bolag, Carl Henric Svanberg AB, meddelar Dagens Industri.
2007 hade Svanbergs bolag tillgångar värda 223 Mkr och var i princip skuldfritt.
Ericssonchefen är en av de största privata ägarna på börsen. Hans aktier i Ericsson, Assa Abloy och Melker Schörling AB är sammanlagt värda 633 Mkr.
2007 hade Carl-Henric Svanberg AB ränteintäkter på 7,2 miljoner kronor. De utgjorde merparten av resultatet på 9,8 Mkr. Carl-Henric Svanbergs aktier i Assa Abloy är i dag värda 339 Mkr, innehavet i Ericsson skulle inbringa 204 Mkr vid en försäljning, och posten i Melker Schörling AB går loss på drygt 90 Mkr, skriver Dagens Industri.

Det skadar väl inte med regelverk för vd-bonusar och frysta VD-ersättningar. Men detta är bara krafs på ytan. Det ändrar ingenting i näringslivets makthierarki och privilegiesystem och inte mildrar det krisen eller förhindrar kommande kriser.
Och som argument för att även de anställda ska frysa sina löner duger det inte.
Eller borde i vart fall inte göra det.

VD är inte löntagare

Jorma Ollila, ordförande för Nokia fick ett arvode för år 2006 på 76 260 000 kronor.
Mikael Treschow fick bara 4 000 000 liksom många andra av hans grupp.
Undersökningar visar att en svensk VD har en inkomst på 7,1 miljoner kronor per år. Det vill säga lika mycket som 30 industriarbetare får i lön.
På två år har VD tjänat lika mycket som en löntagare gör på en hel livstid.

De stora börsnoterade företagens ledare ökar dessutom sina inkomster fem-tio gånger snabbare, procentuellt sett, än de kollektivanställda.

Men är Jorma Ollila, Mikael Treschow och deras likar löntagare? Knappast.
Och deras ersättningar är, banne mig, inte löner.

Ersättningarna till VD och styrelseordföranden i de stora företagens är privilegier på samma sätt som adeln en gång uppbar jordegendomar som förläningar av kungen.
Den moderna aristokratin, VD och styrelseordföranden, får ersättningar för att vara lojala mot det kapital de är satta att förvalta.
Historiskt sett är det inget nytt. Den högsta makten har alltid köpt sina lakejers lojalitet. Under vissa tider har det kostat.

Men löntagarens lön är ersättning för dennes arbetskraft ingenting annat och har aldrig varit annat.


LO och vänstern bör sluta upp med att göra lönejämförelser mellan kapitalets adelskap och löntagarna, eftersom en sådan jämförelse ger intryck av att vi sitter i samma båt och att skillnaden ligger i olika lönenivåer mellan eliten och vanliga löntagare.

Visst är det viktigt att klargöra skillnaderna mellan kapitalets aristokrati och löntagarna men skillnaden är inte kvantitativ utan kvalitativ.
På samma sätt som skillnaden en gång var mellan godsägaren och hans torpare och bönder.
Det handlar om klasskillnader inte löneskillnader.