Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.

Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.

Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.

Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.

Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 

”Samhällsfara om allt fler tycker som Östling” SvD
”Vad fan får jag för pengarna?” SvT 

Vår tids bördsadel

De flesta av Sveriges mest förmögna är personer med tunga positioner i näringslivet.

Förra året ägde 178 svenska miljardärer tillsamman över 2 000 miljarder kronor. Man kan jämföra med den svenska statsbudgeten som ligger på 972 miljarder. Det berättar Veckans Affärer. 

Bara en av de tio största – Kamprad – har inte ärvt förmögenheten. Och en av de tio, Melker Schörling, har genom rundliga VD-löner köpt sig till och spekulerat sig till förmögenhet.
De övriga åtta har ärvt sina pengar. De är vår tids bördsadel.

Med sina tillgångar skulle de, som arbetsgivare, lätt kunna investera i arbetstillfällen för de arbetslösa som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Utan att behöva vänta på ändringar i arbetslagstiftning och kollektivavtal.

Här är de tio största svenska miljardärna.

Ingvar Kamprad
Första platsen av de tio rikaste intas av Ingvar Kamprad, eftersom Veckans Affärer räknar honom som ensam ägare till Ikea trots ett komplicerat ägarupplägg med utländska stiftelser. Hans förmögenhet uppgår enligt tidningen till 655 miljarder kronor. När VA gjorde listan för ett år sedan uppgick Kamprads tillgångar till 610 miljarder kronor.
Han har inte ärvt sin förmögenhet, men har naturligtvis bland andra sina många anställda att tacka för hjälpen med att skrapa ihop den. IKEA har 163 600 anställda.

Stefan Persson
H&M-koncernens patriark Stefan Persson förfogar över tillgångar värda 208 miljarder kronor. Även Perssons barn Tom Persson, Charlotte Söderström och Karl Johan Persson, H&M:s vd, med 6 miljarder var.
Stefan Persson har ärvt sin förmögenhet. H&M har 161 000 anställda.

Hans Rausing
Tetra Pak-arvingen Hans Rausing har liksom Kamprad fyllt 90 år. Hans förmögenhet anges till 102 miljarder. Tetra Pak har 23 460 anställda.

Jörn Rausing
Förmögenheten ligger nu på 57 miljarder kronor jämfört med 45 miljarder 2015. Enligt Veckans Affärer är Jörn Rausing bosatt i brittiska Surrey.

Antonia Ax:son Johnson
Antonia Ax:son Johnson är en av Sveriges mest framstående företagsledare och är fjärde generationens familjeföretagare i Axel Johnson-gruppen och styrelseordförande i Ax:son Johnson-koncernen, som bland annat äger Åhléns och Axfood AXFO.
Hon är god för 55 miljarder kronor enligt Veckans Affärer. Axfood har 8 803 anställda.

Melker Schörling
Tung finansman som byggt upp investmentbolaget Melker Schörling AB. I höstas meddelade Schörling att han kommer att kommer att lämna sina styrelseuppdrag våren 2017.
”Gradvis har hälsan försämrats så att jag har känt det nödvändigt att ta detta steg. Jag kommer dock fortsätta som bollplank och rådgivare till bolagen”, skrev Melker Schörling i ett mejl till SvD.
Melker Schörling är en VD som satsat på att köpa in sig i bolag som Securitas och Skanska.
Förmögenheten ligger på 55 miljarder kronor.

Finn och Kirsten Rausing
Barnbarn till Tetra Pak-grundaren Ruben Rausing. 1995 köpte de tillsammans med sin bror Jörn Rausing sin farbrors halva av Tetra Laval, där Tetra Pak ingår. När deras pappa Gad dog år 2000 ärvde de den resterande delen av bolaget.
54 miljarder kronor var har de enligt listan. Kirsten uppges bo i brittiska Suffolk medan Finn bor i Stockholm.

Frederik Paulsen
Paulsen är ordförande i Dr Frederik Paulsen Foundation som äger läkemedelskoncernen Ferring Pharmaceuticals, som grundades av Paulsens far. Ferring forskar och utvecklar läkemedel inom gastroenterologi, obstetrik, endokrinologi, urologi och gynekologi.
Frederik Paulsen är god för 53 miljarder kronor. Bosatt i Lausanne i Schweiz. Ferring har 5 000 anställda

Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla
Hennes förmögenhet ligger på 47 miljarder kronor.
Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla är dotter till redaren Mærsk Mc-Kinney Møller, som gick bort 2012. Hon tog då över ordförandeskapet i ägarstiftelsen som kontrollerar jättekoncernen A.P. Møller-Mærsk med 89,000 anställda.

SvD Näringsliv 

Maktkampen mellan politik och kapital

Tove Lievendahl är politisk chefredaktör på SvD.

Till skillnad från de kollegor på redaktionen, vilka liksom hon själv skolats hos organisationen ”Svenskt Näringsliv”, tycks Lievendahl  klarat sig från att fastna i nyliberal dogmatism.

Hon kan i alla fall se nyanser och sammanhang.

I sin söndagskrönika den 19 oktober ”Prislappen avgör politiken” undrar hon varför näringslivsrepresentanter är så upprörda över den vändning som politiken tagit efter valet.

”Förlåt men vad hade ni egentligen väntat er?”, frågar hon.

På ett rätt pedagogiskt sätt beskriver hon sedan skillnaden mellan kapitalägarnas och demokratins mål och förutsättningar och skillnaden mellan socialdemokratisk (läs socialliberal) politik och borgerlig (nyliberal).

Politikens makthavare och kapitalets är ömsesidigt beroende av varandra samtidigt som det finns en motsättning mellan dem.
I en demokrati har politiken till uppgift att sammanväga motsatta intressen med varandra, skapa jämvikt mellan maktintressen och fördela resurserna mellan olika grupper inom samhällshierarkin.
Näringslivet är ensidigt inriktad på att skapa mervärde.

”Näringslivet tycks inte förstå politik.” sammanfattar Lievendahl.
 

Jag tror att de förstår men deras maktposition kräver att de larmar och stimmar när deras makt hotas.

När kapitalägarna berättar om hur de drabbas av politiska beslut gör de på samma sätt som kapitalägare gjort i alla tider då de politiska makthavarna velat begränsa deras ekonomiska makt.

Ta till exempel adelns reaktion då Karl XI drev igenom reduktionen på 1600-talet.
Den gamla feodala adeln hade i århundraden fått sina privilegier i form av landförläningar. Eftersom större delen av landets försörjning grundade sig på jordbruk var jorden det viktigaste kapitalet att äga.
Då kungarna delat ut jordegendomar och givit adeln privilegier gjorde de det för att säkra adelsmannens lojalitet mot kungamakten och bevara det nödvändiga hierarkiska systemet. 
I motprestation skulle adeln ställa upp med vapen och krigare i händelse av krig. Krig och erövring var på den tiden legala konkurrensmedel. Att erövra en annan stats rikedomar var ett av de få sätt som en nation kunde skaffa sig inkomster. 

I flera länder, bl.a. i Sverige, upptäckte kungamakten så småningom att adeln, bl.a. genom förläningarna, fått för stor makt och inte alls var lojal. Adeln hade i stället blivit ett hot mot kungamakten. Därför krävde kungen tillbaka en del av de förlänade egendomarna. Så skedde genom s.k. reduktioner, bl.a. en i slutet av 1600-talet. Kung Karl XI tog tillbaka en del av adelns jord även om jorden gått i arv inom adelsfamiljerna och förläningen låg flera generationer tillbaka.

Adeln försökte framställa sig som offer. En historia, som bl.a. spriddes genom flygblad, gick ut på att riksamiralen Gustaf Otto Stenbock till och med blivit fråntagen sin rock med blanka knappar och att han gråtande sagt att han nu var berövad allt och tvingades gå med tiggarstaven. I verkligheten lyckades riksamiralen behålla sex stora herrgårdar och hans hustru ännu en egendom. Johan Gabriel Stenbock skrev i ett brev till Karl XI att han inte hade kvar en enda mässingsstake, ett enda torp utan allt var reducerat. I själva verket hade han, efter reduktionen, bara i Uppland, 25 herrgårdar däribland några av landets största. Han köpte bl.a. en hel del herrgårdar av reduktionens offer och blev en av Upplands största godsägare. Den adelsman som drabbades hårdast av reduktionen var Brahe som ändå lyckades rädda godsen Bogesund, Rydboholm och Skokloster. Dessutom ägde han, efter reduktionen, gods i andra delar av landet och även i Finland och Baltikum. 

Med överklassen som mentor

Drottning Silvia har i SvD generöst givit svenska folket goda råd om hur man ska uppfostra sina barn.

I intervjun berättade drottningen att kungen och hon bjöd sina tonårsbarn och deras vänner på ett glas vin till maten under en middag för många år sedan.
Anna Carlstedt, förbundsordförande för IOGT-NTO, reagerade och anser att detta var fel.

SR P1 ringer upp Carl Jan Granqvist, krögare och vinkännare, och frågar vad han anser om saken.

Fint att medierna förmedlar överklassens erfarenheter till oss i populasen. Kanske kan de raska journalisterna också ordna så att kungahuset och Carl-Jan berättar för oss hur man ska få sin lilla lön eller pension att räcka till, hur man löser bostadsfrågan för sina barn, vad man gör när ungarna åker mellan tunnebanevagnarna, när man hotas av vräkning eller vad ungarna ska göra när morsan håller på att supa ihjäl sig.

VD är varken arbetare eller löntagare

”Vem får det bättre om Zlatan slutar spela?” undrar Per Gudmundson på SvD:s ledarsida apropå LO i rapporten ”Makteliten – alltid mer, aldrig nog”, som jämför industriarbetarlöner med de allra bäst betalda i Sverige.

Gudmundson ställer avsiktligt frågan fel (för inte är han väl dum?) för att undvika att diskutera grundproblemet att klyftan mellan eliten och löntagarna växer.
Tyvärr är frågan felformulerad även från LO:s sida.

Direktörernas ersättningar är nämligen inte lön, även om delar av ersättningen kallas så. Direktörerna är inte löntagare utan förvaltare av kapital, bl.a. lönekapital.
Precis på samma sätt som den ekonomiska makteliten i alla tider – sultaner, emirer, furstar, hertigar, kungar, adel och aristokrati ¬– ser direktörerna som sin uppgift att leva på vad folket producerar eftersom de förvaltar överskottet. Förr var ordningen av gud given, idag är den given av den kapitalistiska världsordningen.
På samma sätt som förr omger sig denna elit med vapendragare och vasaller, prästerskap och indrivare. Finansexperter, mäklare, ledarskribenter och ekonomer predikar den rådande ordningens ofelbarhet och okränkbarhet.
Som då Per Gudmundsson predikar från sin predikstol på SvD.

LO-rapporten visar att klyftan mellan elitens privilegier och lönerna till dem som producerar kapitalet ökar.
Genom att jämföra industriarbetarlöner med elitens privilegier blir diskussionen fel.
En orsak är helt enkelt att eliten förfogar över löntagarnas lönepengar medan löntagarna saknar makt över elitens privilegier.
Sedan är det klart att den ökade klyftan mellan elit och löntagare har psykologiska konsekvenser som bl.a. påverkar avtalsrörelsen.
Har tidigare bloggat om detta här

Aftonbladet

Expressen

E24
SvD

Finansadeln är världens räddare

Försäkringsbolaget Skandias tidigare toppchefer Lars-Eric Petersson, Ulf Spång och Bo Ingemarson slipper betala skatt på bonusar som flyttats till Liechtenstein.
Skatteverket ville beskatta pengar som hade förts över till en stiftelse i landet. Tillsammans upptaxerades trion med totalt 74 miljoner kronor.
Kammarrätten anser dock att Skatteverket inte har kunnat bevisa att de tre hade tillgång till pengarna.

Electrolux nye vd:n Keith McLoughlins får 10,6 miljoner i grundersättning, 10,6 miljoner i möjlig bonus och utöver det får han 45 miljoner kronor i ett engångsbelopp.
Marcus Wallenberg anser att Electrolux är tvunget att betala en så hög ersättning eftersom det är de villkor som gäller i USA, där Keith McLoughlin bor och jobbar. Marcus Wallenberg tycker också att engångsbeloppet på 45 miljoner kronor är på sin plats: ”Det är viktigt att poängtera att pensionsinbetalningen om 6,3 miljoner dollar är en engångsinbetalning och disponeras inte av Keith förrän han går i pension.”
Jaha, men då så.

Man inser ju lätt att Skatteverkets försök att konfiskera direktörernas välförtjänta inkomster inte bara är ett angrepp på äganderätten utan också ett slag mot tillväxten och därmed ett hot mot världens fattigdomsbekämpning.
Skatteverket borde i stället koncentrera sina bevakning på alla olönsamma knegare och bidragsfuskare.

Och naturligtvis måste Electrolux nye vd erbjudas en marknadsmässig ersättning eftersom företaget står och faller med just honom. Till skillnad mot företagets 51 000 anställda.
Utan Keith McLoughlin i företagets ledning kan företaget inte klara produktionen och då går företaget i kull och de anställda blir arbetslösa.
Att ifrågasätta hans ersättning är bara uttryck för den svenska avundsjukan.

VD är inte löntagare

Jorma Ollila, ordförande för Nokia fick ett arvode för år 2006 på 76 260 000 kronor.
Mikael Treschow fick bara 4 000 000 liksom många andra av hans grupp.
Undersökningar visar att en svensk VD har en inkomst på 7,1 miljoner kronor per år. Det vill säga lika mycket som 30 industriarbetare får i lön.
På två år har VD tjänat lika mycket som en löntagare gör på en hel livstid.

De stora börsnoterade företagens ledare ökar dessutom sina inkomster fem-tio gånger snabbare, procentuellt sett, än de kollektivanställda.

Men är Jorma Ollila, Mikael Treschow och deras likar löntagare? Knappast.
Och deras ersättningar är, banne mig, inte löner.

Ersättningarna till VD och styrelseordföranden i de stora företagens är privilegier på samma sätt som adeln en gång uppbar jordegendomar som förläningar av kungen.
Den moderna aristokratin, VD och styrelseordföranden, får ersättningar för att vara lojala mot det kapital de är satta att förvalta.
Historiskt sett är det inget nytt. Den högsta makten har alltid köpt sina lakejers lojalitet. Under vissa tider har det kostat.

Men löntagarens lön är ersättning för dennes arbetskraft ingenting annat och har aldrig varit annat.


LO och vänstern bör sluta upp med att göra lönejämförelser mellan kapitalets adelskap och löntagarna, eftersom en sådan jämförelse ger intryck av att vi sitter i samma båt och att skillnaden ligger i olika lönenivåer mellan eliten och vanliga löntagare.

Visst är det viktigt att klargöra skillnaderna mellan kapitalets aristokrati och löntagarna men skillnaden är inte kvantitativ utan kvalitativ.
På samma sätt som skillnaden en gång var mellan godsägaren och hans torpare och bönder.
Det handlar om klasskillnader inte löneskillnader.