Arbetsmarknaden på alla hjärtans dag

I dagens SvD-ledare ägnar Per Gudmundson sina omsorger ”den svenska arbetsmarknadsmodellen” under rubriken "Svenska modellen avvecklar sig själv"

Man skulle kunna tro att den svenska samförståndsandan i dag, på alla hjärtans dag, slagit till på SvD:s ledarredaktion men så är det naturligtvis inte. Anledningen till ledaren är att ” Arbetsmarknadsekonomiska rådet” presenterat en rapport om fackens organisationsgrad och vad arbetsgivare tycker om kollektivavtal.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet har funnits sedan april 2015 och upprättades och finansieras av Svenskt Näringsliv. Ordförande är Lars Calmfors.

Gudmundson skriver bland annat: ”Det går att på god grund ifrågasätta hela apparaten. (Den svenska modellen alltså). Den bygger på en föreställd intressekonflikt mellan arbetare och företagare, men i verkligheten har de två alltid snarare varit beroende av varandra. Nuförtiden har dessutom rollerna lösts upp. Arbetare har blivit ägare, genom aktier och pensionsfonder. Och därtill äger de själva produktionsmedlen, som numera finns i arbetskraftens humankapital snarare än i verkstadens maskinpark.”

Att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan arbetsgivare och löntagare bara för att parterna samtidigt är beroende av varandra är ingen föreställning. Den är realitet som dagligen över hela den kapitalistiska världen visar sig.
Att löntagaren skulle äga produktionskapital genom att äga sin arbetskraft är rent stolligt liksom att hävda att löntagarens småposter av aktier pensionsfonder skulle innebära ägande av produktionsmedlen.
Har Gudmundson hört talas om löntagarfonderna? De skulle kanske ha förändrat ägarförhållandena.
Men de blev aldrig av på grund av näringslivets vilda och kompakta motstånd. En intressekonflikt så god som någon.

Men visst måste den svenska modellen, liksom allt annat, anpassas till samhällsfärändringar.
Jag tror nog att parterna på arbetsmarknaden är kapabla att klara den saken.

”Gör avtalen mer attraktiva för företagen” Lars Calmfors intervjuas i Kommunalarbetaren 

Arbetsmarknadsekonomiska rådet

Arbetsmarknadsekonomisk rapport "Hur fungerar kollektivavtalen?" PDF 

Skattesänkarfundamentalister bygger på förlegade idéer

En bärande idé hos liberaldogmatiker och skattesänkarfundamentalister är att politiker alltid slösar med skattemedlen eftersom skattepengarna inte är politikernas egendom.

 

Idén härrör från Adam Smith som var samtida med Gustav III och som naturligtvis utgick från den tidens odemokratiska samhällsförhållanden.

Fast i dag ser vi att även riskkapitalister, banker, fondförvaltare m.fl. handhar och slösar andras pengar. 

I dagensSvD-ledare diskuterar Per Gudmundson Martin Borgs bok ”365 sätt att slösa med dina skattepengar” (Hydra förlag). Borg har sin bakgrund i Skattebetalarnas förening.

Gudmundson avslutar sin betraktelse med följande: ”För en utomstående betraktare ter det sig som om slöseriet är oberoende av vilka politiker som styr. Den logiska lösningen blir då rimligen att rösta på dem som på lång sikt vill sänka skatten. På så sätt minimeras i alla fall beloppen som kan slösas bort.”

Kanske försöker Gudmundson vara rolig men man vet aldrig.

Klart att man, teoretiskt, helt skulle kunna avskaffa skatter så är risken för skatteslöseri blev helt eliminerad.
Men ett skattefritt samhälle skulle snabbt gå under, det begriper antagligen även Gudmundson.

Skatter är till för att täcka sådana medborgarbehov och verksamheter som inte är ekonomiskt lönsamma på marknaden. Samhällsbevarande resurser, resursöverflyttning till ekonomiskt, socialt och kulturellt svaga och eftersatta, försäkringar för dem som råkar ut för olycka och sjukdom, välfärd, investeringar för forskning, och utveckling, bistånd m.m.

Jag är den siste att förorda slöseri med skattemedel eller generella skattehöjningar. Politiker ska vara jäkligt medvetna om att skattemedlen är medborgarnas pengar.

Det viktiga är att skatteutgifterna styrs efter demokratiska principer och att medborgarna har möjlighet att påverka skattepolitiken.

För övrigt sker det stora skatteslöseriet på inkomstsidan där skatteflykten och skattefusket drar undan enorma skatteresurser.

VD är varken arbetare eller löntagare

”Vem får det bättre om Zlatan slutar spela?” undrar Per Gudmundson på SvD:s ledarsida apropå LO i rapporten ”Makteliten – alltid mer, aldrig nog”, som jämför industriarbetarlöner med de allra bäst betalda i Sverige.

Gudmundson ställer avsiktligt frågan fel (för inte är han väl dum?) för att undvika att diskutera grundproblemet att klyftan mellan eliten och löntagarna växer.
Tyvärr är frågan felformulerad även från LO:s sida.

Direktörernas ersättningar är nämligen inte lön, även om delar av ersättningen kallas så. Direktörerna är inte löntagare utan förvaltare av kapital, bl.a. lönekapital.
Precis på samma sätt som den ekonomiska makteliten i alla tider – sultaner, emirer, furstar, hertigar, kungar, adel och aristokrati ¬– ser direktörerna som sin uppgift att leva på vad folket producerar eftersom de förvaltar överskottet. Förr var ordningen av gud given, idag är den given av den kapitalistiska världsordningen.
På samma sätt som förr omger sig denna elit med vapendragare och vasaller, prästerskap och indrivare. Finansexperter, mäklare, ledarskribenter och ekonomer predikar den rådande ordningens ofelbarhet och okränkbarhet.
Som då Per Gudmundsson predikar från sin predikstol på SvD.

LO-rapporten visar att klyftan mellan elitens privilegier och lönerna till dem som producerar kapitalet ökar.
Genom att jämföra industriarbetarlöner med elitens privilegier blir diskussionen fel.
En orsak är helt enkelt att eliten förfogar över löntagarnas lönepengar medan löntagarna saknar makt över elitens privilegier.
Sedan är det klart att den ökade klyftan mellan elit och löntagare har psykologiska konsekvenser som bl.a. påverkar avtalsrörelsen.
Har tidigare bloggat om detta här

Aftonbladet

Expressen

E24
SvD