I dagens SvD-ledare ägnar Per Gudmundson sina omsorger ”den
svenska arbetsmarknadsmodellen” under rubriken "Svenska modellen avvecklar sig själv"
Man skulle kunna tro att den svenska samförståndsandan i dag, på alla hjärtans
dag, slagit till på SvD:s ledarredaktion men så är det naturligtvis inte. Anledningen till ledaren är att ” Arbetsmarknadsekonomiska rådet” presenterat
en rapport om fackens organisationsgrad och vad arbetsgivare tycker om
kollektivavtal.
Arbetsmarknadsekonomiska rådet har funnits sedan april 2015 och upprättades och finansieras av Svenskt Näringsliv. Ordförande är Lars Calmfors.
Gudmundson skriver bland annat: ”Det går att på god grund ifrågasätta hela apparaten. (Den svenska modellen alltså). Den bygger på en föreställd intressekonflikt mellan arbetare och företagare, men i verkligheten har de två alltid snarare varit beroende av varandra. Nuförtiden har dessutom rollerna lösts upp. Arbetare har blivit ägare, genom aktier och pensionsfonder. Och därtill äger de själva produktionsmedlen, som numera finns i arbetskraftens humankapital snarare än i verkstadens maskinpark.”
Att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan arbetsgivare och löntagare bara för att parterna samtidigt är beroende av varandra är ingen föreställning. Den är realitet som dagligen över hela den kapitalistiska världen visar sig.
Att löntagaren skulle äga produktionskapital genom att äga sin arbetskraft är rent stolligt liksom att hävda att löntagarens småposter av aktier pensionsfonder skulle innebära ägande av produktionsmedlen.
Har Gudmundson hört talas om löntagarfonderna? De skulle kanske ha förändrat ägarförhållandena.
Men de blev aldrig av på grund av näringslivets vilda och kompakta motstånd. En intressekonflikt så god som någon.
Men visst måste den svenska modellen, liksom allt annat, anpassas till samhällsfärändringar.
Jag tror nog att parterna på arbetsmarknaden är kapabla att klara den saken.
Arbetsmarknadsekonomiska rådet har funnits sedan april 2015 och upprättades och finansieras av Svenskt Näringsliv. Ordförande är Lars Calmfors.
Gudmundson skriver bland annat: ”Det går att på god grund ifrågasätta hela apparaten. (Den svenska modellen alltså). Den bygger på en föreställd intressekonflikt mellan arbetare och företagare, men i verkligheten har de två alltid snarare varit beroende av varandra. Nuförtiden har dessutom rollerna lösts upp. Arbetare har blivit ägare, genom aktier och pensionsfonder. Och därtill äger de själva produktionsmedlen, som numera finns i arbetskraftens humankapital snarare än i verkstadens maskinpark.”
Att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan arbetsgivare och löntagare bara för att parterna samtidigt är beroende av varandra är ingen föreställning. Den är realitet som dagligen över hela den kapitalistiska världen visar sig.
Att löntagaren skulle äga produktionskapital genom att äga sin arbetskraft är rent stolligt liksom att hävda att löntagarens småposter av aktier pensionsfonder skulle innebära ägande av produktionsmedlen.
Har Gudmundson hört talas om löntagarfonderna? De skulle kanske ha förändrat ägarförhållandena.
Men de blev aldrig av på grund av näringslivets vilda och kompakta motstånd. En intressekonflikt så god som någon.
Men visst måste den svenska modellen, liksom allt annat, anpassas till samhällsfärändringar.
Jag tror nog att parterna på arbetsmarknaden är kapabla att klara den saken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar