Obligatorisk kurs för makthavare

Var och en som har hand om andras pengar – politiker, ombudsmän, finansmäklare, bankmän, myndighetsutövare, chefer, VD:ar m.fl. – borde genomgå en obligatorisk utbildning enligt följande schema:

Vecka 1.

Din lön kommer inte från himlen den betalas av dina uppdragsgivare -skattebetalarna, medlemmarna, spararna, konsumenterna och andra genom deras arbete.

·         Hårdgnuggning med besök på arbetsplatser där löntagarna jobbar på ackord. Sambandet mellan produktivitet och lön förklaras.

·         Deltagaren får prova på hårt arbete inom industri, handel eller annan produktion. Genomgång av olika lönevillkor.

Vecka 2+3.

De pengar som du disponerar är inte dina, de har skrapats ihop av skattebetalarna, medlemmarna, spararna, konsumenterna och andra genom deras arbete.

·         Fortsatt praktik under en vecka i produktivt arbete inom industri, handel och hotell- o restaurangnäringar. Lön utgår enligt kollektivavtal.

·         En veckas teoristudier om hur arbete skapar tillväxt och hur överskott inom produktionen skapas.

Vecka 4.

Det arbete som du utför gör du för uppdragsgivarna - skattebetalarna, medlemmarna, spararna, konsumenterna och andra.

·         En veckas konfrontation med skattebetalarna, medlemmarna, spararna, och/eller konsumenterna.

·         Teoristudier: Bra och dålig byråkrati. Hur jag stämmer av mitt arbetsresultat med mitt uppdrag.

Vecka 5+6.

Samhällsekonomins grunder: Det är arbetet och produktionen som skapar tillväxt.

·         Två veckors kurs i grundläggande samhällsekonomi.

Efter avslutad kurs avger deltagaren ett skriftligt prov samt skriver under ett kontrakt som innebär att slöseri med uppdragsgivarnas medel kan innebära återbetalningsskyldighet eller vite.

Under kurstiden betalar deltagarna sina egna luncher, resor och ev. logi.

Norrbottenskuriren

Skånskan’

GP

Dagens Samhälle
DN

DN

Silvias farsa var inte ensam

Walther Sommerlath, den svenska drottningens farsa, arbetade i början av 30-talet för ”Acus Roechling Boulerus do Brasil”, ett dotterbolag till den tyska stålkoncernen ”Röchling”. 1934, två år efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland, gick drottningens farsa med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets utlandsavdelning NSDAP/AO. Det var han inte ensam om. Massor av människor gjorde detsamma. För att inte tala om alla dem som röstade fram nazisterna till regeringsmakten.
1938 återvände familjen till Tyskland. 1939 förbjöd nazisterna Tysklands judar att äga företag. Deras verksamheter togs över av icke judar, oftast till underpris - en process som nazisterna själva kallade arisering. Några månader före krigsutbrottet, i april 1939, tog Walther Sommerlath sålunda över en metallvarufabrik i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. TV4:s ”Kalla fakta” har forskat i detta.

Silvia kan naturligtvis inte rå för att farsan var nazist.
Och ”Kalla fakta” behöver inte redovisa sina motiv för undersökningen. Det finns många skäl till att redovisa historiska fakta. Eller som t.ex. ”Forum för levande historia” säger på sin hemsida: ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden.”

Men för att bli riktigt lärorik bör kanske berättelsen om Sommerlath ställas i relation till det faktum att större delen av Tysklands näringsliv ställde upp på nazismen och stödde den ekonomiskt. Här är några exempel bara från stålindustrin.
* Kruppkoncernen, som leddes av Gustav Krupp von Bohlen und Halbach, var Tysklands och Europas ledande rustningsindustri och huvudleverantör av krigsmateriel till den tyska armén. År 1933 utnämndes Krupp av Hitler till ordförande för den tyska industrins stödfond, som försåg nazistpartiet med pengar. Enbart av familjen Krupp fick Hitler och partiet årligen mer än tio miljoner riksmark. Under andra världskriget sändes tusentals krigs- och koncentrationslägerfångar till slavarbete i Krupps fabriker.
* Thyssenkoncernen leddes av Fritz Thyssen. Han stödde nazistpartiet ekonomiskt från 1923, blev partimedlem 1931 och efter nationalsocialismens genombrott var han medlem av preussiska statsrådet och av Generalrat der Wirtschaft, vilket skulle omdana tyskt näringsliv i nationalsocialistisk riktning. Från 1930-talets mitt vände han sig mot Hitlers politik och emigrerade 1939 till Schweiz.
* Stinneskoncernens ledare Friedrich Flick ägde, i början av 1930-talet, en betydande del i Tysklands största företag. Han gav generösa bidrag till nazistpartiet och dess militärorganisation SS. Han gick in som medlem i partiet 1937. Från 1938 var Flick högste ansvarig för nazisternas rustningsindustri. I Nürnbergprocessen dömdes han till sju års fängelse, bl.a. för att under kriget ha organiserat slavarbete.
* Albert Vöglervar, ledare för företaget ”Deutsch-Luxemburgische Bergwerks- und Hütten-AG. Vögler, fruktade kommunismen och donerade pengar till NSDAP. Från 1932 stödde han nazistpartiet öppet. Den 20 februari 1933, sammanstrålade Hitler, Hermann Göring, Vögler och andra industrimän på ett möte där nazistpartiets politiska planer presenterades. Det tyska näringslivet donerade bara vid detta tillfälle tre millioner mark till partiet. För att undgå att hamna i fångenskap hos US Army begick Vögler självmord den 14 april 1945.
* Emil Kirdorf styrde Europas största kolgruveföretag ”Gelsenkirchener Bergwerks-AG”, GBAG,. 1927 han gick han med i Nationalsocialistiska partiet, och stödde Hitler under dennes väg mot makten. Redan den 26 oktober 1927 hade Kirdorf samlat 14 höga industrimän i sitt hus för att lyssna på ett föredrag av Adolf Hitler. I augusti 1931 arrangerade Kirdorf ett seminarium med Hitler och representanter från hela stålindustrin.

Om detta må vi berätta.

Expressen "Silvia är upprörd"

Expressen Hovet om pappans förflutna

Expressen Silvias bror är upprörd

Expressen Dokumenten som avslöjar

Finansadeln är världens räddare

Försäkringsbolaget Skandias tidigare toppchefer Lars-Eric Petersson, Ulf Spång och Bo Ingemarson slipper betala skatt på bonusar som flyttats till Liechtenstein.
Skatteverket ville beskatta pengar som hade förts över till en stiftelse i landet. Tillsammans upptaxerades trion med totalt 74 miljoner kronor.
Kammarrätten anser dock att Skatteverket inte har kunnat bevisa att de tre hade tillgång till pengarna.

Electrolux nye vd:n Keith McLoughlins får 10,6 miljoner i grundersättning, 10,6 miljoner i möjlig bonus och utöver det får han 45 miljoner kronor i ett engångsbelopp.
Marcus Wallenberg anser att Electrolux är tvunget att betala en så hög ersättning eftersom det är de villkor som gäller i USA, där Keith McLoughlin bor och jobbar. Marcus Wallenberg tycker också att engångsbeloppet på 45 miljoner kronor är på sin plats: ”Det är viktigt att poängtera att pensionsinbetalningen om 6,3 miljoner dollar är en engångsinbetalning och disponeras inte av Keith förrän han går i pension.”
Jaha, men då så.

Man inser ju lätt att Skatteverkets försök att konfiskera direktörernas välförtjänta inkomster inte bara är ett angrepp på äganderätten utan också ett slag mot tillväxten och därmed ett hot mot världens fattigdomsbekämpning.
Skatteverket borde i stället koncentrera sina bevakning på alla olönsamma knegare och bidragsfuskare.

Och naturligtvis måste Electrolux nye vd erbjudas en marknadsmässig ersättning eftersom företaget står och faller med just honom. Till skillnad mot företagets 51 000 anställda.
Utan Keith McLoughlin i företagets ledning kan företaget inte klara produktionen och då går företaget i kull och de anställda blir arbetslösa.
Att ifrågasätta hans ersättning är bara uttryck för den svenska avundsjukan.

Borgerligt ministerstyre

Säga vad man vill om den borgerliga alliansregeringen men konsekvent liberala är de inte.
Regeringen stoppar bonusarna för statliga chefer och för de ledande befattningshavarna i AP-fonderna samtidigt som AP-fonderna får nya direktiv att aktivt agera mot bonusar i företag där fonderna är ägare.
De nya riktlinjerna för AP-fonderna kan komma att påverka många bolag. Staten är tillsammans med AP-fonderna den största ägaren på börsen.

Regeringen gör alltså AP-fonderna till politiska instrument för att styra i näringslivet. En sosseregering skulle aldrig ha vågat utmana det nyliberala etablissemanget och näringslivet på detta sätt. Och snacka om ministerstyrning. Vilket jäkla liv det skulle ha blivit om en sosseregering gjort något liknande.

SvD:s ledarredaktion är tyst, men på Näringslivssidorna kallas Odells bonusdirektiv till AP-fonderna för en sensation. Fondernas vd:ar rasar som det brukar heta.
”Mats Odell kommer att knipa sköna opinionspoäng med de nya antibonusreglerna” skriver Jan Almgren i SvD Näringsliv.
Och nog lukter det ren och skär opportunism eftersom alla, inklusive Barack Obama, just nu hatar bonusar.

Det egentliga problemet, med den hierarkiska strukturen, privilegiesystemet inom näringslivet och direktörernas orimliga ersättningar, lär dock bestå.


PS. SvD:s ledarsida kommenterar den 23 april