Drevet mot arbetarrörelsen en del av maktkampen

Robert Michels, (1876-1936), var en tysk sociolog som kom fram till att varje organisation bär tendensen till oligarki (fåmansvälde). Michels ansåg att denna maktkoncentration är ett framträdande drag även hos sådana organisationer som anser sig vara demokratiska. Till och med syndikalism och anarkism uppvisar oligarkiska tendenser enligt Michels. Detta beror inte på personliga maktsträvanden, utan på strukturella faktorer. I varje organisation uppstår ett tryck mot maktkoncentration och oligarki på grund av organisationens inneboende logik: Makten i en organisation måste centraliseras för att organisationen ska fungera.

Michels menar även att de som hamnar i maktposition ogärna vill släppa ifrån sig sin makt, i stället omger de sig av sådana personer som gör att de kan behålla den. Människan är enligt Michels i grund och botten egoist. Dessutom hävdar han att det hos människan finns ett psykologiskt behov av ledare. De flesta är ointresserade av politik, och uppskattar att det finns personer som vill ägna sig åt att bevaka deras intressen. Michels menade att människan av naturen är förutbestämd att styra eller att styras.

Man kan dra olika slutsatser av teorin. Antingen tror man att den fungerar som en järnlag som vi bara har att rätta oss efter. Som sådan har den uppfattats av allt ifrån höger till fascister som stött sig på den för sina syften.
Vänstern tar avstånd från den på samma sätt som den tar avstånd från kapitalismen och menar att oligarkin beror just på kapitalismen. Den finns men bör motarbetas och ersättas med jämlika organisationer.

Men bolsjevikerna som ville genomföra ett kommunistiskt samhälle där alla var lika misslyckades kapitalt. Nya hierarkier uppstod snabbt.

Klart är att mänskligheten allt sedan babylonisk tid ordnat sina samhällen som hierarkier med ledare och ledda, mäktiga och maktlösa, rika och fattiga. Och makten har alltid skaffat sig privilegier och sett till att leva av vad de maktlösa producerat.
Kungar, hertigar och annan adel har alltid slösat med medborgarnas skattepengar.
Kapitalägare och deras direktörer är deras moderna arvtagare.

Demokratin är ett försök att mildra orättvisor, minska hierarkin och skapa maktbalans genom att reglera medborgarnas deltagande i samhällsstyret.

Kampen om makten formar även demokratier som vår. Utan makt kan inga visioner genomföras, i varje fall om man vill förändra samhället i grunden.
Det är en sådan kamp som pågår mellan höger och vänster där högern just nu utnyttjar en ganska harmlös lägenhetshistoria till att misskreditera arbetarrörelsen.
Och det är den kampen som avtalsförhandlingarna handlar om.
Det är i den kontexten man bör betrakta drevet mot Margot Wallström och Kommunal.

Inte konstigt att högern överreagerar när det gäller ett socialdemokratiskt statsråds och en fackförbundslednings lägenhetsaffärer, men att tystnaden från högern är total när det gäller privilegierna inom näringslivet.

Ur drevet

DN Ekonomi
SvD
DN 

Mot drevet

EskilstunaKuriren ledare 
AB debatt
SvD
SvD 
LänsTidningen 
AB Ledare 

Vinnare och förlorare i Kommunalskandalen

 Skandaler uppstår litet överallt, och då och då, inom näringslivet, facket, kyrkan, idrottsrörelsen, politiken, lantbruksrörelsen och andra organisationer.

Några exempel:
VW 
IKEA
Stora Enso
SCA
Vattenfall
Revisionsbyrån KPMG
Skandaler förekommer inom samtliga religiösa samfund.
Pingströrelsen
Katolska kyrkan
Svenska kyrkan
Idrottsrörelsen är stor och naturligtvis finns det skandaler där
Fifa-skandalen

Det finns två huvudtyper av skandaler:
a) de som kommer till allmänhetens kännedom,
b) de som inte gör det.

Inte sällan är det medierna som avslöjar skandalerna.
De får ett tips, börjar gräva och får fram en massa skumt. De publicerar vad de hittat.

Ofta finns det intressen bakom avslöjandena: Media, t.ex. Aftonbladet, vill vara först med en sensationell nyhet för att sälja fler ex av tidningen. En enskild journalist vill göra ett scoop för att bli känd och uppskattad.

Det finns också politiska intressen. Socialdemokrater vill avslöja sina politiska motståndare och tvärt om, en arbetsmarknadsorganisation vill misskreditera sin motpart, ett företag vill sänka en konkurrent, en missnöjd anställd som fått sparken vill hämnas på sin f.d. arbetsgivare…

Journalister som får tips från sådana intressenter måste vara medvetna om detta.

Däremot ska en journalist inte ta hänsyn till ev. konsekvenser av en publicering. Hen ska alltså publicera även om hen räknar med att avslöjandet går emot hens egna intressen och ideologier.

När avslöjandet väl är gjort kommer vissa intressen att skynda till för att utnyttja situationen till sina intressens fördel. Det är då vackert om man klär sina fördömanden i en mantel av omsorg och förbättrarnit.

I den nu aktuella s.k. Kommunalskandalen kan man, utan att hemfalla till konspirationsteorier, klart konstatera att Kommunal och socialdemokraterna förlorar på skandalen. I varje fall på kort sikt.

Skandalen kunde inte heller ha kommit vid en olämpligare tidpunkt än just nu inför en stor och viktig avtalsrörelse.

Finns det någon vinnare? På SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Svenskt Näringsliv är de i alla fall inte ledsna. Kommunal skulle ha haft bra möjligheter att ge sina medlemmar bättre villkor. Nu försvagas deras förhandlingssits betydligt och SKL får ett betydligt bättre förhandlingsläge.

Kommunals egen version
SvD
SvD 

Vill vi verkligen ha elitpolitiker?

”Utbildning och arbetslivserfarenhet kan en politiker klara sig utan, men inte politisk kompetens. Demokrati är inte att de styrande ska likna de styrda, utan att folket ska kunna avsätta dem som misskött sig”, skriver professorn i statskunskap Leif Lewin i gårdagens SvD.

Leif Lewin menar att rikspolitikerna väl vara en politisk elit men ändå ha insikt i ”vanligt folks” levnadsförhållanden.
Jag håller med om att den politiska kompetensen är viktig för dem som sitter i riksdag och regering.
Och politikernas avsättningsbarhet är en förutsättning för demokratin.
Men här finns en paradox som bör beaktas i diskussionen:
Så länge Sverige var en utpräglad folkrörelsedemokrati, med medlemsstarka folkrörelser, var också politikerna sprungna ur dessa ideella rörelser och hade därmed en stark förankring i arbetslivet.
Se min blogg

I dag då folkrörelsernas medlemsbas kraftigt minskat och folkrörelsernas bidrag till politikerkåren försvagatas har samtidigt politikerna blivit mer politiska proffs utan erfarenhet av och förankring i det övriga arbetslivet.
Vilket som är orsak och verkan kan man grubbla över, förmodligen är det en växelverkan.

”Förtrogenhet med allmänna opinionen kan man få genom att vara ute bland folk (till exempel i arbetslivet) eller genom att studera den.” skriver professorn typiskt för professorer. Man kan läsa sig till allt.

Jag anser att verklig erfarenhet av arbetets och produktionens villkor inte kan nås genom att besöka arbetsplatser eller studier. Genom tillfälliga besök upplever man inte arbetslivets villkor.
Har professorn någonsin arbetat i ett tempojobb på ackord med utsikten att göra det till pensioneringen?
Hur många av dagens elitpolitiker har gjort det?

Vilket liv lever en ensamstående förälder med en lön på 22000:- i månaden?
Kan en person med en professorslön eller en politikerlön verkligen sätta sig in i det?

Hur ska politiker som inte har verklig erfarenhet av folks levnadsvillkor kunna fatta beslut som har konsekvenser för dessa människor?

Det här resonemanget kan verka vulgärt och populistiskt, men jag menar att det här finns ett allvarligt problem att ta itu med för t.ex. statsvetare.

Eliten i luven på varandra

Dagens finansföretag kan liknas vid medeltidens hertigdömen. Ledda av en aristokratisk elit styr de över medborgarnas/de anställdas och småspararnas väl och ve.
För detta maktpåliggande värv ser eliten till att rikligen belöna sig själva och muta sin närmaste omgivning. De ligger stundom i krig med andra hertigdömen. Inte sällen förekommer strider inom aristokratin där de stridande försöker ta kål på varandra.
Ett aktuellt exempel är finansmannen Erik Pensers bolag Yggdrasil som kräver de två tidigare Countermine-topparna, Christer Bergquist och Björn Wolrath på 32 miljoner kronor.
De två finanstopparna har tidigare förklarat att de inte anser sig ha gjort några fel.

Affärsvärlden

Svenskar och greker i samma båt

Har du märkt att när det krisar i ekonomin sitter vi alla i samma båt? Kapitalister, löntagare, småföretagare, aktiesparare, bönder, politiker, direktörer, pensionärer, alla ska vi dela på bördan.

Annat är det i goda tider. Då ska eliten med sitt stora ansvar och sin tunga maktbörda ha mest av överskottet eftersom det är eliten vi alla har att tacka för de goda tiderna.
Men så när krisen kommer har ansvaret plötsligt hamnat i botten av samhällspyramiden.
Då måste vi alla ta vårt gemensamma ansvar.
Det gäller både Sverige och Grekland.

Nu ska alla greker betala priset för det ekonomiska lättsinnet. Främst löntagarna som ”levt över sina tillgångar”.
Men vilka är det som i decennier har levt mycket över löntagarnas tillgångar? Vilka har försatt den grekiska ekonomin i kris?
Vilken makt har löntagarna haft över skattepolitiken, bankerna och finansspekulationerna?

Vart går de 110 miljarder euro som IMF och euroländerna pumpar in som stöd?
Inte till löntagarna, utan till långivarna i omvärlden.
Allt medan hungriga spekulanter står redo att kasta sig över resterna av en kraschad ekonomi.

SvD
DN
E24