Wallström hade inte fel

Den som kritiserar Israels handlingar i Palestina/Israel råkar ofta ut för att kritiken reflexmässigt uppfattas som uttryck för antisionism eller judehat.

Problemet uppstår eftersom Israel hävdar att Israel är en judisk stat och eftersom ingen vettig människa kan försvara judeförföljelser. Kritik av judar och judendomen uppfattas känsligt lätt som judefientlighet.

Det här märktes då Margot Wallström i en debatt i december 2015 fördömde ”utomrättsliga avrättningar” sedan israelisk militär avrättat två unga palestinier efter att en israelisk soldat knivskadats.
Det blev ett jäkla liv. Wallström portades av de israeliska myndigheterna från en planerad resa till Israel och svenska oppositionspolitiker, bland andra Jan Björklund (L) och Karin Enström (M), krävde utrikesministerns avgång.

Nu visar en film på nätet att Wallström inte hade helt fel. Filmen, gjord av en aktivist i den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, visar hur den andra palestiniern dödas. Denne ligger skadad på marken och rör på huvudet. Han är omgiven av soldater, beväpnade civila israeler och vårdpersonal. Någon vård får den skadade inte.

Plötsligt lyfter en av soldaterna sitt vapen och skjuter den liggande palestiniern. Soldatens kamrater och andra på platsen reagerar lugnt, medan den skjutna ligger orörlig med blodet rinnande från huvudet där skottet tycks ha träffat.

Närmare en ”utomrättslig avrättning” är svårt att komma.

EskilstunaKurirens ledare kommenterar i dag

Nyheter från Israel

Finlands självständighetsdag

Den 6 december 1917 blev Finlands självständigt från Ryssland.
Tsarryssland, och även Karenskijregeringen, hade motsatt sig Finlands autonomi men den nya ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december.
I början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet.
Men detta blev inledningen till en maktkamp om ledningen för det nya Finland.
Konflikten mellan vänster och höger hade länge varit latent. Högern, de vita, bestod av de ledande skikten och tjänstemän inom förvaltning, industri, bankväsen och handel och de flesta självägande bönder. De röda var industriarbetarna och en del av landsbygdsproletariatet. Skyddskårerna som tidigare hade bildats för befrielsekampen mot ryssarna och de mer polisiära ordningskårerna slogs samman till en borgerlig privatarmé. Socialisterna bildade röda garden. Någon polismakt fanns inte i landet, sedan det ryska gendarmeriet upplösts efter marsrevolutionen. På hösten 1917 utlystes en politisk storstrejk.
I slutet av januari 1918 utbröt öppna fientligheter. Den borgerliga regeringen som leddes av Pehr Evind Svinhufvud, upphöjde skyddskårerna till landets lagliga krigsmakt och utnämnde generalen Gustaf Mannerheim till överbefälhavare. Mannerheim inledde omedelbart militära operationer i Österbotten för att avväpna de ryska trupper som fanns kvar där och som kunde tänkas göra gemensam sak med de röda.
Den revolutionära flygeln inom socialdemokratin beslutade att gripa makten med våld med stöd av de röda gardena. De fick kontroll över Helsingfors och södra Finland, där de viktigaste produktionsresurserna fanns.
De vita behärskade den övriga delen av landet och kunde samla och organisera sina styrkor. Ett inbördeskrig blev oundvikligt. Med stöd av tysk militär slutade kriget med seger för den överlägsna vita sidan.
Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
I strid dog 5199 röda och 3414 vita
7370 röda blev avrättade eller mördade medan1424 vita rönte samma öde.
I fångläger dog 11652 röda och 4 vita.
Efter frigivning från fångläger dödades 607 röda men inga vita.
1767 röda och 46 vita saknades efter kriget.

SvD vinklar detta på sitt eget lilla vis.


Läs: ”I bödlarnas fotspår. Massavrättningar och terror i finska inbördeskrigets 1918” av Aaapo Roselius, Leopard förlag 2007.