Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

Tio motsägelsefulla punkter som inte övertygar

Daniel Suhonen, författare och chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, har skrivit på DN Debatt. 24 juni 2021.

Daniel Suhonens tio punkter för en bättre socialdemokrati är en vacker våt dröm om hur socialdemokratin borde vara.
Det är inget fel på utopier, men i praktisk politik är det tyvärr den trista vardagen som gäller.

I drömmen kan man med fördel tänka bort alla besvärliga problem – eller utmaningar som det heter idag – och då löser sig allt.

Jag anser, som Suhonen, att en verklig genomgripande reform av arbetarrörelsens idépolitik är nödvändig. Arbetarrörelsen måste bygga på förutsättningen att grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är arbetet och produktionen.
Den rådande ekonomiska världsdoktrinen bygger i dag på helt andra faktorer.

Suhonen resonerar genomgående som om den globala kapitalismen inte finns.
Att kapitalismen är global och att alla marknader är globala bekymrar honom inte.
Politiken tycks, för honom, vara en svensk politisk ideologisk angelägenhet. Uppriktigt sagt förstår jag inte utgångspunkten från en som kallar sig vänster.
Bara man reformerar den svenska socialdemokratin och genomför dess program i hela samhället så löser sig det mesta, menar han. Lätt som en plätt.
Att vi har en kapitalistisk världsordning där bland annat den enskilda äganderätten, vinsmotivet och fri konkurrens är de viktigaste och oomkullrunkeliga sanningarna inom ekonomi och politik bekymrar inte Suhonen. Inte heller är världsmarknader, kapitalbildning i enorma multinationella företag och en global finansmarknad som ställer krav på de enskilda nationernas ekonomi och politik är något att bry sig om.
Och så är det de där borgerliga politikerna, förstås. Men de kommer säkert att charmas av den demokratiska socialismen när de äntligen förstår vad det handlar om. Häpp!

En typisk Suhonsk vändning är denna:
”Januariavtalet förhindrar socialdemokratin att driva sin egen politik i centrala frågor som vinstjakten i skola och tvingar partiet att gå emot folkrörelserna. Är detta rätt väg för socialdemokratin?”

Suhonen bortser från att det är det parlamentariska läget som tvingat fram januariavtalet.
Att nyliberala idéer drev fram privatiseringen över hela världen. Att nykonservatismen är en reaktion mot detta. Att Sverigedemokraterna därför i dag är det andra arbetarepartiet.  
Han tänker hela tiden i termerna hur det borde ha varit i stället för hur det faktiskt var.
Om han ändå hade tänkt en sekund på hur alternativet till januariavtalet sett ut.

Man kan fråga sig också varför Tage Erlander plötsligt blivit den store ideologen och visionären.

I början av sextiotalet var Tage Erlander en svekfull reformist och kohandlare för vänstern. Minns ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”.
Efter andra världskriget fram till 1968 hade socialdemokraterna mellan 40-50 procent av väljarna bakom sig. Det berodde främst på att Sveriges industri var intakt efter kriget och att resten av Europas näringsliv var sönderbombad. Sveriges näringsliv kunde leverera. Välståndet ökade.
Suhonen utgår från 1950-talets ekonomiska Svenska verklighet då han recenserar dagens socialdemokrati. Nostalgisocialism.

”Där Erlander fick både väljarstöd och socialdemokratiska reformer ger Löfvens modell varken eller.” Skriver Suhonen. Snacka om historielöshet.

Och så till de tio punkterna:

1. Demokratisk socialism? Verklig socialism är väl demokratisk?
Men ingen har ännu sett en verklig socialism. Socialism är än så länge en utopi. Kapitalism ett historiskt faktum.

2. Klasser? Det har i människans historia, de senaste åttatusen åren, alltid funnits en över- och en underklass. Även i stater som kallat sig socialistiska.
Överklassen har alltid haft makten över kapitalet och behövt underklassen för att skapa kapital.

3. ”Den ekonomiska medelklassen”? Vilka är det?

4. Även om det var åt helvete att göra välfärden till en affärsverksamhet där kapitalet fått skattebetalarnas pengar för att öka sina vinster är den viktiga frågan just nu: Hur ska återförstatligandet gå till? Konfiskationer? Köp av verksamheter?

5. ”En ekonomisk politik som sätter alla människor i arbete.” Jo jag tackar. Ska staten stå för alla investeringar? Även om överskottsmålet slopas måste det finnas kapital för investeringar. Ska staten låna till dessa?

6. Hur ska vi övertyga moderater och Sverigedemokrater om den demokratiska socialismens välsignelse?

7. ”Förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt införs”. Går bra om man tänker bort motståndet.
Men hur ska man övertyga de borgerliga om detta? Även här saknar Suhonen insikt om att nationer är beroende av kapitalismens världsordning.

8. ?.

9. ”En demokratisering av arbetslivet genom ägande ökar delaktigheten för medborgarna, bryter storkapitalets makt och gör samhället motstånds­kraftigt. Personalägande och kooperativ i privat sektor och liknande modeller av självägande utvecklas inom den offentliga sektorn, men utan vinstkrav.”
Löntagarfonder kanske? Företag utan vinster i en kapitalistisk marknadsekonomi är dömda. Hur ska de utvecklas?

10. Socialdemokratins inre organisation kan nog behöva diskuteras.
Hellre den rätta tron än den politiska makten, är Suhonens recept. Hellre ha rätt i allt än att få rätt i en del. Ingen svag sosseregering. Hellre en stark sosseopposition. Tja, det är en smakfråga.
En tanke är tydligen att om M och SD får styra så kommer de att göra bort sig och då står arbetarrörelsen där, med nyputsade sköldar, beredda att genomföra den demokratiska socialismen.
Om man strävar efter demokratisk socialism ”kan man nå ett ganska välfungerande socialliberalt välfärdsland.” Märklig tanke.
Varför inte erkänna att socialdemokratin strävar efter att Sverige ska bli ett socialliberalt välfärdsland. Då blir det lättare att få med de övriga socialliberala väljarna på tåget.
Det kommer i alla händelser bli nödvändigt.

Suhonens debattartikel. 

 

 

Postulat för vänstern

 ”Arbete kommer före och är oberoende av kapital. Kapital är bara frukten av arbetskraft, och kunde aldrig ha existerat om arbetet inte fanns först. Arbete är kapitalets överordnade, och förtjänar att värderas högre.”
Abraham Lincoln (1809-1865) Works of Abraham Lincoln (2010 edition)

August Strindberg (1849–1912):
”Vad kallas frukten av underklassens arbete?
- Kapital.
Kan kapital existera utan arbete?
- Nej!.”

På frågan om vad som är ekonomi svarar August Strindberg:
”En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.”
Lilla katekesen för Underklassen. Samlade skrifter/ 16. Likt och olikt. Del 1 / Albert Bonniers förlag 1912—1921.

Innan Daniel Suhonen, Katalys, kommer med sin nya bok där han berättar om hur socialdemokratin ska få den politiska flodfåran att forsa till vänster vill jag gärna tala om vad jag anser att vänstern borde göra.
Jag tror att vänstern bör enas om och slå fast följande åtta postulat:

1. Människors arbete är grunden för samhällets ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Det borde vara vänsters ekonomiska grundcredo och postulat.
Men det är det inte.

Tyvärr är det den borgerliga akademiska samhällsekonomin som dominerar ekonomisk forskning, teoribildning och politik. Den har utvecklats för att förklara hur handel, tillgång och efterfrågan, kapitalbildning, finansmarknaden, priser räntor, konsumtion, arbetslöshet, bruttonationalprodukt, inflation, tillväxt, valutamarknad med mera fungerar.
Men arbetet, som är förutsättningen för allt detta, existerar inte i den borgerliga ekonomiska diskursen.
Ingenstans inom den etablerade ekonomiska vetenskapen kan man ana att arbetet är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling. Varor och produkter bara finns där.
De borgerliga ekonomerna studerar marknaderna med hjälp av matematiska modeller, ekvationer, system och ideologier.
Men de glömmer att se hur arbetet genom hela historien är den bärande faktorn inom all ekonomi.

Arbetet är varpen i historiens gobeläng.

Det brukar heta att samhällsekonomi handlar om hushållning med knappa resurser och därmed om hur val görs mellan olika alternativ så att resurser används där de gör mest nytta för samhället.
Men hur kommer dessa resurser till? Vilka skapar dem? 

I ett standardverk i ekonomi, som Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi: en introduktion till samhällsekonomin” Tidens förlag. (Jag har bara 1993 års fjärde upplaga så jag refererar till den.) finns inte arbetet med. Varor byts och säljs och möjligen produceras. Men arbetarna och arbetet finns inte som ekonomisk faktor.

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har aldrig prisat någon ekonom som studerat arbetets betydelse för den globala ekonomin.
Frågan är om de finns.

Ytterligare postulat:

2. Kapitalismen är ingen ideologi utan ett historisk faktum.
3. Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen.
4. Socialismen är en ideologi och en utopi. Utopin har hittills, trots försök, aldrig kunnat förverkligas. Försöken har diskvalificerat socialismen.
5. Vänstern är en frihetsrörelse. Vänstern strävar efter ett öppet demokratiskt samhälle, humanism och individens frihet.  Men samtidigt efter solidaritet och jämlikhet mellan människor.
6. Förhållandet mellan överklass och underklass, mellan arbetsgivare och löntagare, är ett tvångsäktenskap. Bägge klasserna behövs och är beroende av varandra men symbiosen är bäddad med konflikt. Bägge klasserna och motsättningarna har konstant, i olika former, funnits sedan antiken.
7. Mellan polerna överklass och en underklass finns ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier. De är inga klasser.
8. Allt är föränderligt.

Abraham Lincoln, OnLabor and Capital, A message to the U.S. Congress, 3 December 1861.

August Strindberg Samlade skrifter/ 16. Likt och olikt.Del 1 / Albert Bonniers förlag 1912—1921.

Kungligavetenskapsakademien, ekonomipriset 

Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi: en introduktion till samhällsekonomin”  2020

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder 

 

Greider saknar två ord.

I sin ledare i dagens ETC skriver Göran Greider att han saknar två ord i den politiska debatten.
”Låt mig gå rakt på sak. De två ord jag saknar allra mest i svensk och internationell politisk debatt är dessa två: antikapitalism och socialism.”

Typiskt Greider. Orden är viktigare än verkligheten. Möjligen anser han att orden kan förändra världen.

Det har funnits tider då orden förekom ymnigt i vänsterdebatten.
Sedan har vänstern nyktrat till en smula.
Kanske beror det på att vänstern har upptäckt att kapitalismen är ett historiskt faktum. Att
anti-kapitalism är lika med att vara emot historien.

Kapitalismen växte fram ur människors penninghushållning, varuutbyte och kommersialism som adderades med kolonialism, industrialism och kapitalkoncentration.
Ingen ideologi låg bakom. Kapitalismen växte fram runt människan arbete och produktion.
Det går inte att tänka bort den rådande samhällsordningen.
Som att riva statyer eller bränna böcker.

Säg gärna kapitalism. Men anti-kapitalism är verklighetsfrånvänt.

Samma sak är det med socialism.
Socialism är ett drömt samhällstillstånd som, där det uttalats på allvar, aldrig lett till det drömda tillståndet utan till raka motsatsen.
Det hjälper inte att uttala ordet socialism miljoner gånger eller drömma om ett socialistiskt samhälle. Den rådande kapitalismen finns kvar.
Socialismen är en ideologi. Kapitalismen är verklighet.

Mord, övergrepp, krig, hierarkier, maktmissbruk har funnits sedan människan började bilda stadsstater i Babylon och Mesopotamien.
Inte bara med kapitalismen. Tyvärr har de även existerat i socialismens namn.

Och vad är det för fel på uttala orden fred, frihet, jämlikhet, demokrati och rättvisa?

Visst kan man drömma om att vända den historiska utvecklingen och önska ett socialistiskt samhälle. Det är det som Greider så gärna gör.
Men ska kapitalismen förändras krävs ett djävla slit, inte drömmar.

Vad är demokratisk socialism?

På sin blogg deklarerar min partikamrat Bo Widegren, den 18 mars, att han är demokratisk socialist, ”närmare bestämt socialdemokrat till vänster.” 

Widegren fortsätter: ”Detta innebär bl.a., att jag älskar och högaktar Göran Greider och Daniel Suhonen lika mycket som jag skyr och ringaktar Lars Stiernqvist, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt.”.

Ett högst märkligt uttalande. Alla uppräknade är socialdemokrater. Bara för att man inte delar andras mening behöver man inte ”sky och ringakta” dem eller ens deras uppfattningar.

Vad är för övrigt en ”demokratisk socialist”?
Vilka exempel på socialism finns i praktisk politik? Finns det någon stat som betecknat sig som socialistisk som samtidigt varit demokratisk? Är inte socialism fortfarande en utopi?
Demokratisk socialism är för övrigt en tautologi eftersom socialismen måste vara demokratisk annars är den inte socialism.

Själv betecknar jag mig som socialdemokrat och därmed socialliberal. Eller kort och gott som sosse.
Är som sådan för frihetlighet och för det civila samhället där människor i fria företag och organisationer genom arbete, produktion och utifrån demokratiskt fattade beslut ordnar sin tillvaro, fördelningen av arbetets och produktionens överskott och välfärd.

Jag anser att samhällets demokratiska statliga och kommunala institutioner samt myndigheter har till uppgift att, så långt som möjligt, garantera företagens och det civila samhällets fria utveckling samt medborgarnas trygghet och rättssäkerhet.

Jag anser att de statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör sträva efter att ordna samhället så att största möjliga jämlikhet och rättvisa uppnås för alla medborgare och att institutionerna bör garantera medborgarna grundlagsrättsliga största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet.

De statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör arbeta med största möjliga insyn och öppenhet inför medborgarna.

Socialdemokratin bör samtidigt verka för att kapitalismens destruktiva krafter så långt som möjligt minimeras för medborgarna i det ekonomiska, sociala och kulturella livet.
Detta är en svår och ofta motsägelsefull uppgift som inte ger utrymme för avsky och ringaktning av partikamrater.
Tolerans är en viktig del av demokratin.

Bo Widegren får för övrigt älska och högakta vilka han vill och kalla sig vänstersosse om han anser det meningsfullt.

En vänster som pratar i sömnen

I dagens SvD ledare citerar Tove Lifvendahl under rubriken ”Unga,röda, matade och otacksamma” ett uttalande av Henrik Malmrot, förbundsordförande för Ung Vänster.  

"Ikeas ägare och grundare Ingvar Kamprad har dött. Han har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader. Han har även skrivit bolaget i skatteparadis för att smita från skatten i Sverige. Det är tid att arbetarna får tillbaka det han stulit från dem. Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet."

Lifvendahl ironiserar över uttalandet.

Det är bara att hålla med Lifvendahl.
I en kapitalistisk värld som vår är Malmrots uttalande helt åt helsike och Lifvendahls har helt rätt.
Och utan att ett ögonblick hålla med Malmrot på en enda punkt kan jag ändå förstå att han gör sitt uttalande eftersom han tycks befinna sig i en socialistisk eller kommunistisk utopisk drömvärld.
Den som inte finns, och den som ingen ännu sett.

Det är det som är felet med en del av dagens vänsterretorik.

Men man får hoppas att Malmrot en dag i framtiden kan ta avstånd från sina ungdomssynder, bli förlåten och komma tillbaka till verkligheten.

När idéerna och drömmen kolliderar med verkligheten

"Jag är socialist. Demokratisk socialist.”

Det deklarerar Göran Greider i tidningen Metro.
 

Greider är medveten om att han inte är ensam i historien.
”Och för mig är det oerhört mycket viktigare än att jag råkar vara svensk, eller man, eller någonting annat. Ordet socialist är universellt.” skriver han också.
 

Jo, nog finns det och har funnits många exempel på stater som kallat sig ”demokratiska socialistiska”. Här är några:
Socialistiska rådsrepublikernas union, d.v.s. Sovjetunionen (1922-1991) är väl det största.
Vi kan också påminna oss om ”Socialistiska republiken Rumänien (1965–1989), Tjeckoslovakiska socialistiska republiken (1948–1989), Tyska demokratiska socialistiska republiken (1949–1990), Socialistiska federativa republiken Jugoslavien (1943–1991).
Några ytterligare: Socialistiska arabiska folkrepubliken Libyen (1969–2011), Socialistiska Republiken Vietnam (1954–), Demokratiska socialistiska Kampuchea (1975–1979), Demokratiska socialistiska republiken Afghanistan (1978-1987), Kina (1949–), Kampuchea (1979–1989,) Nordkorea (1948–), Laos (1953–), Bangladesh (1971–).
Flera socialistiska stater som kallat sig ”folkrepubliker”: Mongoliska folkrepubliken (1924–1992), Demokratiska folkrepubliken Jemen (1967–1990), Västukrainska folkrepubliken (1918–1919), Ukrainska folkrepubliken (1918–1921, ej att förväxla med Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken), Folkrepubliken Vitryssland (1918–1919), Folkrepubliken Albanien (1946–1992), Folkrepubliken Bulgarien (1946–1990), Folkrepubliken Rumänien (1947–1965), Folkrepubliken Polen (1944–1989), Folkrepubliken Ungern (1949–1989), Folkrepubliken Donetsk (2015–), Folkrepubliken Lugansk (2015).

Demokratisk socialism verkar vara bättre i teorin än i verkligheten om man betraktar de reella försök som gjorts att förverkliga utopin. Flertalet av experimenten har varken varit demokratiska eller socialistiska.
Man bör kanske fundera över varför den socialistiska idén inte lyckats i praktiken.
Och en idés värde kan inte fastställas innan den praktiserats.
Men Greider tänker inte på politisk praktik.  ”Socialism betyder att idéer om jämlikhet och frihet gäller alla människor. Det korsar alla nationsgränser, alla etniska gränser och alla sexuella gränser.” deklarerar han.
”Ordet socialist säger också att de rikedomar som samlas i ett samhälle moraliskt sett aldrig kan tillhöra några få; den som är socialist vet att rikedomarna arbetats ihop av världens alla arbetande människor. Rikedom är en kollektiv produkt som inte fördelas till alla de som skapat den. Ingen miljardär har ensam arbetat ihop till sin förmögenhet och därför är det moraliskt rätt att mer jämlikt fördela de rikedomar som har samlats på några få.”
Att socialismen i praktiken misslyckats bryr sig Greider inte om. Därför kan han frankt skriva:
”Arbetarrörelsepartier vågar inte längre uttala ordet socialism och den fegheten är en förklaring till att allt färre tror på dem.”
Kan det inte vara den misslyckade praktiken och det komprometterande i ordet socialism som gör att ordet numera är oanvändbart?
Så är det för mig som en gång drömde om demokratis socialism.
Jag håller med Greider om att ”kapitalismen inte är det enda naturliga”.
I ett plötsligt anfall av förnuft skriver han ”Kapitalismen har en födelse, en historia, och förr eller senare en död. Vad som kommer därefter kan vi naturligtvis inte veta. Men jag menar att vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet har sin utmätta tid.”
Nej, kapitalismen är inte det enda naturliga men det enda existerande.
Socialism är en idé men inte som kapitalismen ett globalt existerande ekonomiskt, socialt och kulturellt historiskt betingat system.
Visst kan vi drömma om en bättre ordning men för att kunna nå målet måste vi analysera hindren och rätta oss efter terrängen.

Den missförstådde hjälten

Avvikande och udda idéer kan, med tiden, bli allmängods.
Ta kristendomen som exempel. Den var i sin begynnelse en liten sekt men kom så småningom att bli förhärskande i vår del av världen. På samma sätt var det med ”socialismen”.
Därmed inte sagt att vare sig kristendomen eller ”socialismen” är ”rätt” eller ”fel”.
Idéernas bärkraft kan bara bevisas genom att praktiseras.
Extrema ytterlighetsrörelser behöver inte nödvändigtvis vara våldsbejakande eller farliga, men blir det ofta eftersom att de flesta extremister inte erkänner andra idéer och åsikter än de egna.
De extrema idéerna blir till slutna tankesystem som inte kan ifrågasättas. Vilket lätt leder till att idéerna förvandlas till dogmer och trossatser som i sin tur leder till fanatism vars yttersta argument är våldet.
Även här kan kristendomens och ”socialismens” praktik tjäna som historiska exempel även om dessa idag även kan kompletteras med rasism och olika sorters sociala fobier och fundamentalism.
Uppfattningar och berättelser som allmänt ansetts som sanna kan ibland hamna i det mänskliga medvetandets skräpkammare. Tron på att en Gud skapade världen på en arbetsvecka har t.ex. ersatts av den moderna astronomin och av utvecklingsläran. Den gamla föreställningen lever dock kvar på vissa håll.
En tämligen allmän idé i dag är uppfattningen att ett demokratiskt och öppet samhälle, för att kunna utvecklas, måste acceptera ekonomisk, social och kulturell mångfald och tillåta experiment med alternativ. Därför är ekonomisk, social och kulturell mångfald, opinionsrörelser, folkrörelser och ett fritt civilt samhälle en viktig del av demokratin.
Demokratin måste ge medborgarna möjlighet att verka i olika riktningar, för olika intressen, och ge utrymme för olika projekt. Allt ska kunna uttryckas, ifrågasättas, diskuteras och prövas annars stagnerar samhället. Allt fler omfattar denna uppfattning. Idén om demokrati kräver i praktiken att en majoritet omfattar den.
Men ser man till den politiska praktiken i världen är det fortfarande många som inte lever efter demokratiska principer.
I dagens värld finns en populär berättelse jämsides med demokratitanken. Den handlar om hur den enskilde individen, ensam och missförstådd, kämpar för sanningen mot ett nonchalant eller fientligt etablissemang. Fienden kan vara ”jantelagen”, ”den politiska korrektheten”, ”etablissemanget” eller den allmänna dumheten.  Enligt berättelsen får hjälten till sist ändå rätt och vinner omgivningens erkännande.
Den kämpande ensamme hjälten är en god förebild men kan, i till exempel Breiviks gestalt, bli till mördande monster.
Många söker en gemenskap för sina avvikande åsikter. De söker likasinnade med vilka de kan föra kamp mot etablissemanget.
I kampen mot den härskande majoriteten uppstår dock inte sällan, och paradoxalt nog, lätt ett åsiktsförtryck inom gruppen. Gruppen formar sig kring den egna idén som inte får ifrågasättas. Ideologisk fasthet står mot reformism och revisionism. Rätlinjighet mot pragmatism.
Inre sammanhållning mot öppenhet.
Det mönstret utvecklades exempelvis inom den s.k. 68-vänstern som ideligen rensade ut oliktänkande och bildade dogmatiska sekter. Även om det var ”rätt att göra uppror” gällde detta inte inom den egna rörelsen.
Och ett annat mönster som går igen nästan överallt i historien är där revolutionära rörelser, med frihet på programmet, lyckats ta makten från det förtryckande etablissemanget, och väl i maktställning, tragiskt nog, själva blir förtryckare och försvarare av det nya etablerade. Rebellen blir förr eller senare förvarare av det bestående.
På nätet finns ett antal alternativrörelser. Här är några av dem.

Klimatfrågorna.
Inom forskarsamhället råder konsensus beträffande globala klimatförändringar medan det fortfarande finns många klimatförnekare
Klimatupplysningen 

Kreationister som ifrågasätter utvecklingsläran
Genesis 

Religiösa rörelser vid sidan om de stora
Scientologikyrkan
Jehovas vittnen 

Politik
Frihetsfronten

Alternativmedicin
Alternativmedicin 

Utomjordingar UFO
Ufo Sverige 

Abortmotståndare
Männikorätt för ofödda

Mot homosexualitet
Homosexualitet och vetenskap

Konspirationsteoretiker
Konspiration 58, 
DN Några vanliga konspirationsteorier

Förintelseförnekare
Carl Norberg 

Ekonomi
Mediekritiska

Riktiga Nyheter
Alternativjournalen 

Palmemordet
Sven Anér 
Konspirationsteorier

Bör censuren återinföras?

Sverige borde ha ett oberoende organ som objektivt granskar tidningarnas ledarsidor och debattartiklar för att opartiskt bedöma deras riktighet och samhällsekonomiska effekter. Ingen text borde kunna tryckas utan att först genomgå denna granskning. Ett sådant organ skulle kunna kallas ”Censuren”.

 

Förslaget är inte allvarligt menat men det är nästan vad SACOs samhällspolitiske chef, Robert Boije, föreslår i dagens DN. Om han nu menar allvar.
 

Skillnaden är att Boije föreslår en myndighet som granskar partiernas valprogram och att han inte kallar den nya myndigheten för ”Censuren”.
Boije avslutar sin artikel: ”Den granskande institutionen bör inte komma med egna reformförslag utan enbart ha i uppdrag att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten. I instruktionen bör det framgå att den som har till uppgift att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen. En oberoende granskande institution med ett sådant uppdrag skulle bidra till att ge medborgarna väsentligt bättre information om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika reformförslag. Det skulle i förlängningen också bidra till en bättre samhällsekonomisk utveckling och en stärkt demokrati i Sverige.”

Jag tror att tankevurpan uppstår genom att Boije utgår från att det existerar en politik utan ”särintressen”.

Men vad är politik om inte uttryck för olika intressen?

I en demokrati ska politiken vara uttryck för olika samhällsintressen och att dessa olika intressen, genom demokratiska institutioner, regler, traditioner och sedvänjor, jämkas samman till något så när allmänt acceptabla kompromisser.

 

Idealstaten är och förblir en utopi.