Vad är demokratisk socialism?

På sin blogg deklarerar min partikamrat Bo Widegren, den 18 mars, att han är demokratisk socialist, ”närmare bestämt socialdemokrat till vänster.” 

Widegren fortsätter: ”Detta innebär bl.a., att jag älskar och högaktar Göran Greider och Daniel Suhonen lika mycket som jag skyr och ringaktar Lars Stiernqvist, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt.”.

Ett högst märkligt uttalande. Alla uppräknade är socialdemokrater. Bara för att man inte delar andras mening behöver man inte ”sky och ringakta” dem eller ens deras uppfattningar.

Vad är för övrigt en ”demokratisk socialist”?
Vilka exempel på socialism finns i praktisk politik? Finns det någon stat som betecknat sig som socialistisk som samtidigt varit demokratisk? Är inte socialism fortfarande en utopi?
Demokratisk socialism är för övrigt en tautologi eftersom socialismen måste vara demokratisk annars är den inte socialism.

Själv betecknar jag mig som socialdemokrat och därmed socialliberal. Eller kort och gott som sosse.
Är som sådan för frihetlighet och för det civila samhället där människor i fria företag och organisationer genom arbete, produktion och utifrån demokratiskt fattade beslut ordnar sin tillvaro, fördelningen av arbetets och produktionens överskott och välfärd.

Jag anser att samhällets demokratiska statliga och kommunala institutioner samt myndigheter har till uppgift att, så långt som möjligt, garantera företagens och det civila samhällets fria utveckling samt medborgarnas trygghet och rättssäkerhet.

Jag anser att de statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör sträva efter att ordna samhället så att största möjliga jämlikhet och rättvisa uppnås för alla medborgare och att institutionerna bör garantera medborgarna grundlagsrättsliga största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet.

De statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör arbeta med största möjliga insyn och öppenhet inför medborgarna.

Socialdemokratin bör samtidigt verka för att kapitalismens destruktiva krafter så långt som möjligt minimeras för medborgarna i det ekonomiska, sociala och kulturella livet.
Detta är en svår och ofta motsägelsefull uppgift som inte ger utrymme för avsky och ringaktning av partikamrater.
Tolerans är en viktig del av demokratin.

Bo Widegren får för övrigt älska och högakta vilka han vill och kalla sig vänstersosse om han anser det meningsfullt.

”Staten är inte samhället”

Denna självklarhet rubricerar i dag ledaren i Dagens Nyheter.

Möjligen kan ledarskribenten vara oskyldig till rubriken.
Denne skriver nämligen om en påstådd motsättning mellan enskild välgörenhet och statlig.

” Det finns sedan länge en föraktfull bild av att "välgörenhet" är fult, att mottagarna "tvingas stå med mössan i hand" och att den ideella verksamheten inte ska behövas eftersom allt ska skötas av myndighetssfären och betalas med reda skattepengar.”

”För vänstern tycks "välgörenhet" där­emot vara fortsatt paria. Människors problem ska lösas med politiska beslut, och enbart så. Vilket är konstigt, eftersom ett annat uttryck för samma företeelse är praktisk solidaritet.”

Frågan är om det finns en sådan vänsterinställning och i så fall var.

Att Bill & Melinda Gates Foundation årligen skänker 3 miljarder dollar till olika väl-görande ändamål har väl, vad jag känner till, vänstern inget emot. Bland dem som skänker mest i Sverige, runt en procent av sin förmögenhet, finns enligt Veckans Affärer Robert Weil, Proventus, Krister Olsson, Balticgruppen och Niklas Zennström, grundaren av Skype. Vilken vänster protesterar mot det?

Vänsterns olika folkrörelser, fackföreningar och enskilda löntagare bidrar regelbundet till välgörenheten och solidaritet.

Själv betalar jag 200 kronor ur min fattiga pension till Rädda Barnen varje månad och ger en slant till tiggare utan att skakas i min vänsteridentitet.

Men all välgörenhet kan inte ske via enskilda bidrag.
Stater har skyldighet att bistå med skattepengar där bistånd behövs i världen.
Globaliseringen måste också innebära globalt bistånd mellan skattebetalare i olika stater.

Att ägarna till storföretag och de som gör kapital på dess verksamhet, som t.ex. Stora Enso, utnyttjar och exploaterar barn och fattiga för sina syften, kan inte rättfärdigas genom allmosor.

Nu tror jag ledarskribenten använder ett gammalt enkelt retoriskt grepp för att hävda en ståndpunkt. Hen målar upp en nidbild av motståndaren och går till attack mot den.

Frågan är vart ledarskribenten vill komma.
Vad som antyds i ledaren är att hen vill att bidragsgivare ska få statliga subventioner för sina bidrag. Sådana bidrag finns ju redan.

Reglerna om skattereduktion för gåvor till välgörenhet började gälla den 1 januari 2012 och tillämpas första gången vid årets taxering.

Utan att blinka vill ledarskribenten att staten ska blanda sig i den enskilda och ideella välgörenheten. Var finns logiken?

En annan tråd som ledarskribenten spinner på är att någon obestämd vänster är emot det civila samhället.

Vet inte vilken vänster ledarskribenten polemiserar mot men jag kan upplysa om att arbetarrörelsen var, och är, en mäktig kraft i det civila samhället.

Veckans Affärer