Bör censuren återinföras?

Sverige borde ha ett oberoende organ som objektivt granskar tidningarnas ledarsidor och debattartiklar för att opartiskt bedöma deras riktighet och samhällsekonomiska effekter. Ingen text borde kunna tryckas utan att först genomgå denna granskning. Ett sådant organ skulle kunna kallas ”Censuren”.

 

Förslaget är inte allvarligt menat men det är nästan vad SACOs samhällspolitiske chef, Robert Boije, föreslår i dagens DN. Om han nu menar allvar.
 

Skillnaden är att Boije föreslår en myndighet som granskar partiernas valprogram och att han inte kallar den nya myndigheten för ”Censuren”.
Boije avslutar sin artikel: ”Den granskande institutionen bör inte komma med egna reformförslag utan enbart ha i uppdrag att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten. I instruktionen bör det framgå att den som har till uppgift att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen. En oberoende granskande institution med ett sådant uppdrag skulle bidra till att ge medborgarna väsentligt bättre information om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika reformförslag. Det skulle i förlängningen också bidra till en bättre samhällsekonomisk utveckling och en stärkt demokrati i Sverige.”

Jag tror att tankevurpan uppstår genom att Boije utgår från att det existerar en politik utan ”särintressen”.

Men vad är politik om inte uttryck för olika intressen?

I en demokrati ska politiken vara uttryck för olika samhällsintressen och att dessa olika intressen, genom demokratiska institutioner, regler, traditioner och sedvänjor, jämkas samman till något så när allmänt acceptabla kompromisser.

 

Idealstaten är och förblir en utopi.

Blocken tvingas ta stöd av SD

Mandatfördelningen i riksdagen blev följande:
Röd-Gröna 157
Sverigedemokraterna 20
Alliansen 172

Ett problem med valresultatet är att SD:s vågmästarställning, i förening med blockpolitiken, gjort det svårt för regeringen att regera.
Regeringen kan med nuvarande mandatfördelning i riksdagen inte få igenom ett förslag enbart med stöd av de egna 172 i riksdagen.
För att få majoritet måsta antingen fler än fem ledamöter från de rödgröna eller tio från SD stödja förslaget.

När Göran Persson under hela sin tid i regeringen, före blockpolitiken, skickligt ledde minoritetsregeringar hade han det inte lätt men hans situation var något friare än Reinfeldts idag. Persson kunde nämligen ibland få med sig V eller Mp för en del förslag eller C för vissa andra förslag och därigenom trixa sig fram till beslut, genom hoppande majoriteter.
Att detta krävde en massa kohandel och kompromissande hit och dit är självklart. Och att resultatet av detta i sin tur gav missnöjda väljare är lika klart.

Anta att den nuvarande regeringen föreslår riksdagen att rösta för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Regeringen kan då få stöd för förslaget från de egna 172 alliansledamöterna.
Men om både SD och de rödgröna är emot förslaget innebär det att 157+20 d.v.s. 177 är emot.
Förslaget fälls.
Risken för att sex kärnkraftsvänliga sossar i riksdagen skulle stödja alliansens förslag finns visserligen, men är knappast trolig.

Om SD stöder regeringsförslaget går det igenom.
Men då skulle alliansregeringen göra sig beroende av SD, vilket de sagt att de inte vill.
Och skulle de rödgröna med hjälp av SD stoppa förslaget så skulle de istället lierat sig med SD. Vilket de sagt att de inte ska.

Mitt grundtips är att blocken kommer att tvingas att få stöd av SD i en mängd frågor eller så kommer politiken drabbas av stor tröghet.

DN
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen