Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

Jag är kommunist, socialist och socialliberal

Kommunist är jag eftersom jag hoppas att utopin om det klasslösa samhället någon gång ska bli verklighet.
Men naturligtvis kallar jag mig inte kommunist.

Dels ligger det utopiska klasslösa samhället så långt bort i framtiden och ovissheten att det blir meningslöst att ge det ett namn.

Och dels kopplar de flesta människor begreppet ”kommunist” till alla misslyckade försök att upprätta denna utopi i verkligheten. Den nyligen existerande ”kommunismen” blev dess motsats och i stället veritabla hierarkiska, byråkratiska och odemokratiska skräcksamhällen.

Men visst kan man väl ändå få drömma om ett kommande paradis.

I dag är begreppet ”socialist” nästan lika omöjligt som ”kommunist”.

Dels har de misslyckade kommunismerna även betecknat sig som ”socialistiska” och även besudlat detta begrepp och dels för att ”socialismen” även den är en utopi.

De ”socialistiska” försöken att etablera alternativ till kapitalismen har byggt på den märkliga idén att ett socialistiskt samhälle uppstår om staten äger produktionsmedlen.

Den sortens statssocialister tycks tro att det går att lagstifta bort kapitalismen och skapa ett socialistiskt samhälle genom regleringar, lagar och förstatligande.

Tanken verkar vara att staten är neutral i ”klasskampen” och står på löntagarnas sida.

Men begreppet socialism innehåller även ett brett spektrum av demokratiska och frihetliga samhällsidéer. Inom arbetarörelsen ryms de alla.

Så, trots allt, är jag socialist eftersom jag i begreppet lägger en idé om

1. Ett frihetligt samhälle i vilket varje individ, så långt som möjligt, kan utveckla sina anlag och personliga förutsättningar.

2. Ett öppet samhälle som bygger på politisk-, ekonomisk-, social- och kulturell jämlikhet och demokrati.

3. Ett solidariskt samhälle där de starka hjälper de svaga.

Detta samhälle ligger kanske inte så långt bort från verkligheten som det klasslösa.

Min uppfattning om ett frihetligt, demokratiskt och jämlikt samhälle kan lika gärna betecknas som ”socialliberalt”.

Alltså är jag också socialliberal, och som sådan kan jag känna mig hemma inom arbetarrörelsen.

En gammal sosses bekännelse

Har räknat mig till ”vänstern” i 50 år. Socialdemokrat blev jag 1968 efter att kommunisterna i Tjeckoslovakien brutalt krossat ”socialismen med mänskligt ansikte” 1967.
Många illusioner har berövats mig och många besvikelser har det blivit sen dess. För varje gång tror jag mig ha blivit klokare.

I ”Sveriges Kommunistiska Parti”, det gamla partiet som jag gick med i 1962, hann jag emellertid få en grundlig skolning i marxism. En frihetlig, kritisk och analytisk marxism, inte den vulgära som det nya SKP och den övriga bokstavsvänstern senare dogmatiserade i.
Och inte den som borgerligheten karikerar och bespottar.

I dag är jag en sosse i periferin. Är medlem, men inte aktiv. Går inte länge på möten. Prenumererar visserligen på ”Tiden” men läser dagligen Eskilstuna-Kuriren och SvD.
Jag ger utlopp för mina åsikter och ståndpunkter genom min blogg ”Marios blogg”.

Känner större samhörighet med ”arbetarrörelsens idé” än med socialdemokratins ledning och partibyråkratin, kallad ”partiet”.
Då jag röstar på socialdemokraterna i valet röstar jag egentligen för Arbetarrörelsen.

Jag var fackligt aktiv mellan 1959 och 1982. Först inom Byggnads sedan inom Handelsanställdas förbund. När jag till sist tvingades ut ur den fackliga byråkratin startade jag eget företag. Försöjde mig på det i tjugo år.

Drev på eget bevåg och för egna medel 1996-2005 en facklig debattsajt på nätet genom nätpublikationen ”Fackliga InternetJournalen” som hade cirka 400 gratisprenumeranter. Den motarbetades av LO och jag tvingades lägga ner.

Inser att socialdemokratin inte är ett socialistiskt parti vilket jag inte heller längre kräver. Kan i dag utan att skämmas kalla mig socialliberal. ”Social-” för jämlikhets- och solidaritetstanken, liberal för frihetligheten.

Trots allt känner jag att jag hör hemma inom arbetarrörelsen och kommer antagligen att rösta på socialdemokraterna.
Men alltmer i brist på andra alternativ.

SVT

SvD

Expressen

Mona Sahlin är inte kommunist!

En lustig detalj i gårdagens partiledardebatt var då Mona Sahlin sammanfattade socialdemokraternas politik med ett marxcitat:
”Av var och en efter förmåga till var och en efter behov.”
Frasen myntades av Karl Marx i hans kritik av det s.k. Gothaprogrammet 1875.
Marx menade att denna princip kunde gälla bara sedan det utopiska kommunistiska samhället blivit verklighet.
”I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.”
Karl Marx ”Kritik av Gothaprogrammet. Randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program 1875”

Marx menade uppenbarligen att principen inte kan genomföras i en kapitalistisk samhällsordning oavsett vilket parti som har regeringsmakten.
Att principen inte ens genomförts i något land som kallat sig ”kommunistiskt” eller ”marxistiskt” i vår kapitalistiska värld ger stöd för den uppfattningen.

Mona Sahlin tror nog inte att vi nått en högre fas av det kommunistiska samhället, och inte utgår jag från att Marx alltid hade rätt, men det kan finnas skäl att frita Mona Sahlin från ev. beskyllningar om att vara kommunist.
Liksom Marx syftade hon säkert, med denna vackra målsättning, på en utopisk framtid.

Partiledardebatten i svensk press:
SvD
DN
AB
Expressen

Kapitalismen fungerar

– Krisen visar att kapitalismen inte fungerar!
– Tvärt om! Det är just så här som kapitalismen fungerar: med omväxlande uppgångsperioder och kriser. Efter brakfesten kommer notan och baksmällan. Så småningom är det dags för nästa fest.
– Nå, men låt oss krossa kapitalismen då!
– Vad ska du ersätta den med? Och hur ska det gå till? Hur ska du ordna kapitalbildningen?
– Låt demokratiska institutioner styra marknaden!
– Vilka ska då reglera vad? Politikerna? Byråkraterna? Har detta inte prövats 1924¬–1990 med känt och avskräckande resultat? T.o.m. de kinesiska kommunisterna har ju konstaterat att planekonomi inte fungerar.
– Så vi ska bara sitta med armarna i kors och vänta på nästa kris?
– Nja, vi måste acceptera att vi än så länge faktiskt lever i en kapitalistisk värld - med dess upp och nedgångar – och kämpa för att vi som inte äger kapital inte ska behöva betala notan när festen är slut. Kapitalismen har vi vare sig vi vill eller inte,
– Det låter jäkligt passivt tycker jag. Ner med kapitalismen!
– Berätta för mig vad du ska ersätta kapitalismen med och hur du ska ersätta den, så kanske jag kan hålla med dig…