Politiken, staten och vi

I en ledare i SvD idag skriver Maria Ludvigsson att Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal började rulla ut staten. ”Först där behov fanns, där ingen av de ordinarie gemenskaperna fångade upp dem som föll. Med tiden blev alltmer föremål för politisk omsorg och under decennierna 1960- och 1970-talen växte staten abnormt, något som syns i skattetryckets stegring. 1950 var det totala skattetrycket 18,6 procent att jämföra med 50,4 procent 1990.”

Hon tycker att alla politiker, även borgerliga, i dag omfattar denna politisering såväl av vår vardag som helgdag.

”Borgerlig idépolitik bör handla om hur vi går till väga för att dra tillbaka en statsapparat som under snart 100 år har tagit över våra helgers frihet.”


Jag vill erinra om att i den mån socialdemokratin varit socialistisk så har det yttersta målet för socialismen varit att avskaffa staten och ersätta den med människornas fria samverkan. I det klasslösa samhället skulle ingen stat behövas.

På vägen dit tvingades dock arbetarrörelsen att skapa en politisk rörelse som komplement till den fackliga. Utan den skulle kanske inte ”våra helgers frihet” som Ludvigsson vill värna från politik ha funnits. I varje fall inte för flertalet.


Möjligen kan det vara det rådande ekonomiska, sociala och kulturella världskapitalistiska samhällsstrukturen som tvingat politikerna att styra och ställa för att hindra överexploatering av natur och människa.

Och kanske är det så att den ultraliberala idén om politikens totala uppgivenhet inför kapitalismens konsekvenser likväl som den socialistiska om det klasslösa samhället är lika goda utopier.


Visst ska politiken så långt som möjligt dra sig tillbaka från det civila samhällets struktur men därmed bör den inte lämna plats för starka ekonomiska krafters godtycke.
Var gränsen ska gå är ju just den stora politiska skiljelinjen i vår tid.

Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 

Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.

Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.

Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.

DN:s ledare ” En tragisk och onödig historia”

Centrum för rättvisa om Tayyab Shabab 

Om Lavalaffären
En fyllig genomgång av den s.k. Lavalaffären kan du läsa i ”Vitbok Laval – Vad hände egentligen i Vaxholm?””Vaxholmskonflikten och innebörden av solidaritet – En argumentationsanalys av den svenska pressdebatten” Tina Halldén, Södertörns Högskola

Den svenska modellen

Maria Ludvigsson skriver om den svenska modellen i sinledare i dagens SvD.

Nä, hon gillar den inte vilket är fullt begripligt utifrån hennes nyliberala samhällssyn. Ludvigsson vill att den svenska modellen ska ändras, men på vilket sätt säger hon inte.
Hon uttrycker i alla fall sin frustration över att till och med borgerliga politiker och debattörer gillar den.

Men vad är den svenska modellen?
Den svenska modellen innebär bland annat att det inte är staten som sätter löner och bestämmer löntagarnas arbetsvillkor. Modellen betyder dessutom att det inte är de ohämmade marknadskrafterna eller arbetsgivarnas odelade behov som avgör lönerna och löntagarnas arbetsvillkor.

I den svenska modellen är det i stället parterna på arbetsmarknaden - fackföreningar och arbetsgivareorganisationer – som i förhandlingar kommer överens om arbetsvillkoren och fastställer dem i kollektivavtal.

Kollektivavtalet har fördelar för bägge parter även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nyliberaler betraktar arbetskraften som en vara som köps och säljs på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna köper arbetskraften av löntagarna. Och all reglering av marknaden är därmed ett ingrepp i marknadsfriheten och hämmar en fri utveckling och sund prisbildning.

Men arbetskraften är inte en vara vilken som helst.
Arbetskraften skiljer sig nämligen från andra varor och tjänster på flera viktiga punkter:

Arbetskraften består av levande, kännande och tänkande människor. Arbetskraften är därmed den enda ”vara” som kan förhandla om sitt eget pris.
Löntagaren är - på samma gång som hon levererar arbetskraft – producent av andra varor och tjänster, konsument, väljare och skattebetalare.
Löntagarna är dessutom majoriteten av det vuxna svenska folket närmare bestämt mellan 4 – 5 miljoner individer.

I alla länder, där lönearbetet är den dominerande relationen på arbetsmarknaden, har det uppstått löntagarorganisationer.

Om nu Ludvigsson inte vill ha den svenska modellen kan hon välja andra.
Burma och Saudiarabien erbjuder en modell där facklig verksamhet är helt förbjuden.

I, till exempel Columbia, förföljs fackliga representanter av organiserade motkrafter. Där är det livsfarligt att vara fackligt aktiv.

I t.ex. Kina och Vietnam finns bara en tillåten statligt styrd ”fackföreningsrörelse”.

Alla dessa länder har låga ingångslöner.

Men jag antar att Ludvigsson vill ha en modell som finns i demokratiska stater där facklig organisering är tillåten. Kanske passar då USA:s modell där fackets handlingsfrihet är begränsad eller hindras av olika lagar och regler. Lägstalönerna sätts av politikerna. Tyvärr har den modellen visat sig kontraproduktiv. (Se Svante Nycanders bok ”Kriget motfackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen” SNS förlag)

På några håll i världen är facklig verksamhet tillåten och fri men fackföreningsrörelsen är splittrad på så många olika organisationer att den försvagats. Så är det i en del sydeuropeiska länder, exempelvis Grekland, där små fackföreningar tvingas strejka sig till förbättringar.

Endast Sverige (eller i alla fall Norden) den svenska modellen har.


Läs mer om olika modeller i världen

Uppdrag Granskning: Den svenska modellen

Den gamla vanliga refrängen från Svenskt Näringsliv

Den romerske senatorn Cato den äldre som föddes 234 f.Kr avslutade alla sin tal i senaten med ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”.

Maria Ludvigsson i SvD kommer i sina ledare alltid fram till att ingångslönerna måste bli lägre.

Hennes första ledare för året ”Hur svenskt är egentligen olika?” handlar egentligen om feminism, olikheter och värderelativismen men avslutas följaktligen med:

”Någon rätt att konkurrera med egna meriter och utföra enklare jobb och till lägre lön kan de långtidsarbetslösa bara glömma. Här är det lika som gäller. Här gillar vi egentligen lika mer än olika.”

”Vi säger ”gilla olika” men har rigida system som gör att arbetsmarknaden bara accepterar dem som håller viss standard och accepterar fackets makt som domare över när ett arbete och en inkomst är bra nog och inte.”

Som vanligt är det en högavlönad som förordar lägre lön för andra, en som inte riskerar att behöva jobba med enklare arbetsuppgifter som anser att fler bör göra det.
Och i detta fall är det en person som skolats i Svenskt Näringsliv som beskyller facket för att vara skyldig till arbetslösheten.

Vad de privilegierade menar med lägre lön får vi aldrig veta, och vilka enkla jobb som bör utföras talar de inte om. Att Svenskt Näringsliv vill sänka löner vet vi redan.

Inte heller ger de privilegierade ett enda belägg för att lägre ingångslöner och enklare arbetsuppgifter skulle ge fler arbetslösa jobb.
I länder där dessa nyliberala principer tillämpas är inte arbetslöshetssituationen bättre än i vårt land.

Så när nyliberaler upprepar satsen ”För övrigt anser jag att jämlikheten på arbetsmarknaden bör förstöras” så handlar det om krigspropaganda inför avtalsrörelsen.

DN Debatt
SvD Debatt

Fostrar staten oss till arbetslöshet?

I dagens SvD, under rubriken ”Fostra oss inte som hundar”, refererar ledarskribenten Maria Ludvigsson till en debattartikel i Dagens Samhälle som skrivits av två forskare från Ratio, Alexandru Panican och Kristine Persson. De har intervjuat gymnasieungdomar om deras syn på skolarbetet.

Inom parentes sagt är Ratio Näringslivets forskningsinstitut finansierat av bland annat Svenskt Näringsliv

I sin artikel i Dagens Samhälle lyfter intervjuarna fram att de flesta elever ansåg att utbildningen ska vara "rolig".
Intervjuarna skriver:
”Eleverna är inte heller intresserade av kopplingen mellan vald utbildning och efterfrågan på arbetsmarknaden. Trots att en majoritet av de som intervjuats menar att den framtida inkomsten, som förväntas bli hög, är mycket viktig har de inte fått någon information om yrkesutgång eller utbildningens attraktionskraft på arbetsmarknaden.”

Detta, föga förvånande, svar från ungdomar får SvD:s ledarskribent att fundera över dessa attityders roll för att skapa norra Europas största ungdomsarbetslöshet.

Ledarskribenten Maria Ludvigsson, själv fostrad inom Svenskt Näringsliv, skriver att staten inte bör fostra medborgarna genom belöningar.
”Kanske borde bidragssystem och den samhälleliga infrastrukturen helt enkelt oftare kräva att vi tar konsekvenserna av våra val? Visa att de spelar roll, liksom våra bevekelsegrunder. När de spelar roll blir vi sannolikt mer varsamma i livsval och prioriteringar. Allt behöver inte vara lattjo om det långa perspektivet också finns med i lyckokalkylen.”

Nej, hon menar inte Rut, Rot, lägre ingångslöner och andra subventioner till näringslivet utan vill att ”våra” attityder till framtiden ska ändras.
”Vi” ska se mer allvarligt och sakligt på de val vi gör i tidiga ungdomen.

Med utgångspunkt från ett antikt lyckobegrepp för hon ett krystat resonemang som utgår från den gamla nyliberala dogmen om att staten fostrar sina medborgare genom politiska beslut.

Att arbetslivet ­- med sin arbetsmiljö, belöningssystem, hierarkiska struktur och lydnadskultur - där de flesta medborgare vistas halva sin vakna tid har en starkare och djupare fostrande påverkan på våra attityder känner ledarskribenten inte till.
Att ungdomarna med sitt begrepp ”rolig” kan mena intressant, stimulerande och pedagogisk faller heller inte den väluppfostrade skribenten in.

Texten i Dagens Samhälle

Ratio 

Björklunds lögn var typisk

I en ledare i SvD den 7 december återupptar Maria Ludvigsson sitt korståg mot LAS. 

Moderaterna insåg ju tidigt att LAS inte var något att bråka om varför Ludvigsson då drog tillbaka sitt motstånd. Det var klokt av henne den gången men nu har hon åter dragit på sig korstågsbrynjan som hon haft med sig från sin tid på Svenskt Näringsliv.

Hon konstaterar först att ”Nya moderaterna gjorde frågan till en no no-fråga, absolut onämnbar och inte förhandlingsbar. Alla ville prata om den, men direktivet från ledningen var tydligt: nämn inte LAS, prata inte turordningsregler, arbetsrätten är inte problemet längre.”

Moderaterna hade insett att LAS inte är något att bråka om.

Nu har Jan Björklund nämnt frågan i någon intervju och Ludvigsson är genast där och hugger.

Senast det begav sig, inför valrörelsen 2010, minns jag att Jan Björklund drev LAS-frågan. Så här sa Björklund vid folkpartiets landsmöte i Växjö den 20 november 2009:

”Arbetsrätten är inga problem, säger en del. Låt mig ta ett exempel på motsatsen här från Småland:
Atlas Copco i Kalmar tillverkar bland annat borrmaskiner till gruvor. De har fått gå från 230 anställda till 150 under krisen. De kör idag fyradagarsvecka. Personalchefen, Eva Holm, berättar att några mycket kompetenta blev uppsagda, på grund av turordningsreglerna. Mer fokus på kompetens skapar ökad konkurrenskraft i företagen.”

Jag känner inte Eva Holm men i mina öron lät uttaladet från en personalchef så konstigt så jag ringde upp Ewa Holm för att fråga vad hon sagt.
Hon vill inte kännas vid sättet som Jan Björklund utnyttjat hennes namn.

”Hade jag vetat hur jag skulle bli citerad skulle jag inte ha uttalat mig alls”, sa hon.
Ewa Holm hade blivit uppringd av någon från folkpartiets kansli som ville diskutera arbetsrättslagarna.
Enligt Ewa Holm hade hon då varken sagt eller menat att turordningsreglerna skapat problem vid de uppsägningar som företaget tvingats göra. Tvärt om, helt enligt LAS gjordes undantag från turordningen ”sist in, först ut” just med hänsyn till medarbetarnas speciella kompetenser.
”Det jag har sagt är att det alltid innebär en kompetensförlust när man tvingas permittera folk.
Det var alltså inte så att vi behöll inkompetenta och avskedade kompetenta”,  sa  Ewa Holm.
”Vi betraktar alla anställda som kompetenta.”

Jan Björklund tvingades att ljuga för att kunna referera till ett verkligt exempel. som bekräftade hans teser

Politiker använder sig ofta av den här typen av hänvisningar till verkligheten på fältet.

Vanligen i allmänna termer av typen ”jag har rest runt i landet och mött företagare som sagt…”.

Journalister borde vara vaksamma på den punkten och kolla upp påståendena innan de vidarebefordrar dem.
  

Häpnadsväckande okunskap på SvD:s ledare

”Jämställdhet handlar om att bli bedömd efter vem man är, inte efter kön. För detta är marknaden särskilt väl ämnad eftersom den dömer idéer och kompetens, oavsett vem de kommer från. Hårt, men rättvist.”

Denna häpnadsväckande uppfattning offentliggör SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson i dagens SvD.

Åsikten är märklig inte minst som den kommer från en person som är starkt knuten till Svenskt Näringsliv.

Hon borde ha hört talas om arbetsmarknaden.

Visserligen förhandlar parterna på arbetsmarknaden om lönerna men i grunden är det marknaden som bestämmer ramarna. Här i Sverige som i den övriga världen är det tillgång och efterfrågan på arbetskraft som avgör lönenivåerna.

Nej, Maria Ludvigsson på SvD är inte dum.

Det vore ju bra om ledarskribenter hade någon kunskap om vad de skriver sina ledare om.

Så är dock inte alltid fallet med Maria Ludvigsson på SvD.

Inte för att hon är dum eller obildad men hennes nyliberala dogmatism skapar blinda fläckar i hennes världsbild.
Ett gott prov på det visar hon i dagens ledare Kapitalism till stöd förbehövande socialister där hon skriver:

”Sedan nyår har rödgröna tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg tytt sig till kapitalismens trygga hägn för att bärga sin idé om en ny dagstidning. Med tydlig socialistisk agenda vill Ehrenberg vinkla nyheter på ett sätt som ifrågasätter marknadsekonomi och liberalism. För att lyckas med detta har ETC använt sig av så kallad crowdfunding, det vill säga nätbaserad insamling av privata slantar för specifikt ändamål. Tack vare ett antal pålitliga privata förhandsprenumeranter utkom ETC nyligen med sin första dagstidning.”
”Crowd-funding är folkkapitalism i en form som inte varit möjlig tidigare. Och det fungerar. Till och med för dem som vill använda det insamlade kapitalet till att motverka samma kapitalism som möjliggjort det.”
”Det är med särskild tillfredsställelse vi kan se att vänstern, i form av ETC och Ehrenberg, bidrar till att hålla civilsamhället och den spontana kapitalismen levande.”

Att samla in pengar för att starta olika projekt har ingenting med vare sig kapitalism eller marknadsekonomi att göra. Sådant har förekommit i alla tider, långt före och efter kapitalismen. Och egentligen skapades arbetarrörelsen inom civilsamhället i kamp mot storkapitalets makt.

I arbetarrörelsens barndom för hundrafemtio år sedan samlade medlemmarna in lönepengar till sina sjuk- och begravningskassor samt skapade fackföreningar och socialdemokratiskt parti på det sättet. Den röda kooperationen kom till genom att konsumenterna gick samman i civilsamhället, bekämpade av den tidens kapitalister.

Den demokratiska och frihetliga arbetarrörelsen har alltid hävdat civilsamhället mot staten och kapitalet.

Förvriden verklighetssyn i SvD

Ett gott exempel på hur dogmatism i förening med okunskap kan förvrida verklighetssynen hos vissa utgör dagens Maria Ludvigsson i SvD.

Hon menar att det inte är marknadskrafterna som utraderat stora delar av landsbygden. ”Tvärtom var det från 1950-talet och framåt en högst målmedveten lönepolitik som blev det småskaligas dödsstöt.”

Hon ger LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn och den solidariska lönepolitiken skulden för centralisering och urbaniseringen.

Säga vad man vill om de bägge ekonomerna men inte hade de makt över flykten från landsbygden.

Och centraliseringen har sedan 1700-talet drivits av näringslivets behov.
Urbaniseringen är en global process som var ett problem redan under antiken.

Berätta för dem som kämpar mot inflyttningen till t.ex. i Mexico City, Beijing och Mombai att två ondsinta LO-gubbar, döda och begravna, som är orsaken.