Den svenska modellen

Maria Ludvigsson skriver om den svenska modellen i sinledare i dagens SvD.

Nä, hon gillar den inte vilket är fullt begripligt utifrån hennes nyliberala samhällssyn. Ludvigsson vill att den svenska modellen ska ändras, men på vilket sätt säger hon inte.
Hon uttrycker i alla fall sin frustration över att till och med borgerliga politiker och debattörer gillar den.

Men vad är den svenska modellen?
Den svenska modellen innebär bland annat att det inte är staten som sätter löner och bestämmer löntagarnas arbetsvillkor. Modellen betyder dessutom att det inte är de ohämmade marknadskrafterna eller arbetsgivarnas odelade behov som avgör lönerna och löntagarnas arbetsvillkor.

I den svenska modellen är det i stället parterna på arbetsmarknaden - fackföreningar och arbetsgivareorganisationer – som i förhandlingar kommer överens om arbetsvillkoren och fastställer dem i kollektivavtal.

Kollektivavtalet har fördelar för bägge parter även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nyliberaler betraktar arbetskraften som en vara som köps och säljs på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna köper arbetskraften av löntagarna. Och all reglering av marknaden är därmed ett ingrepp i marknadsfriheten och hämmar en fri utveckling och sund prisbildning.

Men arbetskraften är inte en vara vilken som helst.
Arbetskraften skiljer sig nämligen från andra varor och tjänster på flera viktiga punkter:

Arbetskraften består av levande, kännande och tänkande människor. Arbetskraften är därmed den enda ”vara” som kan förhandla om sitt eget pris.
Löntagaren är - på samma gång som hon levererar arbetskraft – producent av andra varor och tjänster, konsument, väljare och skattebetalare.
Löntagarna är dessutom majoriteten av det vuxna svenska folket närmare bestämt mellan 4 – 5 miljoner individer.

I alla länder, där lönearbetet är den dominerande relationen på arbetsmarknaden, har det uppstått löntagarorganisationer.

Om nu Ludvigsson inte vill ha den svenska modellen kan hon välja andra.
Burma och Saudiarabien erbjuder en modell där facklig verksamhet är helt förbjuden.

I, till exempel Columbia, förföljs fackliga representanter av organiserade motkrafter. Där är det livsfarligt att vara fackligt aktiv.

I t.ex. Kina och Vietnam finns bara en tillåten statligt styrd ”fackföreningsrörelse”.

Alla dessa länder har låga ingångslöner.

Men jag antar att Ludvigsson vill ha en modell som finns i demokratiska stater där facklig organisering är tillåten. Kanske passar då USA:s modell där fackets handlingsfrihet är begränsad eller hindras av olika lagar och regler. Lägstalönerna sätts av politikerna. Tyvärr har den modellen visat sig kontraproduktiv. (Se Svante Nycanders bok ”Kriget motfackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen” SNS förlag)

På några håll i världen är facklig verksamhet tillåten och fri men fackföreningsrörelsen är splittrad på så många olika organisationer att den försvagats. Så är det i en del sydeuropeiska länder, exempelvis Grekland, där små fackföreningar tvingas strejka sig till förbättringar.

Endast Sverige (eller i alla fall Norden) den svenska modellen har.


Läs mer om olika modeller i världen

Uppdrag Granskning: Den svenska modellen