Historiens dolda sanning

I Riddarholmskyrkan kan man, i en inskription, läsa om den svenske kungen Gustav II Adolf (1594-1632):  ”In angustiis intravit” (I trångmål begynte han sin bana). ”Pietatem amavit” (Fromheten älskade han), ”Hostes prostravit” (Fienderna nedslog han), ”Regnum dilatavit” (Riket utvidgade han), ”Suecos exaltavit” (Svenskarna upphöjde han), ”Oppressos liberavit” (De förtryckta befriade han), ”Moriens triumphavit” (I döden triumferade han).

Om det nu var bra gjort, så inte gjorde han det utan sina medarbetare,  arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustaf Geijer (1783-1847) en gång.
Och i historielitteraturen kan vi ideligen läsa om kungar, kejsare, filosofer, konstnärer, diktare, krigshjältar, uppfinnare, upptäckare, statsmän och andra märkvärdiga män och en och annan kvinna.
Vi får lära oss hur de, genom sina enastående insatser, har påverkat historiens förlopp.
Att de ägde ovanliga förmågor och påverkat historien må vara sant. Men de sanningarna brukar ändå konsekvent dölja ett annat viktigt faktum.

För att ta några exempel.
Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel var utan tvekan begåvade män. De framstår i historieböckerna som viktigare än de flesta andra samtida.

Men de, liksom alla andra ”vanliga” människor, var tvungna att äta och dricka, sova och skita, städa och tvätta, sköta sina barn och, kort sagt, de måste kunna livnära sig och sköta sin vardag för att få möjlighet att uträtta sina storverk.
Eller var det så att det var andra människor omkring dem som bidrog till att de kunde bli vad de blev?
Stora män är ofta mycket koncentrerade på sin uppgift, många skulle nog i sin egocentricitet diagnosticeras som något autistiska.

Hur klarar de att utveckla sina speciella förmågor om deras dagar skulle vara uppfyllda av att tvingas göra allt det som vi ”vanliga” alltid måste göra, nämligen sådant som tar det mesta av vår tid: att varje morgon, året runt, gå till jobbet för att tjäna ihop en lön så att vi kan föda oss själva?
Vem gick till marknaden och handlade geniernas livsmedel, vem lagade deras mat, vem byggde, inredde och städade deras bostäder, vem sydde och ordnade de kläder de bar?
Vem bäddade deras sängar, vem diskade deras disk, vem städade åt dem, kort sagt, vem befriade dem från allt det tidsödande vardagsarbetet så att de kunde få tid och ork att tänka och filosofera, dikta, komponera, experimentera och uppfinna?

Vilka var alla de som befriade Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel från vardagens tidsödande sysslor? Vem skötte deras vardag och lekamliga försörjning? Vilka höll liv i genierna?

Sokrates hade fru och slavar
Sokrates (469-399 f.Kr) hade en hustru och flera slavar. Hustrun hette Xantippa som ansågs grälsjuk och argsint. Att hon verkligen var sådan vet vi inte, det kan vara en skröna. Men om det vore så är det kanske inte så konstigt att hon blev grinig med en gubbe som alltid gick och tänkte stora tankar men aldrig gjorde ett ordentligt handtag hemma. Sokrates var arbetsbefriad eftersom han var medborgare i Athén och tillhörde aristokratin, den högre samhällsklassen. Som sådan hade han inkomster från det arbete som utfördes av ofria slavar, kvinnor och metoiker (invandrare). De senare hade till skillnad från slavarna, en begränsad frihet men de saknade medborgarskap och rösträtt.

På den tiden i Grekland var det just slavarna, kvinnorna och utlänningarna som fixade maten, som byggde Sokrates´ hem, städade det, bar bort hans bajs, skötte hans egendomar medan han själv tänkte stora tankar.  Vilka var hans tjänare?
I dag är det bara namnet på hans hustru Xantippa som eftervärlden känner till och som alltså blivit synonymt med grinig kärring.
Detsamma gällde de flesta av Greklands och Roms berömda antika författare och filosofer. Alla hade de sin försörjning ordnad och sin vardagsservice fixad.

 Så tack, Xantippa och alla andra fruar! Tack slavar! Tack invandrarna under antiken och senare!
Utan er hade vi inte haft Sokrates och andra filosofers tankar om tillvaron.

Leonardo da Vinci
Under den så kallade medeltiden var det kyrkan och furstehusen som framträder i historien.
Leonardo da Vinci (1452-1519) hade aldrig någon hustru hans talanger uppmärksammades tidigt och han sattes, vid ca 14 års ålder, i lära hos Andrea del Verrocchio, en ledande florentinsk skulptör, guldsmed och målare.
Leonardo sattes inte bara som lärling under Andrea del Verrocchio utan bodde i samma hus som han och fick del av vad husets tjänare uträttade. Från 1482, var han i tjänst hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza, och verkade där som hovmålare, skulptör, arkitekt och arméingenjör fram till familjen Sforzas fall 1499.  Leonardo arbetade därefter åt fursten Cesare Borgia och efter det för Milanos franske guvernör Charles d'Amboise och sedan för franske kungen Frans I.
Furstarnas, guvernörens och kungens ekonomiska bidrag, och deras tjänstefolk, gjorde att Leonardo fick möjlighet att utveckla sina idéer och sin konstnärlighet utan att störas alltför mycket av vardagsbekymren.

Men varifrån hade furstarna och kyrkan fått sina pengar?

Shakespeare (1564-1616) hade från början en gynnare i tredje earlen av Southampton, Henry Wriothesley, som såg till att Shakespeare kunde utbilda sig.
Shakespeare hade från 1582 fram till sin död dessutom en hustru, Anne Hathaway (1555-1623). Hon bidrog till familjens ekonomi genom att komma från en förmögen familj.
Tack vare earlen och hustruns bidrag kunde Shakespeare skapa sina odödliga verk utan att behöva hindras av de vardagliga livsuppehållande sysslorna.
Bakom earlens och hustruns pengar låg många idag okända människors arbete.

Beethoven (1770-1827) hade aldrig, efter sin mamma, någon självuppoffrande kvinna i sitt hushåll men fick understöd av mecenater, mest från europeiska furstehus.  En av de främsta var furst Lichnowsky som gav Beethoven ett årligt understöd på 600 floriner, och av furst Lobkowitz och furst Kinsky som betalade Beethoven 4.000 floriner årligen, för att behålla honom i Wien.
Han kunde alltså betala för den vardagsservice han behövde för att kunna komponera.
Furstarna hade fått sina rikedomar genom hårt vardagsarbete i jordbruk, fabriker eller på slagfält.
Nå ja, nu var det ju inte furstarna själva som arbetat hårt och därmed skapat överflödet utan alla de drängar, pigor, tjänstefolk, lantbrukare, hantverkare, daglönare och andra som arbetat åt dem och deras förfäder.
Inte en ringa del av furstarnas inkomster kom från krigiska erövringar som deras förfäders soldater gjort.

Alfred Nobel (1833 -1896) kunde utveckla sin forskning genom inkomsterna från sin pappas tillverkning av minor och ångmaskiner åt den ryska flottan under Krimkriget 1853-1856.  Krimkriget kostade 47 000 soldater livet som alltså därmed indirekt bidrog till att Alfred Nobel kunde göra sin banbrytande upptäckt. Dessutom skaffade sig Alfred, tillsammans med sina bröder Ludvig och Robert, inkomster från oljefälten i Baku.
Bröderna Nobel pumpade inte själva upp oljan. Det gjorde oljearbetarna. Men fabrikörerna Nobel kunde lägga beslag på överskottet från den uppumpade oljan.

Och så har vi alla dessa härförare som vunnit sina slag, fått medalj och ärats som hjältar. 
Men inte utan sina arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

Bakom varje framstående mans stordåd står oftast kvinnor och en mängd andra arbetande människor.