I början av 1970-talet var jag redaktör för fackföreningen Byggettans tidskrift, ”Stockholms Byggarbetare”. Jag var dessutom tidskriftens ansvarige utgivare.
I nummer 7, 1974 av
tidskriften, hade jag samlat material till ett temanummer om löntagarinflytande
på arbetsplatsen. Jag redogjorde för avtalet om anställningstrygghet, om
AP-fonderna, styrelserepresentation för anställda m.m.
I en artikel ”Sådan är
kapitalismen” pekade jag på kapitalets makt, citerade
Byggnadsarbetareförbundets stadgar som i sin första paragraf sade att förbundet
skulle ”medverka till en samhällsutveckling grundat på politisk, social och
ekonomisk demokrati, att verka för ett utvidgat inflytande inom industrin samt
att stödja kravet på produktionens socialisering”. Jag citerade
socialdemokraternas grundsatser som sa att socialdemokratin ville omdana
samhället så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs
i hela folkets händer”, jag citerade den statliga utredning som kommit fram
till att man borde inskränka paragraf 32 i SAF:s stadgar som säger att
arbetsgivarna har full rätt att ensamt leda och fördela arbetet. Jag redovisade
lagen som gav skyddsombuden ökad makt och den nya lagen om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt om lagen som gav löntagare rätt
att ta ledigt för studier.
Men det värsta var att
jag, i samma nummer, skrev en liten betraktelse i vilken jag deklarerade att
jag, i- och med detta nummer av tidskriften - skulle införa ett nytt språkbruk.
Jag deklarerade att jag i fortsättningen skulle använda ordet ”arbetsköpare” i
stället för ”arbetsgivare” och ”arbetare” i stället för ”löntagare”.
Jag ansåg nämligen, i min dumhet, att språket har makt över tanken och att
ordet arbetsköpare bättre speglar den verklighet som innebär att kapitalet
köper arbetskraften. Visserligen är det saligare att giva än att taga, skrev
jag, men arbetsköparen giver inte arbetskraft, han köper den, och arbetaren tager
inte arbete, han säljer sin arbetskraft.
Som om detta inte var nog
redovisade jag två verkliga fall där arbetsköpare snuvat sina arbetare på
ersättning för deras arbetskraft. Dels var det två timmermän som inte fått lön
på två veckor trots att de arbetat för veckolön. När arbetsgivaren kom till
bygget efter fjorton dagar sa han: – Tyvärr grabbar, jag har inga pengar åt er
idag heller – men jag kan sjunga och steppa för er!
Den andra artikeln hade rubriken ”Sparken i stället för lön”. Den handlade om
två rörarbetare som arbetade med att dra tryckluftsledningar hos Saab-Scania i
Solna för sin arbetsköpares räkning. Då de skulle hämta lönen på dennes kontor
gav han dem sparken och ringde på polisen och påstod att de bägge arbetarna
försökt göra intrång.
Arbetsgivaren stämde mig
och ”Stockholms Byggarbetare”.
I artikeln hade jag varken
nämnt företagets eller arbetsgivarens namn och tingsrätten friade därför
tidskriften. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976
fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av
domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal.
(Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky,
Norstedts 1982, sid. 120.)
I det sammanhanget fick
jag propåer från min arbetsgivare, Byggettans styrelse, för att jag med mina
skriverier medverkat till att försämra förhandlingsklimatet med motparten på
arbetsmarknaden, Stockholms Byggmästareförening.
Styrelsen ansåg att jag
försvårat fackets förhandlare möjligheter att komma överens med motparten.
Styrelsen för Byggettan ansåg därför att jag borde avgå och jag fick mer eller
mindre sparken.
Efter detta har jag blivit litet klokare och insett att en
organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse
och att det heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.
Men fortfarande anser jag att jag har rätt i den semantiska frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar