Det enskilda ägandet och näringslivet. Sammanfattning. Hur kan politiken anpassas till de nya produktionsförhållandena

Kapitalismen är det rådande ekonomiska system där kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer och löntagarna skapar ett överskott i produktionen så att en kapitalackumulation blir möjlig. Överskottet kan användas till nya investeringar.

Den ekonomiska, sociala och kulturella historiska utvecklingen som är resultat av tusentals år av arbete och produktion som skapat traditioner, ekonomiska, sociala, kulturella sammanhang, lagstiftning, teknik, hierarkier, strukturer som har lagrats till den kapitalistiska världsordning vi nu lever i.

Kapitalismen är således den samhällsstruktur som de olika politiska ideologierna har att förhålla sig till.
De politiska ideologierna har på olika sätt tolkat kapitalismen och förhåller sig till den på olika sätt.

Liksom allt annat förändras även kapitalismen.

Den kapitalistiska utvecklingen har gjort det som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.
Se ”Det enskilda ägandet och näringslivet I-III.”

Kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs inte längre av privata kapitalister utan ägandet har förändrats till ett anonymt nätverk av olika spridda ekonomiska och sociala intressen.
Få investerare satsar eget kapital i produktionen utan investeringarna bygger i stället på lånat kapital.

Det är inte en semantisk fråga. Det handlar om att verkligheten, samhällsstrukturen, förändrats medan den allmänna uppfattningen om den inte följt med i förändringen.
De politiska ideologierna måste anpassas till den nya verkligheten. Politikerna till höger och vänster måste ta ställning till den nya kapitalistiska samhällsstrukturen.

Vad som bör göras vet inte jag.
Jag har bara här försökt att peka på en tendens i utvecklingen av kapitalistismen. Förändringen och dess konsekvenser är inte ny men blir allt mer påtaglig.
Det privata ägandet av produktionsmedlen som en gång var en viktig dynamisk resurs har under ett par hundra år förvandlats till ett hinder för utvecklingen.

Det har under de senaste hundra åren gjorts olika försök att angripa problemet.

Erfarenheterna av försök att upphäva den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och överföra dem till staten är inte uppmuntrande. En sådan politisk åtgärd verkar körd.
Kommunismens (1917-1990) försök att avskaffa äganderätten till produktionen och överföra den i statens ägo har bara resulterat i elände. Statskapitalism, byråkrati, avskaffande av demokrati, maktmissbruk, rättslöshet har blivit resultatet. Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen har stagnerat i de länder som prövat att politiskt ersätta kapitalismen med ”socialism”.

Andra grenar av radikal socialism, syndikalism och rådssocialism, har aldrig omsatts i reella försök eftersom för få människor trott på dem.

Den skandinaviska arbetarrörelsen har, med sina bägge grenar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, lyckats anpassa ideologi och politik till de nya produktionsförhållandena på demokratisk väg men verkar nu nått vägs ände.

I Sverige var förslaget om löntagarfonder 1975 ett försök att, fortfarande på demokratisk väg, ändra ägarpositionerna inom näringslivet. Förslaget syftade till att öka löntagarnas och fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet. Men reaktionen från de borgerliga och från näringslivet stoppade genomförandet.
I eftertankens kranka blekhet kanske det var bra.
Systemet var ännu inte moget för en sådan politisk förändring.

I Kina har det styrande kommunistpartiet inte avskaffat den privata äganderätten till kapital utan i stället uppmuntrat den och, inom ramen för partidiktaturen, utnyttjat den privatkapitalistiska dynamiken för att åstadkomma en ekonomisk utveckling.
Vart detta experiment leder till vet vi ännu inte.
Men för demokratiska länder är det inte något att ta efter.

Ett motsatt sätt att ideologiskt förhålla sig till den förändrade kapitalismen är att som de dogmatiska liberalerna kräva mer privatisering av statliga företag.
Privatiseringsvågen har gått över världen men erfarenheterna av denna är mest negativa.
Och den har framförallt inte ändrat på trenden – produktionsmedlens församhälleligande.

I dag upplever hela västvärlden en politisk turbulens där politikerna alltmer förlorar sina möjligheter att påverka utvecklingen. Turbulensen inom politiken och demokratin beror till stor del på att näringslivet och produktionsförhållandena förändras så att det privata ägandet mer och mer blivit en samhällsangelägenhet men att lagar, traditioner och den allmänna verklighetsuppfattningen inte följt med i utvecklingen utan fortfarande förutsätter privat ägande.

SverigesKommunistiska parti partiprogram 1921
”Äganderätt och socialism” av ErnstWigforss , Tidens förlag 1928 

Riksdagsmotion från folkpartiet 2000”Utförsäljning av statliga företag”  

Regeringskansliet ”Verksamhetsberättelseför bolag med statligt ägande” 

Regeringskansliet ”Privatiseringenav statligt ägda företag”

”Försäljning av statliga bolag under tredecennier”, Johnny Munkhammar , Timbro 

DN Debatt 2011-09-07 Laura Hartman m.fl. ”Privatiseringar i välfärden har inte ökateffektiviteten”

Det enskilda ägandet och näringslivet III. (av III) Den kapitalistiska utvecklingen gräver sin grav.

Så länge som de privata företagen och produktionsmedlen ägdes av enskilda personer, som riskerade sitt egna kapital, kunde dessa personer besluta om investeringar, produktion, omdispositioner, personalpolitik m.m. Deras beslut drabbade då ett relativt begränsat antal anställda.

Hänvisningen till att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” hade därför tidigare en viss relevans. Givetvis gäller detta fortfarande dagens småföretagare och småsparare.
Vad jag här talar om är ägandet över storkapitalet och om en av kapitalismens grundvalar – det enskilda ägandet av produktionsmedlen.

Arbetsgivarnas äger inte löntagaren men kampen mellan löntagare och ägarna av produktionsmedlen har ständigt handlat om hur mycket företagarna ska bestämma över lönatagarnas arbetskraft, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsförhållanden. För att inte tala om fördelningen av det gemensamma produktionsresultatet. Kampen handlar om nyttjanderätten av arbetskraften och rätten att bestämma över produktionen.
Arbetsgivareföreningen hade i sina stadgar- paragraf 23 senare 32 - inskrivet att arbetsgivaren själv hade rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda löntagare.  Organisationen krävde av företag som ville ansluta sig till att de skulle följa den bestämmelsen.
Arbetsgivarna hävdade helt enkelt sin privata äganderätt till företaget.

Den kampen har i dag, i många länder, lett fram till en reglerad och disciplinerad avtalsrörelse mellan arbetsgivare och löntagare.

I dag har de tio största svenska företagen 880 000 anställda i olika länder. På 1890-talet hade A.B. L. M. Ericsson & Co cirka 500 anställda. I dag är antalet 119 718.

Det är stor skillnad på konsekvenser för samhället om ett företag med ett fåtal anställda beslutar om nedläggning än om ett företag med flera tusen anställda fattar samma beslut.

Storföretagens nedläggningsbeslut drabbar inte bara de egna anställda utan även mängder av småföretag, konsulter, entreprenörer, underleverantörer och deras anställda. För kommuner och staten kan det handla om att skatteinkomster plötsligt förvandlas till stora utgifter för arbetslöshetsstöd och andra ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.

Självklart försöker löntagare och politiker genom avtal och lagstiftning begränsa de negativa konsekvenserna av företagens beslut vilket naturligtvis hämmar företagsledningarnas handlingsutrymme.

Äganderätten har i alla tider skapat konflikter. Grannar har bråkat med varandra om tomtgränser, nationer har krigat om territorier, stater och enskilda medborgare har tvistat om nyttjande- och äganderätt. Upphovrätt, patenträtt och andra ideella äganderätter vållar alltid strid.

I staten, det civila samhället och det privata näringslivet pågår en ständig konflikt om den enskilda äganderätten. Under 70-talet kom konflikten om den privata äganderätten till öppen kamp i politiken genom striden om löntagarfonderna.
Konflikten blir i dag tydlig i debatten om ”vinster i välfärden” och i debatterna om företagens ansvar för miljön. Gränsen mellan höger och vänster i politiken formar sig utifrån inställningen till ägandet och bestämmanderätten till produktionsmedlen.

Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Oljebolaget BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010, General Electric som dumpade gift i Hudsonfloden mellan 1947 och 1977 och då Exxon Mobil Corporation 1989 grundstötte utanför Alaska och läckte ut en enorm mängd råolja, för att nämna några kända oljekatastrofer som exempel. Koloxidutsläpp, kärnkraft, gifter i kemikalier, arbetsmiljökatastrofer, skogsskövling, och en mängd andra samhälls- och miljöområden kostar samhället enorma pengar.
Företagens exploatering av samhällsresurser kan ge stora utgifter för skattebetalarna.
I Sverige har vi bland annat haft BT Kemi- och Eternitskandalerna där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster.

Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen gör att kapitalet blir allt mer samhälleligt och allt mindre privat.

Bankers, finansinstituts, storföretags och näringslivets allt större expansion blir alltmer samhällspåverkande och därmed allt mindre privata.
Argumentet att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” blir allt mindre relevant.
De dogmatiska nyliberalernas argument att kapitalisterna har rätt över kapitalet eftersom det är enskild egendom har undergrävts av den kapitalistiska utvecklingen.
Med andra ord är det kapitalismen självt, som har gjort vad som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.

Utan insikten om den utvecklingen blir det svårt, både för vänster och höger, att föra ekonomisk politik och att vidmakthålla demokratin.

En sammanfattning kommer i ett kommande inlägg.

Se mina tidigare inlägg i frågan
Det enskilda ägandet och näringslivet I
Det enskilda ägandet och näringslivet II. Hur privat är kapitalet och detenskilda ägandet?

Wikipedia. ”Paragraf 32”
Motion till riksdagen 1988/89:K203 av Carl Bildt m.fl. (m)”Grundlagsfäst äganderätt”Torbjörn Tännsjö ”Bör äganderätten vara grundlagsfäst?”  Statsvetenskaplig tidskrifts arkiv
Svenskt Näringsliv. ”Kartläggning av stöd till företag”
LRF ”All fakta om det goda ägandet”
Fokus ”Kapitalismen största hotet mot världens befolkning”
SvD Näringsliv ”Historiska miljökatastrofer” 
Andreas Cervenka SvD ”De svenska bankernas skulder” 

Det enskilda ägandet och näringslivet II. (Av III) Hur privat är kapitalet och näringslivet?

Arbetet och produktionen är grunden för samhällets utveckling, och den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Staten och näringsliv har alltmer vävts samman i ett ömsesidigt beroende. Det har skett bland annat genom att företagen blivit beroende av statliga stöd och subventioner och staten är beroende av företagens verksamhet och skatter.

Tänk bara på bankkrascherna där skattebetalarna tvingades att gå in med pengar för att rädda bankerna från konkurs. Som argument för detta brukar man ange banksystemets samhällsviktiga funktioner.

Som exempel kan vi ta att skattebetalarna åkte på notan för finanskrisen i Sverige 1990–1994.
Nordbanken (numera Nordea) köptes ut av staten för att förhindra banken att gå omkull. Banken hade år 1989 slagits ihop med PK-banken. Staten pumpade in 65 miljarder i affären, dock bedömdes banken ha ett visst värde varför förlusten antas ha kostat skattebetalarna omkring 35 miljarder kronor. Nordbanken köpte därefter den konkursmässiga Gotabanken. När Nordbanken inte klarade kapitaltäckningskravet på 8 % genomfördes en nyemission på 5,2 miljarder kronor, varav staten tecknade 4,2 miljarder. I samband med detta ökade Statens ägarandel från 70 till 77 %. Senare såldes Nordbanken, i ett då bättre börsklimat, och staten återfick en del av de utbetalade skattepengarna.

Nu kräver politikerna i EU och regering att bankernas ägare och kunder ska avsätta en del av sina vinster och lägga upp en fond som kan rädda banken vid en eventuell framtida ny krasch.
Den har kallats stabilitetsfonden och resolutionsfonden. Nordeas styrelse gillar inte förslaget utan hotar med att flytta sitt huvudkontor till annat land. Styrelsen handlar som om de är privata ägare till Nordea.

Men företagen och kapitalbildningen är inte längre en privat angelägenhet, företagen har blivit alltmer samhällsberoende. ”Privatiseringen” av samhällsservice och välfärd har inte gjort det privata näringslivet mer enskilt utan gjort dem mer samhälleliga.

Medborgarnas sparmedel blir till ett uppumpat ”kapital” som snurrar runt på finansmarknaden styrd av anonyma fondmäklare. Kapitalet är inte längre till för investeringar i produktionen utan är spelmarker i ett virtuellt casino.
Och om hörnet hotar en kollaps, en smärtsam återställare till realkapitalet, som vi alla måste betala.
Något privat kapital finns inte längre. Om det någonsin funnits.

Expressen  17 sep 2008”Bankkraschen slår hårt mot svenska småsparare”
Wikipedia ”Finanskrisen 2007–2008”
Riksgälden ”Stödåtgärder under finanskrisen 2008–2009”
Riksgälden ”Stabilitetsfonden”
Riksgälden ”Resolutionsreserven” 
SvD Näringsliv 30 mar, 2016 ”100 miljarder i vinst – bankerna harmarginaler”  
SvD Näringsliv, Andreas Cervenka  2 mars, 2016 ”Storbankerna görmiljardvinster på svenskarnas bolån ”
Yle ”Forskare:Nordeas flytthot visar hur banker flyr undan sitt ansvar”
Andreas Cervenka SvD Näringsliv ”Mjölkar ändlöst” måste ha varit ett skämt,Wahlroos?”