Visar inlägg med etikett resolutionsfond. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett resolutionsfond. Visa alla inlägg

söndag 14 maj 2017

Det enskilda ägandet och näringslivet II. (Av III) Hur privat är kapitalet och näringslivet?

Arbetet och produktionen är grunden för samhällets utveckling, och den enskilda privata äganderätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Staten och näringsliv har alltmer vävts samman i ett ömsesidigt beroende. Det har skett bland annat genom att företagen blivit beroende av statliga stöd och subventioner och staten är beroende av företagens verksamhet och skatter.

Tänk bara på bankkrascherna där skattebetalarna tvingades att gå in med pengar för att rädda bankerna från konkurs. Som argument för detta brukar man ange banksystemets samhällsviktiga funktioner.
Som exempel kan vi ta att skattebetalarna åkte på notan för finanskrisen i Sverige 1990–1994.
Nordbanken (numera Nordea) köptes ut av staten för att förhindra banken att gå omkull. Banken hade år 1989 slagits ihop med PK-banken. Staten pumpade in 65 miljarder i affären, dock bedömdes banken ha ett visst värde varför förlusten antas ha kostat skattebetalarna omkring 35 miljarder kronor. Nordbanken köpte därefter den konkursmässiga Gotabanken. När Nordbanken inte klarade kapitaltäckningskravet på 8 % genomfördes en nyemission på 5,2 miljarder kronor, varav staten tecknade 4,2 miljarder. I samband med detta ökade Statens ägarandel från 70 till 77 %. Senare såldes Nordbanken, i ett då bättre börsklimat, och staten återfick en del av de utbetalade skattepengarna.

Nu kräver politikerna i EU och regering att bankernas ägare och kunder ska avsätta en del av sina vinster och lägga upp en fond som kan rädda banken vid en eventuell framtida ny krasch.
Den har kallats stabilitetsfonden och resolutionsfonden. Nordeas styrelse gillar inte förslaget utan hotar med att flytta sitt huvudkontor till annat land. Styrelsen handlar som om de är privata ägare till Nordea.
Men företagen och kapitalbildningen är inte längre en privat angelägenhet, företagen har blivit alltmer samhällsberoende. ”Privatiseringen” av samhällsservice och välfärd har inte gjort det privata näringslivet mer enskilt utan gjort dem mer samhälleliga.

Medborgarnas sparmedel blir till ett uppumpat ”kapital” som snurrar runt på finansmarknaden styrd av anonyma fondmäklare. Kapitalet är inte längre till för investeringar i produktionen utan är spelmarker i ett virtuellt casino.
Och om hörnet hotar en kollaps, en smärtsam återställare till realkapitalet, som vi alla måste betala.
Något privat kapital finns inte längre. Om det någonsin funnits.